Reportage

Jag har valt att skriva om hur det var i skolan när mina föräldrar gick i grundskolan för ca 30 år sedan.När de gick i grundskolan så var saker och ting inte särskilt annorlunda från hur det är idag. Men några exempel är att när mina föräldrar gick i skolan så gav man lärarna mer respekt än vad man ger dom nu, man kallar dom inte saker och är inte uppkäftig med sina svar. Ett annat exempel är att man numera använder internetet för att få den information vi vill ha istället för att gå till ett bibliotek som man gjorde förr och det är något vi borde göra numera istället för att få all vår information från ett ställe där alla kan säga vad de tror om den information vi vill ha medans i bibliotek så finns det bara den sanna informationen inte något som vem som helst kan ha kommit på.
De hade mindre studiedagar än vad vi har idag, och om man var sjuk så fick man hemläxor på det man missat under dagen. De hade mindre språk att välja på än vi har fast de hade mer praktiska klasser som ekonomi tex, till skillnad från nu där vi har en enklare ekonomi kurs i ett kort tag i hemkunskaps lektionen.
De hade ingen estet eller liknande som vi har om de ville göra något som dans eller musik efter skolan så gick de med i en klubb.
Om de behövde komma ihåg något från en lektion så behövde de anteckna på papper om de inte ville behöva leta igenom en eller flera böcker på det som lektionen handlade om.
Deras lektioner från vad mina föräldrar har sagt verkar ha varit mycket lättare än dom som vi har idag, medans detta kan bero på att vi behöver vara smartare för att kunna förstå det som man behöver kunna för vissa jobb så tycker jag ändå att våra lektioner är onödigt fulla med saker som vi inte behöver kunna för att vi inte har någon användning eller intresse för det.
Mitt sista exempel är att eleverna satt inte med sina ögon fastlimmade till sina mobiltelefoner, de satt och umgicks och gjorde saker som att spela pingis, fotboll, basket, kort, biljard eller bara satt och pratade med varandra medans nu så sitter vi och tar selfies och sms varandra när det bara finns ett par meter mellan oss.
Det är allt jag har att säga om hur mina föräldrar upplevde skolan som var för ca 30  år sedan.
Om jag skulle behöva välja mellan att behöva gå i skolan som den är nu och hur den var förr så skulle jag hellre gå i skolan förr.
Skriven av Carl K.

Terrordåd i Paris

Det är fredag kväll den trettonde november 2015.  På fotbollsarenan Stade du France möter Frankrike Tyskland i en vänskapsmatch. På hedersläktaren sitter Frankrikes president Francois Hollande. En bit in i första halvlek hörs en explosion. Den följs av två explosioner till. Varken spelarna eller publiken på läktarna förstår vad det är som händer. Samtidigt börjar gärningsmän skjuta ihjäl människor i restaurangkvarter i tionde och elfte arrondissement. Människor försöker fly för sina liv eller gömma sig inne i restaurangerna.

På konserthuset Le Bataclan, inte långt från restaurangkvarteren, är över 1000 människor på rockkonsert. Mitt i spelningen kliver några män in och skjuter människor besinningslöst. Över hundra människor dödades och runt 300 skadas sammanlagt i terrorattackerna som sker på  minst sex olika platser i Paris. Hela världen är i chock och försöker förstå vad som händer.

Strax efter att saker och ting lungnar ner sig så får världen reda på att 129 personer har blivigt dödade. Senare så tar terror gruppen IS ansvar för vad som hände.

Sriven av: Carl K

Hjälp eller utnyttjning

 

Europa är i många afrikaners ögon ett paradis. För de flesta européer är Afrika ett ställe vi är glada att vi sluppit och helst inte vill hamna i. Vi behandlar gärna Afrika som en soptipp. Där är afrikanerna som vildhundar som gräver runt och gläds åt vårt underbara skräp som vi dumpat där. Den bilden är inte sann. De behöver hjälp, det är sant. Men de vill inte ha vårt skräp. De vill ha riktig hjälp.

När jag var 2 år flyttade min familj till Ouagadougou, huvudstaden i Burkina Faso i västra Afrika i 2 år. Vi bodde i ett ganska stort tegelhus med takterrass och altan. Vi hade en stor trädgård med nästan grönt gräs och ett bananträd. Vi hade en sandlåda i sten och en gungbräda som pappa byggt. Allt var omringat av en hög mur med en stor port. Vi hade två vakter, en barnvakt och en kock. Det var inte det minsta konstigt.

Inne i staden har nästan alla stora hus med murar och minst en vakt. Dessutom är det få där som inte har pool. Längre utåt kanterna ser det inte direkt likadant ut. Det blir färre och färre stora hus med murar. Fast det är ingen långsam övergång. Egentligen skulle man kunna ta en karta uppifrån och dra en ring runt den inre delen av staden och där skulle gränsen gå mellan rika, fina hushåll och ruckel.

Lennart Karlsson bor i Nakamtenga en medelstor by 4 mil från Ouagadougou. Där har han och hans fru Eva startat en skola för barnen från byn och grannbyarna runt omkring. Målet med skolan är kort sagt en demokratisk, social och ekonomisk utveckling, säger Lennart. När barnen får börja i den statliga skolan förväntas de redan kunna franska, då franska är det språk som undervisningen sker på. Men hemma pratar familjen det lokala språket och få kan prata franska. Det gör att de inte bara måste lära sig ett helt nytt språk innan de kan ta del av undervisningen. Utan även att de inte kan få särskilt mycket hjälp hemifrån. Dessutom behövs barnen till arbete hemma. Många väljer då att inte gå i skolan alls.

Burkina Faso är ett av de fattigaste länderna i världen. När jag frågar Lennart om hur det märks svarar han med en kort berättelse.

  • Awa går på en högstadieskola utanför Ziniaré, en närliggande samhälle. Hon cyklar till skolan kl 6 på morgon på en väldig, väldigt dålig cykel. Hon har inte ätit någon frukost för det finns inget kvar från föregående kvällsmat. Hon cyklar 7 km. Har lektioner i en klass med 60 elever hela förmiddagen. Klockan tolv är det långrast till klockan 3. Hon har inga pengar för att kunna köpa någon mat. Det är för långt att cykla hem och tillbaka igen. Sitter i skuggan i eftermiddagshettan i tre timmar. Klockan halv sex, då det börjar mörkna, är skoldagen slut och hon cyklar hem. Hemma ska hon hjälpa till att förbereda kvällens enkla måltid som kan ätas vid halv åtta tiden. Sedan ska hon läsa sina läxor. Det är kolsvart. Ingen el för belysning. Ingen kan hjälpa henne med skolarbetet. Föräldrarna är analfabeter. Awa är inte ensam i denna situation. Så är det för de flesta landsbygdsungdomarna.

Lennart berättar att det bor 18 miljoner invånare i Burkina Faso på en yta som är ca 2/3 av Sveriges. Klimatet är dessutom ett av de tuffaste i världen. Landet är beroende av internationellt stöd och resurserna är ojämnt fördelade. Det finns en liten grupp människor som har det väldigt bra, och så finns resten av folket. Folk i samma läge som Awa och hennes familj.

Om man skulle bygga upp en bild av Burkina från grunden så skulle det se ut ungefär så här:
Tänk dig en öken. Fast med torr röd jord. Lite spretigt strävt gräs här och var. Några små knotiga träd och buskar och enstaka stora praktiga träd. Långt bort syns en flod, och runt den en massa åkrar. Det går en bred asfaltsväg genom allt och från den går det många mindre vägar som förgrenar sig och bildar ett stort nät. Längs med vägarna står det hus och butiker i lera eller tegel med plåttak där solen speglas. Luften dallrar av värme. Asfalten är täckt med ett tunt rött lager av sanddamm som virvlar upp och blandar sig med avgaserna efter de många mopederna och de enstaka bilarna. Luften är torr och luktar av avgaser och damm. Överallt kryllar det av människor. Kvinnor med barn på ryggen eller fat på huvudena. Män på väg till jobbet och ungdomar som cyklar runt eller står vid vägkanten och försöker sälja frukt, smycken eller annat. Vänder vi oss om ser vi de stora inmurade husen. Vi är precis utanför den inre cirkeln i Ouagadougou.

Här bodde min gamla barnvakt med sin man och deras barn. Ett av dem heter Cédric och honom lekte jag och min syster en del med. Nu är han 17 år. Hans dröm är att bli doktor. En duktig doktor som jobbar i Europa, säger han på franska. Han är inte ensam om sådana drömmar. Många afrikanska ungdomar drömmer om att ha fina, ordentliga jobb. Och att bo i paradiset Europa.

Vi som bor i Europa ser det inte precis som att vi bor i ett paradis. Lika lite ser afrikanerna det som att de bor på en soptipp. Många av oss européer tycker synd om de stackarna som bor i Afrika. Vi vill gärna lätta våra hjärtan och göra något gott för dem. Så vi kollar igenom garderoben och rensar vinden på saker vi inte vill ha. Sedan skickar vi ned det vi hittat i lådor. Nöjda med vår ”stora” insats kan vi luta oss tillbaka och slappna av. Vi har ju till och med sluppit en tur till soptippen.

Det kommer en del sådana lådor till Nakamtenga. Men som Lennart uttrycker sig, har många en felaktig bild av hur situationen ser ut. Både mottagarna och Lennart och Eva blir ofta besvikna när de packar upp lådorna. De kan innehålla allt från trasig hushållsutrustning till galgar och en burk tepåsar med texten ”only used once” på locket. Vad skulle du tycka om du fick det i födelsedagspresent?

Tvingas du ta emot något gratis skapas tacksamhetsskuld. Även om det inte var något du ville ha. Du har heller inte möjlighet att återgälda den. Därför har förskolelärarna i Nakamtenga startat en butik där det som kommer in säljs för ett billigt pris och du kan välja något du faktiskt vill ha. På så sätt behöver du heller inte stå i tacksamhetsskuld till någon.

Lennart har i hela sitt liv arbetat med frågor som får människor att växa. Först jobbade han med folkbildning (studieförbund) i Småland. Sedan har han bott och arbetat i Zambia, Kongo Kinshasa och i Burkina Faso där han och Eva bott till och från sedan 1987.
Eva, som själv är utbildad lärare har utbildat kvinnor från byn till förskolelärare och pedagoger till förskolan i Nakamtenga. Och med tiden har skolan växt. Inte bara i personal och elever utan även i byggnader och material.

När jag frågar Lennart vad det bästa med hans liv är, svarar han:

  • På morgonen när jag går runt på vårt utbildningscentrum här i Nakamtenga och funderar på dagens uppgifter så kommer små barn från 4 år och uppåt i sina blå och blårutiga skolkläder på väg till sina klasser och alla ropar ”bonjour tonton”, ”bonjour tontori”. Att få vara med att ge dessa 200 bybarn möjlighet att få en bra skolstart i livet – det är det bästa!

Jag undrar om inte världen vore en mycket bättre plats om fler var som Eva och Lennart.

intervjun

Jag har intervjuvat pappa och han säger att det blivit annorlunda och att vi är bortskämda i skolan idag. Det var t.e.x så att om man kom någon minut försent så fick man troligtvis kvarsittning i så fall om man inte skulle få kvarsittning så skulle man ha en väldigt bra bortförklaring. Det fanns två stycken språk man kunde välja och det var tyska och franska och han hade franska. Han hade t.e.x en pol i skolan och där var dom när dom hade idrott ibland. Dom hade t.e.x inte idrottsklass eller istetprofil o.s.v. Han har gott i Lyckeskolan,Knalleskolan,Rydalskolan,Strömskolan och gullbergsskolan. På rasterna så spelade de ofta fotboll eller basket,men också på vintern så sponade dom is varje år vid Sahara som ligger vid Lyckeskolan. Dom hade som vi har idag t.e.x studiedagar studiestöd m.m. Jag frågade om dom hade en matsal och om dom fick mat eller ta med sig egen mat och dom hade en m atsal och fick mat i skolan. Han fick ta sig till skolan genom att cykla eller buss. Om man var sjuk så fick man hemuppgifter som man var tvungen att göra. Det total förbjudna var att slå någon. Dom hade t.e.x inte ipadar eller datorer eller mobiler som dom kunde gå in på nätet och söka fakta dom fick gå till bibeloteket och söka fakta. Dom fick låna böker dom behövde inte köpa böcker. Dom gick också som vi går måndagar till fredagar. Dom hade prov och läxor men det var inte så att man kunde ta det lugnt i skolan för då kunde man ju självklart få F men dom var stränga asså det var ju liksom inte att dom klappa en på axeln och sa det är bara att kämpa på. Det gälde att lyssna på lektionerna och så annars blev det antingen att man fick kanske omprov eller så kunde man få stanna kvar om man löjla sig eller spelade clown på letionerna. Det var inte jättevanligt att man gick i gymnasie på doms tid.

                                         Vad är ditt drömjobb?

Den värd vi lever i idag är väldigt bortskämd. Man ska lyckas i skolan, skaffa ett bra jobb med hög lön. Helst ska man vara VD eller chef för något riktigt stort företag. Då har man lyckats. Jobb som städare, vaktmästare eller soppgubbe är sådana jobb man får när man var en bråkstake i skolan eller haft kassa betyg. Men jag här här idag med ett reportage om EKBERGS, som är ett städföretag. För att bevisa för er att ens drömjobb inte behöver vara något jätteglamoröst eller något med jättehög lön. Utan att man kan vara lyckas ändå.  

Jag har intervjuat Andreas Gustavsson, som är en utav dom tre cheferna här på Ekbergs. Ekbergs är ett städföretag och ett aktiebolag som drivs och ägs av Andreas Gustavsson, Mathias Eriksson och Lennart Ekberg.

-Vi gör allt inom städ säger Andreas. Vi skapar trivsel.

Ekbergs kan man alltså ringa om man vill ha professionell städhjälp. Dom gör allt från hemstäd, byggstäd, företagsstäd och flyttstäd till, fönsterputs, golvvård och klottersanering.

Världen blir idag alltmer bortskämd och bekvämare. Man har kanske tid att städa eller dra en sväng med dammsugaren, men varför skulle man göra det när det finns tusen andra saker som är mycket roligare att göra. Det är därför det är så bra att just Ekbergs finns, som vill hjälpa dig med att skapa trivsel och göra ditt liv lite roligare.

Ekbergs har funnits sedan 1995. Då var dom inte alls så många som dom är nu. Men under åren har företaget verkligen vuxit i rasande fart.

Allt började med att Andreas och Mathias som faktiskt är kusiner, började gå runt och sälja bland annat, fröer, lökar eller så delade dom ut reklam. Efter dom sedan hade slutat skolan hade dom direkt inga planer på vad dom ville göra. Det ända dom visste var att dom ville starta någonting eget, som dom ville driva själva. Både Andreas och Mathias kände Lennart Ekberg, som på den tiden jobbade som fönsterputsare. Det var då alla tre kom på att städbranschen kanske inte var så dumt att satsa i.

-Man behövde inget stort startkapital, man behövde bara köpa lite städ grejer och sedan kunde man sätta igång säger Andreas.

Jag är nog inte ensam om att tycka att städjobbet nog inte vore det roligaste och häftigaste jobbet man kunde ha. Det tyckte faktiskt inte Andreas heller när dom började. För när jag frågar om detta var hans drömjobb när han var liten, skrattar han bara och säger.

-Nej det var det verkligen inte!

Han vet egentligen inte vad han ville bli när han liten, det ändå han visste var att han alltid har haft planer på att köra eget. Men han säger att städbranschen absolut har blivit hans drömjobb nu, och det är ju tur!

Huset som Ekbergskontoret ligger i nu är stort, modernt, ljust, stora ytor, ja ett riktigt drömkontor helt en enkelt. Men så har det inte alltid varit. För ungefär 3 år sedan kände cheferna att det behövdes en förändring. Kontoret dom hade var för litet och samtidigt ökade firman hela tiden, så dom behövde alltså större lokaler. Så i januari 2013 flyttade Ekbergs in i sina nya lokaler lite utanför Kinna centrum. Men det är inte bara i Kinna det finns kontor och personal som arbetar. Anställda finns även i Borås, Svenljunga, Ulricehamn, Jönköping och Varberg. Med alla anställda på alla ställen, har Ekbergs ungefär 120 anställda.

Andreas säger att hans jobb är väldigt roligt.

-Det är mycket människor säger han.

Hans arbetsuppgifter är lite delade. Dels har han hand om special städet, alltså byggstäd, flyttstäd och fönsterputs. Sen är Andreas också systemansvarig, det betyder att det är han som är ansvarig för deras hemsida, där dom har ett affärsystem som gör så att alla kunder kan få information om företaget. På hemsidan kan kunder också “beställa” hem städhjälp.

Arbetstiderna är oftast från 05.30-16.00 säger Andeas.

-Då kan man inte vara morgontrött?

-Nej, jag är pigg säger Andreas.

Om du också vill hålla på med ditt drömjobb i framtiden, så har Andreas några tips som kan hjälpa dig på vägen.

  • Satsa medans du är ung, det är lättare. Man behöver inte så mycket, man har inga barn eller familj som man ska mätta. Utan man kan bo i en billig lägehet.

     -Man kan leva på nudlar i några månader, det gör ju liksom inget, det går ju bra!

  • Kör på den idé som du har, låt inte någon eller något få stoppa dig.
  • Men det är samtidigt viktigt att vara lyhörd under vägen. Om man har en bra idé så kan det vara så att den behöver justeras lite under vägen.
  • Vara villig att utvecklas och möta motgångar.

Så om du är en person som har en grym idé om något du skulle vilja jobba med i framtiden, kör på den! Låt ingen annan hindra dig, men kom bara ihåg att den kan behöva ändras lite på.

Lycka till!!

Gymnasiet – en tid att se fram emot

Efter årskurs 9 i grundskolan är det gymnasiet som väntar. Inför det måste man välja program och samtidigt se till att få höga betyg så att man kommer in på programmet som man vill. När all stress och press är över är det dags att börja gymnasiet. Men hur är det egentligen där?

Jag har alltid sett på gymnasiet med skräckblandad förtjusning. Det verkar kul med att man får välja ett program med ämnen som man själv tycker är roligast och man får mer frihet. Men i min värld inbillar jag mig också att det är mycket läxor, prov och långa dagar. Eftersom jag går i årskurs åtta nu och nästa år måste jag välja vilket program jag vill gå på gymnasiet så ville jag kolla upp hur det egentligen är på gymnasiet. Därför så valde jag att intervjua Thea Holmberg. Hon är arton år och går ekonomiprogrammet på Erik Dahlbergsgymnasiet i Jönköping.

Thea går sista året på gymnasiet och tycker att tiden på gymnasiet har gått väldigt fort. Det är också roligare att gå på gymnasiet än i grundskolan för att man själv får välja ett ämne man tycker är intressant och man får träffa nya människor i både klassen och på skolan, tycker Thea.

Första steget är att välja vilket program man vill gå det är något som kan vara svårt. Valet man gör kommer att påverka ditt liv under de tre kommande åren. Därför så det är viktigt att man väljer något som man kan tänka sig att fördjupa sig i under de tre kommande åren. Först visste inte Thea vad hon skulle välja. Hon gick därför ofta till skolans studievägledare för att få råd. Hon var även på en mässa på Erik Dahlbergsgymnasiet. Där kunde hon prata med de olika lärarna på de olika programmen. Hon fastnade för att man sista året i ekonomi programmet får starta eget företag. Efter det så blev valet enkelt.

Beroende på vilket program man väljer har man olika ämnen. De som väljer naturvetenskapsprogrammet kan fördjupa sig i bland annat biologi och kemi medans de som går estetiska programmet kan fördjupa sig i till exempel bild och musik. Thea, som läser ekonomi programmet, läser utöver svenska, matte och engelska, som alla på Erik Dahlbergsgymnasiet, också marknadsföring, företagsekonomi, privatjuridik, affärsjuridik, entreprenörskap och ung företagsamhet. Det är i ung företagsamhet som man startar ett eget företag precis som Thea ville när hon valde för gymnasiet.

När jag var liten så trodde jag att gymnasiet var berg av läxor, prov och inlämningsuppgifter som behövde fixas. Sedan så skulle man behöva sitta långt in på natten och plugga samtidigt om man drack massa kaffe för att hålla sig vaken. Nu så har jag såklart förstått att så mycket läxor och prov natt man behöver sitta hela natten är det inte. När Thea berättade hur mycket läxor hon hade blev jag inte förvånad.

-Jämfört med nian har vi det. Och sedan så skiljer det ganska mycket från ettan, till tvåan, till trean. I tvåan hade vi ganska mycket, säger Thea, om prov och läxor.

-Läxor har vi några varje vecka, speciellt i matten och sedan har vi prov några gånger i månaden.

Långa skoldagar och korridorer som töms och fylls på med jämna mellanrum. I några minuter är den långa korridoren fylld med pratglada tonåringar som står och pratar samtidigt som de snabbt byter böcker. Tio minuter senare är den korridoren tom. Alla dörrar är stängda och allas lektioner har börjat. Så som ungefär en timma kommer korridoren att vara full igen. Så fortsätter det fram till sent på eftermiddagen trodde jag men när jag frågade Thea så svarade hon:

-Oftast börjar vi vid kvart över åtta och sedan går vi till två ungefär.

Jag blev förvånad och undrar hur de kunde hinna med allt på en så kort dag eftersom jag som går i åttan nu går till ungefär halv fyra varje dag. När jag sedan jämförde mitt schema med beskrivningen av hur en av hennes dagar kunde se ut så var det inte så konstigt att jag hade längre dagar. Under en dag hade jag fem till sex lektioner medans hon hade fyra, två på förmiddagen och två efter lunch. En av hennes dagar skulle kunna se ut så här: Den kan börja med företagsekonomi och efter det är det engelska. När engelska lektionen är slut så är det dags för lunch. När lunchen är slut så har hon två andra teoretiska lektioner till exempel marknadsföring och svenska. Men på måndagar efter lunch så har Thea något som kallas individuellt val. Då har hon valt massage och får lära sig det en eftermiddag i veckan.

Jag har helt ändrat min syn på gymnasiet. Innan jag intervjuade Thea så har jag inte varit så intresserad av gymnasiet men nu har jag lärt mig mera och känner mig taggad för att börja gymnasiet. Hon såg så positivt på gymnasiet och när jag frågade henne om det var svårt så fick jag svaret:

-Tja, det beror nog på vad man läser, tror jag, men det är ganska svårt. Men det är roligt, jätteroligt.

Så nu ser jag positivt på gymnasiet och tycker det ska bli kul att börja. Hur känner du för gymnasiet?

 

 

 

 

 

Hur är den Amerikanska skolan i verkligheten?

Många tror att den amerikanska skolan är en High School dröm, som man ser i filmerna. Men är den amerikanska skolan verkligen så bra som filmduken visar?

För ett år sedan var min syster Agnes i USA. Hon gick ett år i Farfaix High School. Utanför Washington D.C. vad är egentligen skillnaden mellan den amerikanska och svenska skolan?

  • Det är väldigt stora kontraster, säger hon.

Dagen började 20 över 7 och slutade klockan 2. Dagarna var inrutade med en rast. Lunchrasten på 25 minuter. Hela skolan hade lunch samtidigt. Eftersom alla elevers lektioner slutade och började vid samma tid. I korridorerna fick man trängas för att komma fram. Och matsalen blev överfull med folk. Det blev inte mindre trångt för eleverna hade inte lov att lämna matsalen eller skolan under rasten. Antingen fick man ta med sig lunch hemmifrån eller köpa mat där. Det fanns inte så nyttiga alternativ i skolan. Oftast pizza eller friterad kykling. Medans vi i Sverige får gratis nyttig mat i skolan. Oftast är det sallad till.

Alla 3000 elever på skolan börjar och slutar samtidigt varje dag. Elevernas scheman var uppbyggda på samma sätt, då allas lektioner började och slutade samtiditg. Deras scheman var indelade i varannan dag. De blå dagarna, då man hade vissa lektioner.  Och det grå dagarna, som man hade resten av lektionerna. Man kan säga att det var två olika schman för olika dagar. På måndagen hade man det blå schemat, och på tisdagen hade man det grå. Och så höll det på så varannan dag.

När skolan sedan slutade stannade dom flesta eleverna kvar för att vara med i olika aktiviteter  och sporter. Min syster var med i skolas löplag. Dem sprang ungefär 1 mil/dag. Hon sprang långdistans och kortdistans. Och tävlade varje vecka. Det ställdes väldigt höga krav för att vara med i ett lag eller en aktivitet. Man fick till exempel inte vara med att tävla om man inte hade ett snittbetyg på C. Detta systemet har man så att man inte bara ska fokusera på sporten, utan på skolan också. Genom att gå med i löplaget lärde hon känna många i skolan. Det skiljer sig väldigt från svenska skolan, eftersom eleverna inte har några aktiviteter att bli engagerade i. På det sättet har vi i sverige inte samma ”skolanda” som den amerikanska skolan ofta  har.

  • Dresscode var något vi hade. Det innebar att man inte fick ha på sig vissa saker. Eller visa för mycket hud.

Tjejerna hade mer dresscodes än killarna. Till exempel tjejerna fick inte visa sina axlar eller en liten del av magen. Inte ha för urringat. Och om man skulle ha på sig kjol så fick kjolen inte vara kortare än armen när man hade den bredvid. Killarna fick inte ha häng eller ha på sig bandnas.

  • Jag kommer ihåg en gång när jag sprang. Det var ungefär 30 grader. Killarna fick springa i tajta shorts och bar överkropp. Medans tjejerna inte fick springa i korta shorts och bara sport bh. Jag tycker det visar att dem inte kommit lika långt i jämnställdshet frågan som vi gjort.

Man fick sina betyg varannan vecka. Då kunde man se om man hade halkat efter i något ämne, och behövde jobba ikapp. Medans vi i sverige får våra betyg i slutet av varje termin. Men en av dem största skilnaderna var deras syn på lärarna. Eleverna hade respekt för sina lärare. Men de hade också en bra relation till dem. Nästan som att de var kompisar istället. I sverige har inte alla elever lika mycket respektför sina lärare. Och det tycker jag är något som den svenska skolan ska försöka ta efter.

 

Nu och då

Nu och då reportage

 

Jag har intervjuat mellanstadie läraren Camilla som har jobbat med mellan stadie elever i 43 år, hon gick i pension för 1år sedan. Camilla började jobba på Landamäreskolan i Göteborg år 1972 och har sen dess jobbat på två rektors områden. Camilla valde yrket för att hon blev inspirerad av hennes syster som också var lärare.

Camilla beskriver att det var mycket enklare att vare lärare förr än nu. Mycket beror på att man inte hade lika mycket jobb på helger förr i tiden, menar Camilla.

På de senaste åren har Camilla suttit många helger och rättat prov. Samt rapportera till skolverket och göra åtgärdsprogram. Om en elev har svårt måste man rapportera det till rektorn. Och utvecklingssamtal kunde ta 10 min förr men nu tar dem runt en timme. Man lade mer tid på elever förr än nu, säger Camilla

Men studierna har blivit roligare tack vare teknologin. T.ex. smartboard där man kunde snabbt visa filmer, fakta och dokumentärer. Elever kunde också forska mer när dem fick sina datorer, beskriver Camilla.

Camilla tillägger att hon trivts mycket bra med att vara en ledig pensionär.Men att hon regelbundet saknar yrket som lärare då eleverna gav henne mycket uppskattning för hennes undervisning.

Skolan förr och nu

Jag har intervjuat min mormor om hur skolan var förr. Hon berättade om när hon var 15 år och gick i 8an. Jag tycker att det är intressant att få veta hur det var i skolan förr. Vad är likheterna och vad är skillnaderna?

Jag går själv i åttan och jag har tidigare hört mormor berätta om sin skolgång. Eftersom jag tycker att det är intressant så ville jag göra ett reportage om detta.

Min mormor heter Ingrid och hon är nu 71 år. För 56 år sedan gick hon i 8an på Siriusskolan i Borås. De började oftast i skolan vid 8 på morgonen och slutade vid 15 -tiden på eftermiddagen, någon dag var det sovmorgon. Till skillnad från idag så gick de i skolan även på lördagar, men då var skoldagen bara 4-5 timmar.

-Det var alltid väldigt roligt i skolan på lördagar för då fick vi själva hitta på nåt till ”roliga timmen” Det kunde bli frågesport, gåtor eller lite musik om någon i klassen hade med sig en skivspelare och skivor. Om vi inte ordnade något själva så hade vi vanlig lektion, och det hände väldigt sällan berättar mormor.

Ämnena var ungefär samma som idag. Den största skillnaden var att man inte hade idrott i mormors skola. Den låg mitt i Borås och de hade inte tillgång till någon idrottshall. De hade inte heller någon matsal utan fick gå till Daltorpsskolan som låg i närheten för att äta. Maten som serverades var vanlig husmanskost, tex kött eller fisk med potatis och grönsaker, soppa, pannkakor eller bruna bönor. Det fanns också mjölk och bröd varje dag.
På rasterna fick de inte vara inne. I stället fick de gå runt på skolgården eller prata med kompisarna, det fanns inte så mycket annat att göra.

Eleverna hade respekt för lärarna på ett annat sätt än nu. De flesta lärarna var snälla men en del var lite strängare. Det fanns en lärare i historia som alla var rädda för.
Betygsskalan var A, a, AB, Ba, B,C. Till dessa fanns också + och -, som man kunde få om man låg på gränsen. T.ex om man hade AB+ så var man nära ett a. Och om man hade B- så var det nära att man skulle få C som var underkänt. A kunde man oftast bara få i ”ordning och uppförande” och de som inte kunde uppföra sig fick C.

Det var obligatoriskt att man började skolan det år man fyllde sju år, och slutade efter åttonde klass om man inte sökt sig vidare till högre skolor. Det fanns även ett frivilligt nionde år.
Mormor gick kontorslinjen i åttan. En dag i veckan fick hon vara på ett kontor i Borås och hjälpa till på olika avdelningar.

-Jag kände mig lite utanför, eftersom jag var så mycket yngre än de som jobbade där säger mormor.

I nian läste hon en teoretisk linje. Sedan utbildade hon sig till tandsköterska och det  arbetade hon som i flera år. Hon har även jobbat i tygaffär och inom äldreomsorgen.

Skolan har förändrats mycket på 50 år. Idag har inte ungdomar samma respekt för lärarna som man hade på den tiden. Det skulle inte skada med lite strängare lärare, och de skulle få säga till eleverna lite mer när de inte uppför sig som man ska. Detta är vad jag själv tycker.

Text: Zacharias Almgren

En sjuksköterskas drömm

Josefine Alfredsson 22år tröttnade på livet som undersköterska och sökte sig till högskolan. Idag är hon mitt i studierna och har fullt upp med plugget. Framtiden är öppen för Josefine, hon vill gärna vidareutbilda sig inom yrket. Vad är drömmarna och vad planerar hon i framtiden?

Josefine började redan i gymnasiet på ett omvårdnads program. Där ingick prao på ett ålderdomshem. Hon gillade det inte alls, men efter några veckor trivdes hon bättre och hon fastnade för yrket. Efter 3 år som undersköterska på ålderdomshemmet ville hon utvecklas och sökte sig därför till sjuksköterske utbildningen på Blekinges tekniska högskola i Karlskrona.

På sängen i mitt rum ligger hennes studie böcker i en hög, vissa böcker är upp till 5 cm tjocka.

Jag frågade henne om det har mycket egen studier?

Hon svarar att det är mycket självständigt arbete men det är också mycket prao. Det är hela 9 månaders prao, utspritt på de 3 åren studierna pågår.

Jag blev förvånad över att att det var så lång prao tid. Men det känns inte oroväckande för Josefine, hon såg det snarare positivt på det. Eftersom att många äldre före detta elever säger att man lär sig mest på på praktiken. Hon tror också att det är då man kopplar ihop studierna med verkligheten. Dock tyckte hon inte att tiden på äldreboendet har varit så lärorik, eftersom det inte har känts utvecklande. Men hon är ändå mycket spänd över den somatiska vården som kommer inom snar framtid.

Ibland saknar hon familjen, men då är det bara att försöka fokusera på studierna och dom härliga vännerna hon har fått i Karlskrona. De brukar plugga ihop och det gör det mycket lättare. Då man kan diskutera samt komplettera varandras kunskaper. Förutom skolan bruka Josefine och hennes tjej kompisar träna en del. Josefine har tex sprungit Göteborgsvarvet, Lidingöloppet, klättrat upp för Kebnekajse och gjort Tjej klassikern. Tjejerna går också ut och ätter ibland.

-Det är mysigt och det blir som en avkoppling mitt i allt plugg berättar Josefine.

Det fins mycket man kan göra med sjuksköterske utbildningen. Men några förslag är att jobba på en skola, självständigt eller team tex Ambulanssjuksköterska och det är just det Josefine har fastnat för.

-Det är något som har hängt med under än längre tid säger Josefine.

Ända sedan hon började bli intresserad av sjuksköterske utbildningen har hon känt att det är just ambulanssjuksköterska hon vill bli. Hon vet inte riktigt varför men det har alltid känts som ett häftigt arbete och den kunskapen dom har är något hon själv skulle vilja vara en del av. Det är extremt fascinerande när de kommer till en plats och de vet precis vad de skall göra, berättar Josefine och tar en slurk av kaffet som står på fönsterbrädan.

Men det är en lång väg ditt först måste hon göra klart alla studierna, som hon har 1,5 år kvar på. Sedan vill hon jobba och få erfarenhet i några år och efter det vidareutbilda sig till ambulanssjuksköterska. Ambulanssjuksköterskeutbildningen gör du på 1 år.

Jag har funderat en del på frågan varför det finns så många som studerar till sjuksköterska, men ändå så är det brist på sjuksköterskor. Jag frågade Josefin samma fråga, hon trodde det berodde på dom dåliga arbetsförhållanden och lönerna som finns Sverige just nu.

-Folk känner inte att dom vill ställa upp för sina kommuner och lansting pågrund av de dåliga arbetsförhållandena, på det sättet är det många som flyttar till Norge och det förlorar Sverige på säger Josefine.

Som slutligt tipps till dom som funderar på att bli sjuksköterska säger Josefine att man ska försöka få in en fot på sjukhuset så fort som möjligt. Du får både erfarenhet och lättare att skaffa jobb efter examen.

För Josefines skull hoppas jag att lönerna och arbetsförhållandena höjs innan hon kommer ut till det verkliga arbetslivet.

Text: Elsa alfredsson