Filmanalys-pay it forward

Pay it forward är en film som har två parallella handlingar som knyts ihop på slutet. Filmen handlar till största delen om elvaåriga Trevor som får i uppgift av sin lärare Mr. Simonet att på något sätt förändra världen. Hans idé är att han ska hjälpa tre personer med något som de inte klarar själva. De ska sedan göra samma sak för tre andra personer var. Sen ska det fortsätta så och världens ska bli en bättre plats.

Den andra handlingen som vävs in är om journalisten Chris, som i inledningen av filmen blir en del av Trevors idé. Filmen börjar med att men ser honom åka i sin bil på väg mot ett inbrott. Han kommer fram till huset där inbrottet pågår, hoppar ur bilen och börjar med att försöka intervjua poliserna. Plötsligt så blir det tyst i huset och sekunden senare kommer en bil utkörandes från husets garage. Den kör rakt ut på gatan och krockar in i Chris bil innan den fortsätter bort. Poliserna åker efter och lämnar Chris ensam kvar i spöregnet. Chris tittar chockat på sin bil och efter ett tag börjar en man som är ute och rastar sin hund prata med honom. Han säger till Chris att ta hans bil och slänger över nycklarna till Chris. Bilen är ingen vanlig Volvo eller Ford utan en dyr Jaguar. Mannen vill inte ha något tillbaks utan vill att han ska ge det vidare(pay it forward). Chris bestämmer sig för att söka upp personen som kom på ”pay it forward” för han tror att det kommer att bli en artikel som kommer att sälja bra.

Jag tycker att det är svårt att förstå vad filmen ska handla om eller vad det är för slags film efter att bara ha sett inledningen. När man sedan hoppar från att Chris har fått en ny bil till att Trevor börjar skolan igen gör att man inte förstår inledningen förens en bit in i filmen. Även fast man inte riktigt förstår handlingen så vill man fortsätta titta för man undrar varför Chris fick en Jaguar och vad ”pay it forward” innebär.

Det finns många huvudpersoner i filmen. Trevor, Trevors mamma Arlene, Trevors lärare Mr. Simonet och Chris. Den viktigaste huvudpersonen är Trevor för att det är han som kom på idén och filmen baseras på hans tanke. Trevor känns som en person som funderar mycket och är ganska finurlig och påhittig. Han var den i klassen som hade tänk ur den bästa idén för att förändra världen och han förstår mycket mer än vad andra tror han gör.

De två personer som förändras mest under filmens gång är Arlene och Mr. Simonet. Arlene förändras på det sättet att i början av filmen är hon en väldigt dålig mamma till Trevor. Hon har två jobb och när hon sen kommer hem så är det sent på kvällen när Trevor redan sover. Hon försöker att dämpa sin stress och ångest med alkohol som hon döljer för Trevor. Under filmens gång så utvecklas Arlene till att bli en mycket bättre mamma och hon slutar dricka alkohol och berättar sanningen för Trevor istället för att ljuga. Det är Trevor och Mr Simonet som hjälper Arlene att bättra sig.

Mr Simonet genomgår också en stor förändring under filmens gång. I början av filmen så är han väldigt strikt med sina vanor och vill inte bryta dem. Han vågar inte visa sig utan att ha på sig sin skjorta för att han inte ville att någon skulle döma honom eller fråga om hans brännskador. I slutet av filmen har han fått mycket bättre självförtroende och litar mycket mer på sig själv och måste inte ha lika strikta vanor längre.

Pay it forward tillhör kategorin drama. Det märker man för att det är mycket fokus på huvudpersonerna och handlingen går ganska långsamt framåt. Det är inga snabba klipp utan mer långa konversationer mellan huvudpersonerna. Det finns ingen stor konflikt i filmen utan istället många små. Till exempel är det konflikter mellan Arlene och hennes alkoholberoende, Trevor och hans pappa och mellan Trevor och Arlene. De flesta konflikterna löser sig under filmens gång. Bland annat så slutar Arlene dricka alkohol så hennes alkoholproblem försvinner och Trevor blir sams med Arlene. Det är vanligt med antagonister i dramafilmer men i denna film finns det ingen person som är motståndare till Trevor, huvudkaraktären. Det man skulle kunna se som en motståndare är att idén i fungerar och att det inte sker någon kedjereaktion som Trevor tänkt.

Halvbilder är den filmteknik som används mest eftersom det är mycket dialog i filmen. Närbilder används också ofta eftersom man ofta får se hur personer reagerar på saker som sägs. Det är till exempel ofta närbilder på Mr. Simonet eftersom han reagerar på saker Arlene säger till honom när de bråkar. Det är också mycket närbilder på Trevor när han blir ledsen eller besviken på något. Bland annat när han upptäcker att hans mamma har druckit så vill man visa hur besviken och ledsen han blir på henne genom att zooma in på hans ansikte. Något jag tänkte på var att det i början av filmen var mycket översiktsbilder. Det har man för att visa miljön som personen befinner sig i så att det blir lättare att först och kanske känna igen sig i miljön. När Trevor cyklade hem från skolan efter första dagen så visade man med översiktsbilder hur han tog sig hem.

Ljudet och ljuset i filmen var inte så speciellt och spännande. Det var bakgrundsmusik under stora delar av filmen men det var inget jag tänkte på så mycket. Musiken var ganska snäll och fanns bara i bakgrunden som stämningshöjare. Ljuset var inte så speciellt heller. Jag upplevde att ljuset var som det är under en vanlig solig dag. Det som urskilde sig var scenerna i garaget för det var lite mörkare ljus i garaget. Det gav en uppfattning om att det var ganska unket, stökig och mörkt i garaget. Annars var det ingen speciellt som hände med ljuset som jag tänkte på.

Jag tycker att filmen var bra och att den hade ett fint budskap. Tanken om att man ska hjälpa andra tycker jag är väldigt fin. Om alla skulle göra mer saker för andra och inte tänka för mycket på sig själva så tror jag att världen skulle bli en mycket bättre plats. Eftersom att filmen har ett bra budskap och man fick se hur ”pay it forward” spred sig så ville man hela tiden fortsätta att titta. Det berodde på att ”pay it forward” hade en del motgångar under filmens gång och man blev nervös för att det inte skulle fungera och att Trevor skulle behöva ge upp sin idé.

Hur svårt kan det va?

Oj, och vad ska jag skriva om då, tänker jag när vår lärare berättar att vi ska skriva en krönika. En krönika är inget som man spottar ur sig bara sådär och jag känner direkt hur ångesten kommer krypande.

Ångesten kommer som ett grått regnmoln och täcker solen. Jag önskar att jag hade haft ett paraply som kunde skydda mig från de tunga dropparna som nu faller mot mig. Jag ser hur dropparna klumpar ihop sig och bildar ett stort F.

När man skriver en krönika så ska man utgå från en vardaglig händelse men när jag tänker igenom vad jag har varit med om kan jag inte komma på något jag vill skriva om. Varför, varför, varför händer det aldrig något intressant i mitt liv. Det ända som behövs är en liten händelse, vad som helst. Tänk vad bra det skulle varit om en pensionär skulle skällt på mig för att jag cyklade på fel sida vägen eller att en meteorit slog ner i min trädgård.

Nästa lektion är det dags att börja skriva och alla förutom jag börjar direkt, min hjärna är helt tom. Alla som jag har pratat med har jättebra ämnen att skriva krönikor om. Att alla andra redan har kommit på något känns stressande och jag försöker tänka ut vad jag vill skriva om men inga idéer dyker upp. Hela dagen går jag och grubblar, i skolan, hemma under träningen och sent innan jag ska sova. Jag blir mer och mer stressad, frustrerad och ledsen för att jag inte kommer på något. Inget blir ju bättre av att krönika förslagen vår lärare har tagit fram bland annat är skrivna av Hans Rosenfeldt, som är en av Sveriges bästa krönikörer. Tror han att jag ska kunna skriva lika bra?

Hemma försöker mamma och pappa hjälpa mig. De slänger ur sig massor av idéer precis som om det vore lika enkelt som att cykla. Bakning, hundar, sport och clowner är bara några av de förslag de kommer med men jag tyckte inget var tillräckligt bra. Det sista förslaget de ger mig precis innan jag ska somna är att jag ska skriva en krönika om ångesten över att skriva en krönika. Så det är det jag håller på med nu.

Att det var så svårt att hitta ett ämne som jag ville skriva om tror jag beror på prestationsångest. Jag vill att allt alltid ska vara på topp och inget får bli dåligt. Jag tycker det är både bra och dåligt. Det är bra för att man alltid vill prestera sitt bästa och man kämpar för att det ska bli så bra som möjligt. Jag pressar mig och lägger ner tid på att få det bra. Det dåliga med prestationsångest är när det blir som det blev denna gången när jag inte riktigt visste vad jag ville skriva om. Jag blir arg och frustrerad samtidigt som jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Inget blir bättre av att jag trycker ner mig själv och tänker på hur dålig jag är.

Jag antar att man inte alltid kan prestera sitt absolut bästa och jag måste lära mig att var nöjd med det jag gör ändå. Det finns både berg och dalar och just nu kanske jag är nere i dalen och väntar på mitt att mitt nästa äventyr uppe i bergen ska börja. Man kan aldrig veta säkert när nästa äventyr kommer. En sak är i alla fall säker och det är att jag inte kommer att bli någon krönikör.

Utvisningen av familjerna Sincari

Jag har lyssnat på dokumentären Utvisningen av familjerna Sincari, som handlar om två kurdiska familjer som flyr från Turkiet till Sverige. Familjerna Sincari får stanna i Sverige och kommunplaceras därför i Åsele kommun i Norrland. Barnen börjar skolan och föräldrarna får jobb. Allt flyter på men efter två år får de reda på att de ska bli utvisade från Sverige för att när de båda fäderna först kom för att söka asyl så sa de att de var från den kurdiska delen av Irak och inte kurdiska delen av Turkiet som de egentligen är ifrån. När resten av familjerna sedan anlände så upptäckte man att de hade turkiska pass och inte irakiska. Familjerna Sincari flyttar in i kyrkan för att de inte ska bli utvisade. Hela Åsele är engagerade i att hjälpa familjerna att stanna. ICA och Konsum skänker mat, klasskompisar sover över och man startar en aktionsgrupp som ska försöka göra livet för familjerna säkrare.

Man överklagar beslutet gång på gång men varje gång blir det avslag. Det går tillslut så långt att riskdagen måste besluta om de får stanna. Under väntan på riksdagens beslut så får familjerna Sincari flytta till två radhus. Men när riksdagens beslut kommer så lyder de precis som alla andras. Det blir avslag igen. Men familjerna har lite tur för utvisningen skjuts upp för två av barnen tar utvisningen så hårt att de måste föras till barnpsyk på sjukhuset i Umeå.

Efter ännu mer väntan så kommer ett nytt besked från riksdagen som lyder likadant som det tidigare och torsdagen den 11 januari 1996 så åker 20 poliser till familjerna Sincaris radhus för att påbörja utvisningen. Utanför de två radhusen har massa åselebor samlats för att protestera mot utvisningen. Polisen räknar med att utvisningen ska gå ganska snabbt men det slutar våldsamt. En polis får glasögonen och ett revben krossat och en tjej blir dragen i håret och inslängd i ett träd av en polis. Efter fem timmar så ger folkmassan och polisen upp och börjar förhandla istället. Man kommer överens om att om Åseleborna flyttar på bilarna som blockerar vägen så ska en skolsyster och prästen Roland Haglund få följa med familjerna till Ankara som själavårdare.

Vid tio-tiden dagen efter så sitter de på flygplanet på väg att lyfta mot Ankara och Turkiet. Under resan så måste planet nödlanda två gånger. Första gången pågrund av en dörr och andra gången för att det kommer en eldflamma från motorn, men den 13 januari landar de i Ankara.

Tiden i Turkiet blir tuff men en efter en får de komma tillbaka till Sverige.

Jag tyckte att dokumentären var bra för att den var spännande när poliserna kom och hämtade familjerna. Då händer det mycket saker under en kort tid men annars kunde den vara lite långtråkig för att de bara var i kyrkan och inte gjorde så mycket. Den var också lärorik att lyssna på för att man får veta mer om hur det är att komma som flykting till Sverige och det är ett aktuellt ämne just nu.

Dokumentären är vinklad ur både de som tycker att familjerna Sincari ska få stanna och de som inte tycker det. De som pratar är mest sådana som vill att familjerna ska stanna till exempel Åselebor. Men det finns även intervjuer med människor som tycker att de ska bli utvisade till exempel de som jobbar i riksdagen. Det gör att man får en bättre inblick och själv kan skapa sig en uppfattning.

Ett annat sätt att vinkla dokumentären är att man får se det ur de som tycker att familjerna Sincari ska bli utvisades perspektiv. Då skulle familjerna inte framställas som tappra kämpar som de gör nu utan mer som dryga och jobbiga som hela tiden överklagar beslutet om att lämna Sverige.

Om jag fick skriva en dokumentär om vad jag ville skulle jag vilja skriva en dokumentär om tsunamin som var i Thailand 2004. Jag tycker att tsunamis är både läskiga och coola eftersom de kan skölja bort hela hus. Det vore också spännande att få veta hur de som var med om tsunamin upplevde det och så många människor dog av flodvågen. Dessutom så skulle jag gärna vilja veta mer eftersom jag var så liten när det hände.

Lysande utsikter av Charles Dickens

Jag har läst en klassiker som är skriven av Charles Dickens och heter ”Lysande utsikter.” Ordet utsikter betyder framtid så bokens titel betyder alltså lysande framtid.

Boken handlar om huvudpersonen Pip som är en liten pojke som under bokens gång blir äldre. Pip är snäll och drömmer om att bli en rik och bildad herre när han blir stor. Han är föräldralös och bor därför med sin syster och hennes man. Familjen är fattig och bor i en liten by på Englands landsbygd. Pip är modig för precis i början av boken så träffar han en straffånge som har rymt från en båt med massa fångar ombord. Han pratar med fången och ger honom en paj och bröd att äta och brännvin att dricka eftersom han hotar med att döda honom annars. Även om Pip är lite rädd så gör han det ändå.

När Pip har blivit äldre så kommer det en advokat till byn som berättar för Pip att han har fått en stor summa pengar av en hemlig välgörare som inte vill avslöja sitt namn. Pip är helt säker på att det är den rika tant Havisham som är hans hemliga välgörare. Han tror att tant Havisham vill att han ska bli rik och förnäm herre som sedan gifta sig med hennes adoptivdotter Estella. Pip flyttar därför till London där han börjar på en skola för att lära sig vett och etikett och hur man blir en fin herre. Där börjar han leva ett lyxliv med bland annat dyra kläder och fina fester. Men sedan börjar livet i lyx att svaja och han får allt mer skulder och en dag får han veta vem välgöraren är. Så är det verkligen som han hela tiden trott?

Boken utspelar sig under 1800-talet både i storstaden London och på Englands landsbygd. Det märker man eftersom att Pip ofta säger ”hemma i byn” eller pratar om London eftersom han bor där. Att boken utspelar sig under 1800-talet kan man genom boken förstå för att de inte hade några bilar utan man gick eller åkte häst och vagn. Miljön i boken ändras lite under tiden eftersom att Pip växer och blir äldre och han bor på olika platser.

Jag tycker att boken var bra för att det hände lagom mycket och handlingen hade inte för snabba vändningar. Man var helt säker på att det skulle bli på ett visst sätt, men så blev det oftast inte. Att det inte blev som man trodde gjorde att den var rolig och intressant. Vissa delar i boken kunde vara lite sorgliga eftersom att många viktiga personer i handlingen dör.

När jag läste boken kände jag att den var ganska rätt för mig eftersom att den var en verklighetstrogen bok och jag tycker sådana böcker är roligast. Det är kul att ibland läsa en lite äldre bok eftersom det handlar om en annan tid och man får samtidigt som man läser lära sig om hur författare och människor tänkte och trodde då. Det som är jobbig med att läsa äldre böcker från en annan tidsepok är att det skiljer sig så mycket från idag till exempel så åker de i diligenser mellan London och Rochester istället för bilar. Diligenser är vagnar som dras av hästar. För att få åka med så måste man betala, så det är lite som dagens bussar. Det gör att nyskrivna böcker är lättare att läsa och förstå och därför blir de mer rätt för mig.

Charles Dickens var en av de största författarna under tidsepoken realismen. Att ”Lysande utsikter” är skriven under realismen märks för att först är Pip en fattig och föräldralös pojke och det speglar hur många hade det vid den tiden och det var det Charles Dickens ville visa när han skrev. När Pip sedan blev rik så framgick det hur rika personer levde. De gick på fina fester och levde ett lyxliv medans många andra var fattiga och svalt. I boken så såg man skillnaden på rika och fattiga tydligt vilket man ville visa under realismen.

Att ”Lysande utsikter” har blivit en klassiker tror jag beror på att den handlar om ett ämne som alltid är aktuellt, nämligen pengar. Alla är alltid intresserade att läsa om pengar och skillnaden på att vara fattig och rik. Det är det som gör att folk fortsätter läsa boken och den har blivit en klassiker.

Jag tycker att boken var lättläst och man ville läsa vidare när man läste. När jag läste så tänkte jag hela tiden ”bara en sida till” och det är så det ska vara när man läser en bra bok. ”Lysande utsikter” är en bok som jag kan rekommendera.

Gymnasiet – en tid att se fram emot

Efter årskurs 9 i grundskolan är det gymnasiet som väntar. Inför det måste man välja program och samtidigt se till att få höga betyg så att man kommer in på programmet som man vill. När all stress och press är över är det dags att börja gymnasiet. Men hur är det egentligen där?

Jag har alltid sett på gymnasiet med skräckblandad förtjusning. Det verkar kul med att man får välja ett program med ämnen som man själv tycker är roligast och man får mer frihet. Men i min värld inbillar jag mig också att det är mycket läxor, prov och långa dagar. Eftersom jag går i årskurs åtta nu och nästa år måste jag välja vilket program jag vill gå på gymnasiet så ville jag kolla upp hur det egentligen är på gymnasiet. Därför så valde jag att intervjua Thea Holmberg. Hon är arton år och går ekonomiprogrammet på Erik Dahlbergsgymnasiet i Jönköping.

Thea går sista året på gymnasiet och tycker att tiden på gymnasiet har gått väldigt fort. Det är också roligare att gå på gymnasiet än i grundskolan för att man själv får välja ett ämne man tycker är intressant och man får träffa nya människor i både klassen och på skolan, tycker Thea.

Första steget är att välja vilket program man vill gå det är något som kan vara svårt. Valet man gör kommer att påverka ditt liv under de tre kommande åren. Därför så det är viktigt att man väljer något som man kan tänka sig att fördjupa sig i under de tre kommande åren. Först visste inte Thea vad hon skulle välja. Hon gick därför ofta till skolans studievägledare för att få råd. Hon var även på en mässa på Erik Dahlbergsgymnasiet. Där kunde hon prata med de olika lärarna på de olika programmen. Hon fastnade för att man sista året i ekonomi programmet får starta eget företag. Efter det så blev valet enkelt.

Beroende på vilket program man väljer har man olika ämnen. De som väljer naturvetenskapsprogrammet kan fördjupa sig i bland annat biologi och kemi medans de som går estetiska programmet kan fördjupa sig i till exempel bild och musik. Thea, som läser ekonomi programmet, läser utöver svenska, matte och engelska, som alla på Erik Dahlbergsgymnasiet, också marknadsföring, företagsekonomi, privatjuridik, affärsjuridik, entreprenörskap och ung företagsamhet. Det är i ung företagsamhet som man startar ett eget företag precis som Thea ville när hon valde för gymnasiet.

När jag var liten så trodde jag att gymnasiet var berg av läxor, prov och inlämningsuppgifter som behövde fixas. Sedan så skulle man behöva sitta långt in på natten och plugga samtidigt om man drack massa kaffe för att hålla sig vaken. Nu så har jag såklart förstått att så mycket läxor och prov natt man behöver sitta hela natten är det inte. När Thea berättade hur mycket läxor hon hade blev jag inte förvånad.

-Jämfört med nian har vi det. Och sedan så skiljer det ganska mycket från ettan, till tvåan, till trean. I tvåan hade vi ganska mycket, säger Thea, om prov och läxor.

-Läxor har vi några varje vecka, speciellt i matten och sedan har vi prov några gånger i månaden.

Långa skoldagar och korridorer som töms och fylls på med jämna mellanrum. I några minuter är den långa korridoren fylld med pratglada tonåringar som står och pratar samtidigt som de snabbt byter böcker. Tio minuter senare är den korridoren tom. Alla dörrar är stängda och allas lektioner har börjat. Så som ungefär en timma kommer korridoren att vara full igen. Så fortsätter det fram till sent på eftermiddagen trodde jag men när jag frågade Thea så svarade hon:

-Oftast börjar vi vid kvart över åtta och sedan går vi till två ungefär.

Jag blev förvånad och undrar hur de kunde hinna med allt på en så kort dag eftersom jag som går i åttan nu går till ungefär halv fyra varje dag. När jag sedan jämförde mitt schema med beskrivningen av hur en av hennes dagar kunde se ut så var det inte så konstigt att jag hade längre dagar. Under en dag hade jag fem till sex lektioner medans hon hade fyra, två på förmiddagen och två efter lunch. En av hennes dagar skulle kunna se ut så här: Den kan börja med företagsekonomi och efter det är det engelska. När engelska lektionen är slut så är det dags för lunch. När lunchen är slut så har hon två andra teoretiska lektioner till exempel marknadsföring och svenska. Men på måndagar efter lunch så har Thea något som kallas individuellt val. Då har hon valt massage och får lära sig det en eftermiddag i veckan.

Jag har helt ändrat min syn på gymnasiet. Innan jag intervjuade Thea så har jag inte varit så intresserad av gymnasiet men nu har jag lärt mig mera och känner mig taggad för att börja gymnasiet. Hon såg så positivt på gymnasiet och när jag frågade henne om det var svårt så fick jag svaret:

-Tja, det beror nog på vad man läser, tror jag, men det är ganska svårt. Men det är roligt, jätteroligt.

Så nu ser jag positivt på gymnasiet och tycker det ska bli kul att börja. Hur känner du för gymnasiet?

 

 

 

 

 

Guld eller silver?

Jag hör att domaren blåser i visselpipan och ser att flera spelare står runt Sara, lagets stjärnspelare. Jag grips av panik, vad ska vi nu göra? Att ligga under i en VM-final i innebandy, som dessutom är hemma i Sverige, är inte särskilt kul. Vem ska nu reducera så att det blir lika?

Sara ligger kvar på golvet och vrider sig av smärta. Nu har sjukvårdare kommit fram till henne med en bår. De hjälper henne upp på båren och bär ut henne. Jag ser på henne att hon har ont för att hon är vit i ansiktet och ögonen är blanka. Jag ryser och känner att det går kalla kårar genom mig bara jag ser på henne. Sjukvårdarna är på väg ut med henne och jag kollar långt efter henne. Ända tills hennes ljusa hår försvinner in bakom skynket, som leder till omklädningsrummen.

-Emilia, kom nu då, hör jag någon ropa.                                                                             Jag märker att det är våran tränare som ropat på mig eftersom vi ska samlas och han ska gå igenom vem som ska ta Saras plats. Jag vaknar till liv och småjoggar bort till de andra. När jag kommit fram så hör jag tränare säga:                                                                         -Okej, det är fem minuter kvar nu och Emilia tar Saras plats i första femman.                       -Va, va, va, tänker jag. Det kan inte vara sant! Jag som aldrig har spelat i första femman får det nu, det är helt sjukt!                                                                                                            Jag blir så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen, men samtidigt så tycker jag synd om Sara och hoppas det inte är allvarligt. Det gnager på insidan för att jag vet att jag måste göra mål istället för Sara.

Matchen startar igen och jag spelar så bra jag bara kan. Jag försöker att slå så hårda raka pass som jag någonsin kan, stå på rätt plats och hålla i bollen. Ändå så blir allt bara fel. Jag spelar dåligt och passar rakt in i mitten av planen där en av finskorna står. Hon tar bollen och gör ett mål till. Nu står det 2-4 till finskorna och jag är nära på att bryta ihop och börja gråta när jag sätter mig på bänken. Tränaren sätter sig på huk framför mig och säger:                                                                                                                                       -Emilia, jag satte dig i första kedjan för att du kan spela bra! Men nu spelar du rent ut sagt uselt.                                                                                                                                    Jag nickar till svar för jag vill inte att han ska se att jag gråter.                                                -Gå nu in i nästa byte och gör din grej.

När det är dags att byta nästa gång känner jag att det kommer gå bättre. Jag spelar utan att tänka mer än nödvändigt. Allt flyter på och jag får tag på bollen vid mittplan. Jag gör en fin kroppsfint på backen som kommer emot mig och nu är det bara målvakten kvar. Min puls ökar och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kommer närmare och närmare målvakten och det går slow motion allt ihop. Nu är jag precis framför målvakten och jag drar bollen åt vänster och sedan åt höger. Precis som jag hoppats så slänger sig målvakten åt vänster och jag får öppet mål. Jag puttar försiktigt in bollen med klubban och jag känner hur lättad jag blir. Det känns som om en sten släpps från min axlar och det bubblar inombords. Jag kramar tjejerna i min kedja innan vi springer och slår high five med resten av laget.

Att få göra mål i en VM-final i innebandy är stort men att få göra det avgörande målet är ännu större. Ända sedan jag var liten så har jag drömt om att få avgöra en VM-final i innebandy och att nu vara så nära så känns helt fantastiskt. Det enda jag vill är att gå in och göra mål. Egentligen så spelar det ingen större roll vem som gör mål men någon måste göra det för just nu existerar det inte att få silver i min värld. Jag vill ha guld och hoppas innerligt att det ska bli så.

Mitt under mina funderingar hör jag att alla jublar och märker att vi har gjort mål. Nu står det 4-4 och det är min tur att byta vilket gör mig glad eftersom jag får chansen att förverkliga min dröm. Jag tittar upp på klockan och ser att matchen är slut om en minut och jag vet att målet måste komma snart. Jag kämpar och sliter och vinner boll på mittplan. Jag ser att den andre forwarden är fri på kanten och jag slår en hård rak pass som sitter perfekt på klubbladet. Sedan springer jag allt vad jag orkar förbi den finska backen. Mina ben går som trumpinnar under mig och jag hoppas innerligt att min forward kollega ser att jag är på väg mot den fria ytan framför mål. Turen är på min sida och jag får en fin pass tillbaka som jag kan skjuta ett direktskott på. Jag lyfter klubban och drämmer till bollen som åker rätt upp i krysset. Domaren visslar i pipan och jag har gjort det, målet som jag drömt om så länge. Det är helt fantastiskt. Vi har vunnit matchen, VM-guld och jag fick göra det avgörande målet. Kan det bli bättre? Nej, det tror jag inte!

 

Två eller tre saker jag glömde berätta för dig

Boken som jag har läst heter ”Två eller tre saker jag glömde berätta för dig” och är skriven av Joyce Carol Oates.

Bokens huvudpersoner är Tink och hennes vänner Merissa, Nadia, Hannah, Chloe, Anita och Martine. Det handlar främst om Tink, som har varit barnskådespelare och nyligen flyttat till Quaker Heights. Tink är ganska oansvarig och bryr sig inte om vad andra tycker om henne. Hon har rött hår och ett fräknigt ansikte och är ganska kort. I boken pratar man mer om Merissa och Nadia än om de andra av Tinks vänner. Merissa är lång och smal och är supersmart och är duktig i skolan. Nadia är tjock och inte alls lika smart. Hon är i hemlighet kär i sin lärare Mr. Kessler.

Boken handlar om att Tink begår självmord och vad som händer innan och vad som händer efter att Tink har begått självmord. Boken är indelad i tre delar. Första delen heter ”Den perfekta” och handlar om Merissa och hur hon känner sig efter att Tink har tagit självmord. Merissa har fått beskedet att hon kom in på Brown, ett toppuniversitet. I hemlighet så skär Merissa sig bland annat i underarmarna. Merissa som alltid varit duktig i skolan börja bry sig mindre och mindre om skolan och struntar i läxor. Till råge på allt så skiljer sig hennes föräldrar. Om du vill veta hur det kommer gå för Merissa så får du läsa boken.

Andra delen heter ”Tink Tink Tink Tink Tink Tink Tink Tink ” och handlar om då Tink kom till Quaker Heights och hur det var innan hon tog självmord. Under denna del så får man reda på lite närmare om vem Tink var.

I den tredje och sista delen, som heter ”Horan” får man reda på hur Nadias liv blev efter att Tink tagit självmord. I delen får man läsa om Nadia som blir kär i sin NO-lärare Mr. Kessler. När Mr. Kessler fyller år så ger hon honom en tavla som hänger i hennes pappas förmögna hem. Han sparar på dyr konst och när han upptäcker att tavlan är borta så blir han mycket arg och ser till att Mr. Kessler blir avstängd från skolan. Nadia vet inte vad hon ska ta sig till och ber Merissa om hjälp. Lyckas de fixa så att Mr. Kessler får fortsätta att jobba på skolan?

Boken utspelar sig i en stad som heter Quaker Heights, det märker man för att det nämns flera gånger i boken att staden de bor i heter Quaker Heights och skolan de går på heter Quaker Heights Day School. Boken utspelar sig i nutid. Det märker man för att de har iPhones och första kapitlet i andra delen heter ”hur Tink kom in i våra liv: september 2010”. Så boken utspelar sig år 2010 och framåt.

Jag tycker att boken var bra. Jag har läst bättre böcker och jag har läst sämre böcker. Den var inte bland de bästa böcker för att man blev lite ledsen och nere av att läsa boken eftersom boken är lite sorglig och man tycker synd om Tinks vänner. Men samtidigt var den bra för att men vill veta hur det går för Tinks vänner och på så sätt måste men fortsätta läsa.

I första delen av boken så läste man om hur Merissa skar sig och när man läste det så kände men sig ledsen och nere för att man ville att hon skulle sluta. Under tiden man läste den delen så funderade man mycket på det och man kände sig ledsen. Av de andra delarna så kände man sig varken glad eller ledsen. Man blev lite ledsen men inte så mycket som i början av boken.

Något som var spännande med boken var att se hur de löste sina problem efter att Tink begått självmord. De hamnar i jobbiga situationer och det är intressant att läsa om hur det löser sig.

Något som var sämre med boken var att den var hoppig och det var lite svårt att förstå handlingen. Det var stor skillnad på de olika styckena så man fick tänka till och förstod inte alltid vad det handlade om. Det hjälpte inte att läsa en sida flera gånger, man förstod ändå inte.

Ett moment som är extra viktigt för berättelsen är såklart att Tink begår självmord, eftersom det är det som hela berättelsen är uppbyggd på och om inte det hade hänt så hade det varit en helt annan berättelse.

Boken är en ungdomsbok och är både killar och tjejer kan läsa boken. Den är främst riktad till tjejer eftersom alla huvudpersoner är tjejer, men killar kan nog också tycka den är bra. Att det är en ungdomsbok förstår man för att huvudpersonerna är ungdomar och boken är insatt i ungdomars liv.

Vilken genre boken tillhör är svårt att säga. Det är inte någon speciell genre för det är inte någon roman eller deckare eller fantasy. Det är typ en bok om vardagsliv efter att något svårt har hänt.

Jag tror att bokens budskap är hur det kan vara efter att någon i ens närhet har begått självmord. Att allt kommer att lösa sig även om det är tufft. Jag tror att bokens budskap är det för att hela boken handlar om hur det går för dem efter att Tink begått självmord.

Boken berättas av en person utanför och inte av någon av de som är med i boken. Det förstår man för att det till exempel står ”Nu var Merissa ensam.”

Uppbyggnaden i boken är sådan att reda på första sidan så blir man inkastad i boken. Det känns som om man missat en sida först och det är lite svårt att förstå handlingen men ju mer man läser ju mer förstår man. I varje del var det lite som att börja läsa en ny bok för att man inte riktigt förstod vad det handlade om.

Språket i boken är inte alls svårt att förstå. Det är bara deras namn och staden de bor i som är svåra. Boken är översatt från engelska till svenska och namnen går inte riktigt att översätta så att de kan vara svåra att veta hur man ska uttala.

Jag kan inte jämföra något av det som hänt i boken med verkligheten eller en bok jag läst tidigare. Jag är väldigt glad att jag inte kan göra det för att det mest som händer i boken är sorgligt och är inte något jag skulle vilja uppleva.

Boken är trovärdig och det som händer i boken skulle kunna hända i verklighet, men det är något som man inte vill ska hända. För det ända övernaturlig som händer är att de ibland känner Tinks närvaro.

”Två eller tre saker jag glömde berätta för dig” är en bra bok som jag kan rekommendera om du gillar verklighetstrogna böcker om hur folk klara sig ur svåra och jobbiga situationer.

Bygg en lekpark i stationsparken!

Stationsparken som ligger mitt emot stationen i Kinna är en ganska fin park som skulle behöva ett upplyft. Något som gör att folk vill vara i den därför så borde man bygga en lekpark där.

I Stationsparken är det ganska öde förutom en gång om året då det är Mingla i Mark och en artist uppträder på scenen. Just den dagen är parken full med folk och det skulle se mycket trevligare ut om det var så jämt. I Stationsparken så måste man göra något som gör att folk vill vara där. Så om man byggde en lekpark där så skulle fler vistas i parken, som egentligen är rätt fin.

Stationsparken ligger centralt i Kinna och många har möjlighet att ta sig dit. Vilket gör att många skulle kunna vara i parken och leka om man gjorde en lekpark där. Då utnyttjar man den fina parken till något och det skulle bli ett levande centrum med mycket liv.

Kinna har egentligen inte någon bra och stor lekpark. Det finns små lekplatser i villaområden med endast en klätterställning och två gungor. Man skulle behöva en stor lekpark med många olika klätterställningar, gungor, rutschkanor, m.m.

När jag var liten så fanns det inte många lekplatser alls. Om man ville gå till någon lekplats så fick man gå ganska långt. Antingen gick vi till Strömskolan eller till lekplatsen som ligger snett emot Pingstkyrkan. Att gå dit tog lång tid och var verkligen inte något man gjorde ofta. Jag vill att barnen idag ska få en rolig lekplats där de kan leka.

Så bygg en lekpark i Stationsparken, för då skulle hela parken få ett uppsving, den skulle användas till något och barn skulle ha någonstans att leka.

Stina”

Lös mögelproblemet på Lyckeskolan!

2012 upptäckte man att Lyckeskolan i Kinna var mögelskadad. Kafeterian och hela 15 klassrum stängdes. Klassrummen ersattes av provisoriska paviljonger. Nu, tre år senare har inget förändrats. 

På Lyckeskolan finns det mögel i korridoren som vetter mot Sahara och kafeterian, som ligger i källaren. Möglet kommer ursprungligen från att betongplattan som skolan står på suger upp vatten från gruslagret under.

Klassrummen har ersatts med paviljonger men klassrummen är färre än tidigare eftersom 15 klassrum endast ersatts med tio paviljonger. Nu när det finns färre lokaler än tidigare blir det länge dagar med fler hål för eleverna. Till exempel så får åttorna ha franska i den äldre hemkunskapssalen eftersom lokalerna inte räcker till. Det är ungefär som att du skulle behöva sitta och arbeta i köket eller fikarummet på din arbetsplats. Skulle du vilja göra det?

När korridoren och kafeterian stängdes så fick eleverna mindre utrymme att vara på och alla 360 elever trängs mindre yta under lunchrasten. Under lunchrasten är ljudnivån hög och man blir trött och seg i huvudet av alla ljud. När man blir trött och seg så får man svårare att koncentrera sig på lektionerna vilket leder till att man får ett sämre betyg. Innan så var det inte alls så för då hade man större yta att vara på och ljudnivån blev inte lika hög för att alla inte behövde vara på samma ställe. Och man blev inte lika trött och seg i huvudet vilket ledde till att man fick ett bättre betyg. Nu är när alla är på samma ställe så blir det svårare att hålla sams vilket leder till att det blir mer bråk.

Problemet med möglet borde lösas genom att riva skolan och bygga en helt ny. Det blir bäst så för att för då kan man ändra på allt som är dåligt till exempel kan man göra fler klassrum, så att man får ett tajtare schema med mindre håltimmar. Matsalen skulle behöva bli större för den tar emot 350 elever när den egentligen bara är byggd för 200 elever.

Man skulle också behöva ett uppehållsrum som innehåller fler saker att göra till exempel biljardbord och sällskapsspel. Just nu så finns det i princip inget att göra om man inte vill spela pingis, fotbollsspel eller kort. Man skulle även behöva ett speciellt rum där man kan sitta och läsa läxor. I rummet så skulle det alltid finnas en lärare som kunde hjälpa till, viket som skulle leda till att många lyckades höja sina betyg. Dessutom så har Lyckeskolans idrottshall fel proportioner och man skulle behöva en ny som stämmer med måtten. Man skulle kunna bygga en ny idrottshall på Sahara samtidigt som man bygger en ny skola. Eftersom Sahara är det första man ser när man kommer till Kinna så är det viktigt att det ser snyggt ut. Nu är det första man ser när man kommer hit en tråkig grusplan med en förfallen skola i bakgrunden.

Det är klart att det skulle kosta mycket att bygga en ny skola men i längden skulle man tjäna på det för en ny skola skulle innebära en bättre skolmiljö. Det skulle bli lugnare på rasterna, mer arbetsro i klassrummet och så vidare. Så på sikt så skulle eleverna höja sina betyg och kunna skaffa bättre jobb och drar på så sätt in mer pengar till kommunen vilket leder till att man tjänar pengar på att bygga en ny skola. Kommunen måste också göra ett val, att våga satsa på ungdomar, barn och skola.

av Stina Durling, elev på Lyckeskolan