Filmanalys: Pay it forward

Filmen handlar om Trevor, en liten kille på 11 år som precis börjat högstadiet. Där får han i uppgift av sin lärare i samhällskunskap att förändra något han inte tycker om med världen. Till skillnad från sina klasskamrater kommer Trevor upp med en bra storslagen idé som faktiskt skulle kunna göra skillnad. Pay it forward – skicka vidare. Idén går ut på att Trevor gör tre stora tjänster för tre personer, som sedan ska göra tre stora tjänster för tre nya personer var. Dessa gör också tre tjänster var, och så vidare. Genom filmen får man följa Trevor i genomförandet av hans idé och hur rörelsen når en journalist i en annan stad.

Filmen är uppbyggd av två parallella handlingar som smälter samman i slutet av filmen. I den ena får man lära känna Trevor och se hur han kommer på och genomför sin idé. I den andra får man se hur den unga journalisten vid namn Chris stöter på rörelsen och genom filmens gång spårar den tillbaka till Trevor.

Filmen inleds med att man får se hur Eugine Simonette noggrant stryker sin tvätt. Sedan ser man hur Chris stöter på rörelsen när han besöker en brottsplats för att få en bra story till tidningen och då får sin bil totalkvaddad av brottslingen när denne flyr platsen. Polisen på plats följer efter och Chris står ensam kvar. Just då promenerar en man förbi med sin hund. Mannen stannar och frågar om Chris har problem. Han erbjuder Chris sin splitternya jaguar som står parkerad några meter bort. Chris förstår inte alls och kräver att få veta varför. Mannen tar Chris visitkort och säger att han ska höra av sig sedan går mannen utan att förklara mer än att det bara var generositet två främlingar emellan.

Inledningen ger inte så stor förståelse för vad filmen kommer handla om, mer än att journalisten kommer vara med och att det kommer ha något att göra med generositet. I övrigt ger den mest frågor. Den hänger ihop med resten av filmen och är viktig för att man ska förstå och hänga med i hoppen mellan handlingarna. Dessutom skapar den intresse då man känner ett behov av att förstå och få svar på frågorna som uppstår i inledningen.

I fokus för handlingen står Trevor, killen som kom med idén. Andra huvudpersoner är journalisten Chris, Trevors mamma Arlene och Trevors lärare Eugine Simonette. Chris träffar man som sagt i inledningen första gången och allteftersom får man veta mer om honom. Han verkar rätt jobbig och saknar medkänsla och förståelse för andra människor. Mr Simonette får man träffa när Trevor börjar skolan. Han verkar som en sträng men omtyckt lärare. Han är strikt och noggrann och med tiden får man veta att han är beroende av sin strikta vardag och varför. Man får också följa hur han vågar gå ifrån den mer och mer. Arlene får man lära känna ganska snabbt. Man får veta att hon har två rätt dåliga jobb, att hon är stressad hela tiden och har dåligt samvete över att hon är en dålig mamma. Detta drar henne till alkohol, vilket inte gör hennes samvete bättre. I princip det första man får veta om Trevor är att han tycker väldigt illa om sin mammas alkoholvanor, men ändå älskar henne väldigt mycket. Han är liten till växten men har ett stort hjärta. Han bryr sig om andra och vill gärna hjälpa. Han tror på att han kan förändra, i alla fall lite.

Filmen är ett drama. Det är fokus på vad karaktären säger. Man måste hänga med i replikerna för att förstå vad filmen handlar om. Det Trevor kämpar mot genom filmen är i stort sett människans rädsla och lathet. Det som hindrar oss från att hjälpa andra och vara generösa. Vår rädsla för förändring och vår ovilja att släpa oss ut för att hjälpa någon annan än oss själva. Särskilt när vi själva kan dras ner i skiten av det.

Då det är fokus på replikerna i filmen är halvbild den mest använda filmtekniken. Sen används mycket översiktsbilder för att visa omgivningen när det behövs. Dessa är ibland i fågelperspektiv men annars används oftast normalperspektiv. Genom hela filmen är det objektivkamera som används.

Ljus mörker och färger används för att förstärka repliker och de känslor karaktärerna i filmen har. Det är mörkt eller regnar när det är sorgligt eller hemskt som när Eugine berättar sin historia och i slutet när alla kommer för att visa sin sorg och sitt stöd för Arlene. Det är ljust och färgglatt när det är glatt och lyckligt i filmen som när Trevor fyller 12 och hans mormor är med på hans kalas.

Ljudet används också för att förstärka känslorna hos karaktärerna men mest för att skapa rätt stämning och tala om när det är spännande och läskigt. Den skapar en förväntan av att det ska hända något. Ljudet gör att man stressar upp sig redan innan och att det som händer förstärks betydligt. I den här filmen används ljudet också för att göra det ytterst sorgliga slutet ännu sorgligare.

Jag tycker att den här filmen är jättebra även om jag sett den rätt många gånger. Den är jättesnyggt gjord och har ett väldigt bra budskap, skådespelarna är superbra och regissören har gjort ett imponerande arbete. Trots det tycker jag inte så mycket om att se den, mest för att slutet är så hemskt. Jag tycker bättre om filmer som slutar bra så att man är på gott humör när filmen är över. Men om jag blev tillfrågad skulle jag ändå ge den här filmen ett bra betyg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *