Den nya ungen ändrade mitt liv.

”Lägg av!” sa Mick men Rick fortsatte att slå Mick. ”Du är en liten skit som aldrig kommer att bli något i ditt liv” sa Rick. klockan rang och alla barnen sprang till sina lektioner, ”vi ses snart igen” sa Rick och gick iväg. Mick började resa sig från marken när Eric kom fram från ingenstans, ”är du okej?” frågade Eric ”bortsett från ett par blåmärken, rätt så okej” svarade Mick.Eric hade alltid varit där förMick och fick honom alltid att känna sig bra. ”Kom så går vi, annars så kommer vi att bli försenade” sa Eric. De gick till varsina klasser och när skolan var slut så gick Mick hem.

När Mick gick in i sitt hus så råkade han välta 2 påsar sprit, Micks mamma hörde flaskorna med sprit gå sönder och kom med en gång och blev så arg på mick att hon örfilade honom 4 gånger, och när Micks pappa kom hem så blev han så sur på mick att han stängde in honom på sitt rum utan mat för resten av dagen.

I skolan nästa dag så märkte Mick att det fanns en ny unge, ”en ny person? förmodligen en till idiot” tänkte Mick. Mick började gå till sin första lektion när någon plötsligt drog in honom till vaktmästarens städskåp. Det var Rick märkte Mick när personen började slå honom i magen, men då öppnades dörren och den där nya ungen kom in. Rick släppte Mick och sprang förbi ungen och sen iväg, ”är du okej?” frågade ungen. ”Ja ,men vem är du?” svarade mick. ”Jag heter Isac och jag börjar här idag, jag går i klass 7B, vilken klass går du i?” frågade Isac. ”Jag heter Mick och jag går också i 7B” svarade Mick, ”Det är bra vi kan bli kompisar då, men det är nog bäst att vi skyndar oss till lektionen innan den börjar” sa Isac  och så gick de till sin lektion.

Efter Skolan så gick Mick och Isac till Mick och Erics hämliga koja bakom en sopstation.Mick och Eric tyckte att det var coolt men Isaac tyckte att det kunde behövas fixas lite. Taket var bara gjort av 2 plankor och en presenning med hål i och hälften utav väggarna kunde ramla sönder när som helst. Mick och isac började leta i soporna efter användbart matrial med en gång, efter ett par timmar så hade de hittat plankor en ny presening och några rostiga ute stolar. Eftar att ha fixat några väggar och taket så gick pojkarna hem.

Så fortsatte det i flera dagar, Mick och isac gick till skolan sen till deras koja och försökte bygga mer på den. Mick tyckte att det var konstigt för att han hade inte sett Eric eller Rick  sen han träffade Isac, han trodde att Rick var rädd för Isac och att Eric var sjuk. Fast mick var inte så sur över det för att han hade mer skoj med Isac än han någonsin hade med Eric. Men en dag så var isac sjuk och i skolan så kom Rick och slog Mick i ansiktet så hårt att han spottade ut en tand, som tur så var det Micks sista mjölktand. ”Tror du att du kan ha vänner? Du är en liten skit som kommer dö ensam för att ingen gillar dig, ingen vill vara med dig det är bara du som inte lämnar dom ifred” sa Rick och gick iväg.Då så kom Eric fram och hjälpte Mick på fötter. ”är du okej? Kom vi går till skörteskan” sa Eric”Nej vad är du för jävla vän du kommer bara efter att Rick slår ner mig, aldrig före eller när han håller på alltid efter! och vart har du varit de senaste dagarna? Frågade Mick argt. ”Jag har varit hos några släktingar, men kom så går i till skörteskan så hon kan få en tit på dig” sa Eric ”Nej jag ska till min och isacs koja” sa Mick ” Vem är isac?” Frågade Eric ”Isac är min nya bästa vän” svarade Erik ”Har du en ny kompis!?” skrek Erik

Mick sat i sin koja och grät, Erik hade blivigt arg på Mick för att han hade skaffat en ny kompis, han hade blivigt så arg at han slog Mick på ögat och get honom en blåtira .Plötsligt så kom Isac in i kojan, ”Varför gårter du?” frågade Isac. ”Jag gråter för att min föredetta bästa vän Eric gav mig en blåtira” svarade Mick ”Det finns ingen Eric på skolan så vart gåt han?” frågade Isac ”Han går visst på vår skola, han går i samma klass som Rick” sa Mick ”Innan jag började här så fick jag en lista på alla elever på skolan och det fanns ingen Rick eller Eric”sa isac  ”De finns visst! Du kom ju in i städrumet när mick slog på mig när du började här” sa Mick ”Det fanns bara du i det rummet ” sa Isac och började gå bakåt. ”Du… du är galen”sa isac och gick bakåt lite snabbare ”nej du ljuger!”sa mick och tog en pinne som låg på marken och slog in den i Isacs huvud, och en gång till efter det  och sen en gång till och igen och igen.

TVÅ VECKOR SENARE

”Hur mår du idag Mick?” frågade doctorn, ”jag mår bra” svarade Mick ”Och hur mår Rick och Eric?” frågade doctorn. Dom mårbra men Eric är arg på mig och Rick är.. aa han är sig själv” svarade Mick ”Varför är Eric arg på dig?” Frågade doctorn ”det vet du redan” sa Mick ”Ja det vet jag redan men jag vill gärna veta igen” sa Doctorn ”Eric är arg på mig för att jag dödade isac” sa Mick tyst  ”Varför dödade du isac?” frågade doctorn ”Jag ville att han skulle vara tyst” svarade Mick ”men varför var du vid en sopstation? hade du tänkt gömma hans kropp bland soporna?” sa doctorn. ”Nej! jag hade min koja där och” sa mick men blev avbruten ”jaha mick det verkar vara all tid för idag, vänligen gå tillbaka till ditt rum”.

Medans Mick gick till sitt rum så hörde han 2 doctorer som pratade med varandra.”Han är helt galen, han tror att att han har två vänner som heter Rick och Eric, om det inte är tillräkligt så dödade han en klasskamrat när han försökte berätta för honom att det var hallucinationer”. Mick gick vidare, samma saker varje dag. från sitt rum till doctorn sen tillbaka till sitt rum, han var van vid det nu och han började att gilla det. i ett mental sjukhus blev han inte slagen av sina föräldrar och han fick mat 3 gånger om dagen och hela kläder, han hade till och med fått en säng med kude och täcke. Mick började att gilla det här men han hatade sin nya vän Isac som alltid skrek på honom att ingenting var riktigt, men han kommer och går. Precis som Erik och Rick.

oturen

Jag hade bestämt mig för att gå till skolan tidigare för att komma i tid för en gång skull, men nu när jag väl kom fram till skåpet hittade jag inte min nyckel. Jag tänkte efter vart jag kunde ha lagt dom och antagligen så lade jag dom på hallbordet när jag tog på skorna i morse.

Jag skyndade mig hem för att hinna tillbaka innan första lektionen började, det kändes som jag hade gott om tid så jag saktade ner farten lite. När jag skrivit in koden till porten skyndade jag mig upp för trapporna. Jag tog i handtaget till lägenheten men det var låst, vi har automat lås på dörren så den låser sig automatiskt. Jag skyndade mig till mammas jobb för att låna hennes nyckel. Det tog ungefär fem minuter att gå till mammas jobb. När jag kom fram berättade jag vad som hänt och att jag behövde hennes nycklar till lägenheten. Hon kollade i sin väska och hon har också glömt dem hemma.

Pappas jobb låg utanför stan så dit kunde jag inte ta mig. Mamma ringde till lås-affären åt mig så att de kunde komma hem till oss och låsa upp dörren. Jag mötte upp dom utanför porten till huset, på vägen upp berättade jag att vi var tvungna att skynda på lite. Låssmeden låste upp dörren och åkte därifrån. Jag tog mina egna nycklar med mig och lade mammas under dörrmattan, så att hon kunde komma in. Klockan var 07.47 och vi började om 13 minuter.

Nu var det bara att ta sig till skolan. Jag rappade på lite eftersom jag skulle hinna hämta mina böcker också. När jag kom in genom skolans dörrar fanns det ingen där. Den enda personen jag såg var den snälla kvinnan i skolans kiosk. Jag kollade på klockan, den var fortfarande 07.47 och då märkte jag att klockan hade stannat. Egentligen var klockan 08.22. Jag hade kommit försent ännu en gång och blev besviken på mig själv. Jag gick till skåpet och tog mina saker sedan jag gick till lektionen. Alla stirrade ut mig, läraren skrek på mig, jag skämdes, vilket jag också borde göra…

Fredagen den 13e

Det var fredag och jag  vaknade med ett ryck.Klockan var 07.45. Inte igen tänkte jag! Jag hade försovit mig och skolan började om 25 minuter. Bussen jag vanligtvis åker med hade redan gått, så nu fick jag ta tåget till skolan. Jag gick upp och tog en macka med mig och cyklade fort till stationen, Som tur var bor jag nära stationen så de tar bara 3 minuter tills stationen.

Äntligen var jag vid skolan, jag gick och kollade uppåt mot klockan i taket,    -oj jag har 15 minuter kvar tills skolan börjar så jag hinner snacka lite med kompisarna, sa jag tyst för mig själv. Det var varmt så jag gick till skåpet och skulle hänga in jackan. Mina nycklar ligger alltid i höger jackficka, men dom var inte där. Järnspikar sa jag tyst! dom ligger hemma på bänken hos pappa.

Jag visste att min mamma har en extranyckel hemma hos sig , hon bor bara några minuter från skolan, Det var 10 minuter kvar tills skolan började så det  skulle jag hinna. Min kompis Lasse hade sin cykel utanför så jag lånade den. Jag var halvvägs hem men just då kör jag på en sten och får sladd och ramlar av cykeln,”Aj mitt knä”skrek jag högt! Mina byxor fick ett stort hål och mitt knä började blöda ,Men jag hade bråttom så jag hoppade upp på cykeln igen och trampade iväg.Jag sprang in i huset och tog nycklarna  i nyckelskåpet, sen cyklade jag snabbt som attan tillbaka till skolan, gick till mitt skåp och tog ut mina svenskaböcker. 

Klockan var då 8.07 och jag skulle till sal 18 som var i andra ändan av skolan.Jag sprang fort till lektionen och såg att Jonas skulle stänga dörren, jag sa ”vänta Jonas”. Jag kom in genom dörren och där stod min lärare och  sa ”där hade du tur,du kom precis i tid” med ett leende på läpparna.

Skolan

Jag vaknade och kollande på klockan,jag såg att det var 30 minuter innan jag börjar och jag måste skynda mig. Jag gick upp och tog på mig kläder och borstade tänderna och gick till garaget och tog ut cykeln och låste dörren så jag cyklade till skolan så snabbt jag kunde och när jag var i skolan såg jag att jag hade glömt skåpsnyckeln jag sa,jag får cykla hem och hemta nyckeln snabbt som tusan. Jag kom hem och letade efter min nyckel,men jag hitta inte den,men jag letade verkligen överallt. Men till slut så hittade jag nyckeln och så cyklade jag till skolan men när jag skulle börja cykla så hoppade kedjan. Jag fick på den men den hoppade ur sen igen . Så jag tänkte jag skiter i cykeln. Jag får la ringa farmor och farfar. Men ingen av dom svarade. Så jag tänkte hur ska jag då komma till skolan. Jag springer då tänkte jag,men min granne skulle åka till jobbet så hon frågade om jag ville ha sjus. Jag sa ja det skulle vara snällt. Hon körde mig till skolan,jag kom till skolan och kollade på klockan. Den var 09.00 och jag började 08.30 jag sprang till min lektion och så öppnade min lärare Kurt dörren. Han sa vad gör du i skolan Jonatan? Det är la skola idag eller? Kurt sa,lilla lilla Jonatan vi har ju studiedag idag. Justdet . Men Kurt sa det är sa det är sånt som händer. Kurt sa också,jag kan sjusa hem dig om du vill. JA det skulle vara jättesnällt. Kurt körde hem mig och jag sa tack för sjusen och gick in och tog det lite lugnt. Sen så kom jag också på jag har ju träning om 1 timme så kan jag ha en go fredag och ta det lite lugnt och va med familjen sen när jag kommer hem och sen på kvällen så var jag med mamma och pappa och kollade på tv och tog det lite lugnt. Så blev det en lugn kväll.

Monster och Rädisor

Det är första dagen i skolan efter sommarlovet. Lo sitter tyst längst bak i klassrummet och ser på fröken. Hon heter Magdalena och står just nu och välkomnar alla tillbaka. Hon har först en blå blus och jeans, men sedan blir kläderna automatiskt till vingar och en vacker glittrig klänning. Lo kan inte hjälpa det. Allt hon ser på ändrar sig. Världen är helt enkelt inte rolig nog annars. Hon vet inte varför men ända sedan hon var liten har hon ständigt fantiserat. Nu är hon 11 år och det har inte förändrats ett dugg.

Hon blundar en stund och ser sedan på läraren igen. Men Magdalena är inte längre någon älva. Hon har fått grön päls och huggtänder. Lo tittar ut över klassen, men de är inte några vanliga människobarn längre. Inte ens små tomtenissar. De har blivit äckliga, slemmiga, mörka varelser som ruskar på sig i stolarna. Ett av dem tar hennes hand och hon ser hur färgen sprider sig upp genom armen och hur naglarna växer och blir spetsiga.”Lo” ekar det genom luften. Lo ser upp på det som en gång var fröken. In i ett par bottenlösa svarta ögon och ett brett grin som visar alla de vassa huggtänderna. Hon far upp innan någon hinner blinka är hon ute ur klassrummet. Benen går som trumpinnar när hon flyger fram genom korridoren. Hon har precis entrédörrarna inom synhåll när en dörr svänger upp framför henne och ett gigantiskt troll klampar ut. Lo snor runt och svänger in i en korridor med fönster längs ena sidan. Hon söker med blicken längs raden av fönster efter ett öppningsbart samtidigt som hon susar vidare genom korridoren.

Där borta ser Lo äntligen ett och hon kan inte släppa det med blicken när det framför hennes ögon får utsirade galler i brons samtidigt som det hörs ett snabbt ”dunk, dunk, dunk, dunk”
PANG!
I en hög på golvet ligger nu Lo och en annan jämnårig flicka och jämrar sig. ”Monster, monster!” kvider Lo. Den andra flickan ser förskräckt ut när hon flämtandes får ur sig ”Min rädisa! Min Blå dansande rädisa! Borta!”

Långsamt tar saker tillbaka sitt riktiga utseende för Los blick. Gallren för fönstret försvinner och hon finner en vanlig ofarlig människa vid sin sida. Flickan som Lo krockade med talad om att hon heter Saga och går i 5C, Los parallellklass. Saga ber Lo hjälpa henne att leta reda på hennes dansande rädisa, som försvunnit när de lekte kurragömma. Den heter Rädis och är Sagas eget fantasidjur.Saga och Lo går tillsammans genom korridorerna och träffar på en massa snälla varelser. När Rädis är upphittad och skoldagen slut går Lo tillsammans med sina föräldrar till rektorn för att byta till Sagas klass.

Efter Sagas uppdykande behöver Lo aldrig mer tampas med monster. Och om det skulle hända, är hon i alla fall inte ensam.

Min värsta dag

Det är måndag morgon och jag går fram till mitt skåp för att ta fram Jonatans ryggsäck. Men jag hittar inte nyckeln. Jag letar igenom hela min väska och mina jackfickor men den finns inte där.  Jag måste ha glömt den hemma.  Jonathan kommer att slå ihjäl mig. Han måste ha sin väska. Jag vet inte vad han har i väskan. Han sa att jag måste ta den i mitt skåp och att han ska ha den klockan åtta på måndag morgon. Jag fick inte visa den för någon. Jag måste cykla hem och hämta skåpsnyckeln.

Det är bara tjugo minuter kvar till min första lektion börjar. Och tills Jonatan ska ha sin ryggsäck.  Jag springer ut till min olåsta cykel och cyklar iväg. När jag kommit halvvägs hem så blir det trögare och trögare att cykla. Jag tittar på bakhjulet. Nej det är punka! Hur ska jag hinna nu?

Jag kom på att jag kan ställa cykeln hos mormor, hon bor ju i närheten. När jag kommer fram till mormors röda hus knackar jag på, men ingen öppnar.  Nu vet jag inte vad jag ska göra och skolan börjar om tolv minuter. Jag ställer cykeln utanför mormors hus. Men jag är rädd att den ska bli stulen.  Jag har ju bara haft den i två veckor.

Jag har inte mycket tid på mig. Jag börjar gå hemåt.  Tiden bara går och går och det är bara sju minuter kvar tills jag börjar.

Nu är jag äntligen hemma. Jag låser upp dörren och ser min skåpsnyckel och cykelnyckel på köksbordet. Jag vet inte hur jag ska komma i tid. Om jag springer till skolan så kanske jag hinner. Så jag börjar springa. Jag springer och springer.

Jag är helt slut när jag närmar mig skolan men jag fortsätter ändå. Precis utanför skolan kommer den en svart bil och kör rakt emot mig. Jag ser att Jonathan sitter i bilen. Jag snubblar.  Jag kan inte resa mig upp och det finns ingen som kan hjälpa mig. Jag försöker flera gånger men det går inte. Jag faller bakåt och allting blir alldeles svart.

Novell

Vi hoppade av bussen vid kanten av vägen. Vi ska nu vara ensamma i skogen i två nätter, jag och mina bästa vänner Emma och Clara, vad kan gå fel? Vi tog upp våra saker från marken och började gå in mot skogen. Vi gick i några minuter tills vi hittade en bra platt yta där vi kunde spendera natten. Jag tog tog fram tältet ur min väska och vi började sätta upp det.
När vi hade satt upp tältet började vi utforska stället. Runt omkring oss fan det träd, buskar, en liten sjö och några meter framför oss fanns det en kulle av sten.

När kvällen närmade sig satte vi upp små lampor som lyste upp det för oss. Vi började småprata om allt och inget och känslan inom mig var bara glädje.
Plötsligt hörde vu ett ljud från buskarna och allas blick drogs ditåt.
-Vad var det? frågade Emma
-Säkert bara en hare eller något, svarade Clara
Vi fortsatte prata men nu lite tystare och lugnare, vi viskade nästan.
Tiden gick och jag vet inte hur länge vi satt där tills vi än u en gång hörde ett ljud från buskarna och våra buskar drogs dit igen, inget där. Efter ytligare 20 minuter hördes ljudet igen igen och denna gång såg vi att buskarna rörde sig. Alla tre blev smått nervösa och vi bestämde oss för att gå in i tältet och prata istället.
Vi började lägga ordning våra sovsäckar och det enda som hördes utanför var vinden som susade bland träden.
Eftersom vi var trötta och många kusliga saker hade hänt så bestämde vi oss för att sova. Det sista vi sa till varandra innan vi somnade var godnatt.

Jag vaknade av ett obehagligt ljud. Ljudet skar in i mina öron. Vart kom det ifrån? Mitt huvud drogs mot ljudet och jag inser vart ljudet kommer ifrån, någon drar med fingrarna mot tältväggen. Nyfiken som jag är reser jag mig upp och går försiktigt över mina två kompisar för att inte väcka dom. Jag drar upp dragkedjan och går ut ur tältet. Jag kollad mig omkring och ser en mörk gestalt bland träden. Paniken uppstår inom mig, jag skyndade min in i tältet igen och väcker fort Clara och Emma. Jag berättade vad som hänt och vi satte oss tätt intill varande och skakade av skräck.
Tillslut orkade inte Clara sitta där längre, så hon som är den modigaste av oss reste på sig och gick ut innan vi hann stoppa henne. Det blev tyst. Plötsligt hördes ett skrik. Vi reste oss fort upp och sprang ut ur tältet. Vi båda skrek till och tårarna började komma fram. För där någon meter framför oss låg Claras kropp fullt med blod.

Alien

Jag sitter i en mörk källare, ”knak” jag andas in är det hon? Jag tittar upp och ser en fågel och andas ut igen.

Allt började med Alien eller våran svenska lärare också kallad Lena. Vi satt i klassrummet och lyssnade på fröken. Jag brydde mig inte om vad hon sa men helt plötsligt spetsades mina öron. Prov, prov, hörde jag prov? Neej! skrek Linnea. Hennes skrik skar in öronen. Jag ville också skrika men det kom inte något ljud. Hon kastade sit långa bruna hår över bänken och kved till att hon inte ville. Jag satt som förstenad och tänkte i ren panik att jag var tvungen att ha provsvaren. Jag orkade inte plugga.

Både jag och linnea, min bästis har dyslexi. Det är skit eftersom att man känner sig dum i huvudet konstant. Det var en av anledningarna varför vi var tvungna att ha pappret.

-Men hur fan saka vi få tag på de papperna? Frågade linnea

-Jag vet väll inte jag, vi får väl fixa det på något sätt. Svarade jag självsäkert.

-Okej då men lova att du kommer ikväll, Bra då ses vi!

Jag han aldrig svara på Linneas fråga. Men det var egentligen inte så mycket att svara på eftersom att vi hade planerat allt. Förutom hur vi skulle komma in och vart papperna låg. Men Linnea hade sagt att alla hade en nyckel under dörrmattan eller i blomkrukan. Vem har inte liksom? Frågade hon och jag visste ju inte så ja bara nickade.

Men jag gick till Aliens hus och träffade Linnea där och nyckeln låg i blomkrukan. Precis som linnea hade sagt. Jag hade aldrig varit vid Aliens hus, men av någon anledning visste Linnea precis vart Alien bodde. Lenas hus var inte stort, men fint klassiskt 60-tals hus i röt tegel. Lena hade dans kurs kl: 9:00 på fredagar så det var fritt fram i minst en timme till. På väggen i hallen hade hon massa bilder på barn det var troligen hennes barn barn. Vi kollade i alla rum i huset. Linnea tog ena sidan och jag andra. Vi hittade ingen ting. Men vi hade ett rum kvar. Både jag och Linnea tittade på varandra och öppnade dörren. Det var ett kontor, med tusen pärmar och böcker. Men mitt på skrivbordet låg papperna.

-hörde du Vanesa Vanesa hörde du? Frågade Linnea. Hahaha väldigt lustigt tänkte jag men då hörde jag det också.

Vi tog pappret och sprang mot källaren. Jag hörde hur nyckeln vreds om men jag struntade i det och sprang ner för trappan till källaren. Det var ganska mörkt, det ända ljuset kom från ett litet fönster som enbart lyste upp tacket. Jag hörde hur ytterdörren öppnades. Linnea sprang före, jag såg knappt vart jag satte fötterna. Ett rep låg framför mig , en ögla, en snara. Jag lyckade snutar in mig i repet och föll handlöst ner mot golvet. ”Donk” jag landade på linnea, hon hade nog svimmat eftersom hon var okontaktbar men hon andades. Jag måste här ifrån tecken jag. ”knak” jag andades in är det hon jag tittade upp och såg en fågel jag andades ut igen. ”knak” jag är så räd, jag tittar upp mot trappan och ser Alien.

Allt blev svart och nästa gång jag vaknar sitter mamma bredvid mig och jag är i min egen säng.

-Good morgon Vanesa! Det ska bli roligt att höra vad du hade för dig igår kväll.

Hur ska jag tar ur mig detta, skit. Jag måste prata med Linnea först. Men hur hamnade jag här? Det sista jag kommer ihåg är när jag snubblar ner för trappan på ……en snaran!

Tågolyckan

Jag fattade fortfarande inte vad som hade hänt. Allting hade gått så snabbt. Vi hade bara velat ha det lite skoj, och gått in på skolgården för att kolla om det fanns något kul att göra där. Men det sista jag minns var en rejäl smäll och att vi sprang fort och långt. Jag minns att det kom ett tåg som jag hoppade på. Men jag vet inte vad som hände med min bästavän som jag hade varit med den kvällen. Hon hade nog inte hunnit med när vi hade sprungit så fort. Jag hade inte velat stanna och vänta på henne. Det ändå som jag tänkte på var att dom inte skulle får tag på mig, vad som än hände.

När jag hade hoppat på tåget måste jag ha gått in i en kupe´och lagt mig ner på ett utav sätena och somnat, för mer kommer jag inte ihåg.

Jag vaknade av att solen sken in genom fönstret. Vad skulle jag gör nu? Jag visste inte ens vart detta tåget gick någonstans. Precis då hördes en manlig röst från högtalarna som sa:

-Nästa stopp Paris! Nästa stopp Paris. Vi anländer dit om en timma.

Yeas, Paris var perfekt, stort stad med mycket folk så att ingen kunde hitta mig. När jag satt där och fantiserade om Paris med ett litet leende på läpparna, kände jag plötsligt hur hela tåget började skaka och luta väldigt mycket. Jag trycktes mot fönstret som var ut mot landskapet. Det hördes skrik från kupe´n brevid mig. Vad var det som hände? Spårade tåget ur? Nej, sådant hände väl bara på film?

Tåget började sakta luta mer och mer, och där låg jag intryck mot fönstret och kunde inte röra mig. Allting skakade, det kändes som en jordbävning. Sekunden efter slutade allting skaka, tåget hade spårat ur. Min första tanke var om jag verkligen var vid liv eller om det var så här det kändes att vara död?

Skriken hade slutat, nu var varningsutropen ur högtalarna det ändå som hördes. Jag lyckades att ta mig loss där jag låg fastklämd på golvet. Sedan var det bara att följa strömmen av människor som alla var på väg ut. När vi hade klättrat ut ur tåget genom ett fönster så möttes vi alla av skrikande barn som nog inte visste vad som hade hänt, träd och buskar som brann runt omkring tågrälsen, och säkert 50 polis och brandbilar som precis hade kommit till olycksplatsen. Efter att jag hade kommit ut ur tåget stod jag bara en stund och tittade på allt som hände runtomkring mig, jag hade nog inte heller hunnit smälta vad som hade hänt.

Då kände jag hur en stor och svettig hand greppade tag om min axel. Jag vände mig om, och där stod en man med polisuniform. Han drog med mig bort till en utav polisbilarna som stod runt tåget. Där berättande han att jag hade varit med om en tågolycka. Som att jag inte redan hade märkt det. Men att läget nu var under kontroll, om jag kände mig lite chockad eller snurrig så var det inget konstigt med det, utan att det var mycket normalt efter en sådan händelse. Polismannen berättade också att om jag ville kunde jag få bo på polisstationen om jag inte hade hade någon annanstans att sova i natt. Men jag sa till honom att jag hade lite andra planer men tackade så mycket för erbjudandet. Jag kunde inte sova på polisstationen, det var som gjort för att dom skulle komma på mig, och då skulle det redan vara försent att sticka. Så jag tog dom få saker som jag hade haft med mig och kollade en sista gång på det som fanns kvar av det urspårade tåget. Sedan jag gick jag med raska steg bort från allt kaos.

Jag hade precis lämnat tågrälsen och skulle fortsätta norrut, när jag hörde en kraftfull röst bakom mig ropa: Du tjejen stanna, vi måste prata!

Nu var jag körd.

Jag är inte rädd för att dö

Jag sitter på golvet i mitt rum och min hand kramar om tabletterna. Jag vet att om jag sväljer dem så är allt över, ingen mer smärta, ingen mer ångest, ingenting. Allt jag behöver göra är bara att svälja dem, men jag vet inte om jag klarar av att svika mina biologiska föräldrar. Jag vill inte att de ska vara besvikna på mig. De ska vara stola och se att jag verkligen kämpar med att klara av livet utan dem. För jag vet att de vakar över mig, vad som än händer..

Skolkatalogen ligger uppslagen bredvid mig. Jag tittar på min klass. Jag vill inte lämna dem. Jag vill inte lämna honom jag hjälper på kemin hela tiden eller henne jag älskar mest av alla, min bästa vän. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att gå i en klass där en person tar livet av sig. Men snart kanske min klasskompisar kommer få uppleva det. Jag älskar ju dem allihop. Så jag vill inte att de ska gå igenom det.                          Men jag orkar inte mer, jag vill bara att allt ska vara över. Jag vill inte bo i en fosterfamilj, jag vill inte ha en kriminal storebror eller bo i en liten trea i ett förortsområde. Jag vill ha tillbaka min biologiska föräldrar, jag vill träffa min lillebror och bo i vårt gamla hus. Men det kommer aldrig att hända. För både mamma och pappa är döda, de dog en bilolycka för 3 år, 7 månader och 12 dagar sedan. Det var bara jag och min lillebror som överlevde, så vi blev satta i två olika fosterfamiljer i två olika städer i Sverige. Jag har knappt någon kontakt med honom över huvud taget, vilket gör oerhört ont i hjärtat.
Ska jag? Ska jag ta tabletterna? Är det värt det?
Jag vill inte göra mina föräldrar besvikna, jag vill inte lämna min klass, jag vill inte krossa min lillebrors hjärta, men jag orkar verkligen inte mer. Tårarna rinner längs kinderna medan jag kramar tabletterna hårdnade. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att lämna alla jag älskar.
Jag börjar tänka på att jag måste skriva ett brev som förklarar allt för mina fosterföräldrar. Jag går till skrivbordet och tar fram papper och penna. Hur börjar man ett avskedsbrev? Jag börjar skriva ”Kära mamma och pappa…” men suddar genast bort det. Det låter alldeles för lättsamt. Jag försöker igen och skriver ”Förlåt för att det blev så här…”. Det låter mycket bättre så jag skriver vidare ”det är verkligen inte ni som gjort något fel, jag orkar bara inte mer”. Jag slutar skriva för jag ser ingenting på grund av alla tårar jag har i ögonen och pappret är helt blött så man se inte ens vad jag har skrivit.

Jag sätter mig på golvet igen och kramar om tabletterna. Jag vet att om jag sväljer alla dessa sömntabletter så kommer jag aldrig behöva vakna igen. Jag tar ett djupt andetag och sväljer tabletterna, lägger mig ner på golvet och sluter ögonen en sista gång…