Pay It Forward

Filmen börjar spännande då den börjar med ett inbrott, som leder till en biljakt. Denna händelse händer fyra månader efter att Trevor började sjunde klass. Man förstår ganska snabbt att filmen kommer handla mycket om Trevor och hans liv. Att filmen är ett drama förstår man ordentligt först en bit in i filmen, men man kan ana det i inledningen då Mr. Simonet ställer filosofiska frågor. Eftersom i ett drama så handlar det mycket om känslor och tankar.
Första dagen i skolan ger Mr. Simonet, Trevors lärare, klassen en hemuppgift som betår av att de ska komma på en idé som kan rädda världen, och Trevor verkar redan ha fått en tanke på vad han vill göra.
Så på så sätt blir man lite intresserad av att se vidare men filmen känns nästan lite B. Då man kan se att den inte är välgjord. Det syns att dem inte har haft den bästa tekniken, men det kanske inte fanns bättre då filmen är gjord år 2000. Jag är inte en person som gillar att titta på film och när jag väl gör det så vill jag att den ska vara välgjord. Så därför lockar inte den här filmen mig speciellt mycket men det enda som gör att jag vill se vidare är själva hemuppgiften.

Jag tycker att filmen har flera huvudpersoner, men det viktigaste av dem är såklart Trevor. Då hela filmen handlar om honom och hans idé att göra världen bättre. Trevor McKinney är en 11 årig kille som är rätt instängd och blyg av sig. Han har svårt att skaffa vänner vilket kan bero på att han har svårt att släppa in personer i sitt liv. I klassen är han den som sköter sig men han sitter inte helt tyst. Utan han ställer frågor till Mr. Simonet, men han ställer endast vettiga frågor som har med ämnet de pratar om att göra. Han har även en trasslig uppväxt med din mamma som är alkoholist och sin pappa, som nu har flyttat, som slog henne när de bodde ihop.
Sen tycker jag även att Mr. Simonet, eller Eugene som han heter, och Arlene, Trevors mamma, tillhör huvudrollerna i denna film. För Trevor försöker fixa ihop Eugene och Arlene och de är med i nästan filmens alla viktiga händelser.
Eugene Simonet är då Trevors lärare i årskurs sju och han är ganska lik Trevor på många sätt. Han har svårt att släppa in människor i sitt liv då han har en inre konflikt med sig själv som gör att han inte kan lita på någon. Även Eugene har haft en trasslig uppväxt då hans mamma också var alkoholist och han styvpappa slog henne. När Eugene var 13 år fick han nog och rymde hemifrån. Han kom dock tillbaka när kan va 16 år och sa ifrån till hans styvpappa att sluta slå hans mamma. Då blev styvpappa så arg att han försökte elda upp Eugene. Han klarade sig men fick dock väldigt allvarliga brännskador i ansiktet och på bröstet.
Arlene McKinney, Trevors mamma, har ganska allvarliga problem med alkohol då hon använder det för att dämpa ångest. Hon har flera jobb för att få ekonomin att gå ihop, då hon är en ensamstående mamma. Jag tror hon har ärvt sina alkoholproblem av sin mamma som också är alkoholist. Som sagt så blev hon slagen av sin före detta man, Trevors pappa, men hon var stark nog att ta sig ur det förhållandet. Arlene är den av huvudpersonerna som förändras mest under filmens gång då hon i början är alkoholist och har ganska dålig självrespekt. Men in slutet av filmen har hon slutat dricka och det känns som om hon har fått mer respekt för sig själv.
Den jag tycker mest om av huvudpersonerna är Trevor då jag gillar hans idé om hur han ska rädda världen. Han har kloka resonemang trots att han bara är 11 år. Trevor tänker verkligen ett steg före alla andra och han vet precis vad han behöver göra. Han har en bra grundtanke trotts att det inte lyckas så bra när han försöker. Men hans idé ”Skicka vidare” sprids över hela världen och så på så sätt lyckas han.

Filmen är ett drama och det märks genom att det är mycket starka känslor och allvarliga händelser. Som jag nämnde innan så har Eugene en inre konflikt med sig själv. Trevor bråkar även en del med sin mamma Arlene då han tycker det är jobbigt att hon dricker så mycket. Hon blir arg på honom när han häller ut hennes sprit. Sedan så skapas en stark relation mellan Arlene och Eugene. Dem faller för varandra och blir ett par.

I den här filmen används många olika filmtekniker men framför allt översiktsbilder, närbilder och objektiv kamera.
Översiktsbilderna används mycket när Trevor till exempel cyklar till och från skolan och det är både från fågelperpektiv och i en form av helbilder. När kameran filmar från fågelperspektiv ser det nästan ut som dessa scener är filmade med hjälp av en drönare eller helikopter.
Närbilderna används oftast när det förs en konversation i filmen. För att man ska se och förstå känslor och ansiktsuttryck. Jag märkte även att dessa scener är filmade med ett kameraobjektiv som gör att allt bakom personen det är fokus på blir suddigt. Det gör verkligen att man fokuserar på personens ansiktsuttryck.
Objektiv kamera används till de flesta scenerna i filmen. Då skådespelarna inte pratar till kameran utan förbi den. Kameran blir som en publik som ser allting utifrån. Man ser de flesta händelserna som en publik och inte från de medverkades perspektiv.
Ljuset i filmen är ganska dovt då det är en film som har ett allvarligt budskap. Ljuset är ganska gått men det känns på något sätt varmt, nästan som om redigeraren har lagt ett slags filter på filmen. Det jobbas inte jättemycket med skuggor men lite för att få fram en allvarlig känsla.
Musiken i filmen används på sätt då den spelas när det inte är någon som pratar eller under en allvarlig situation. Men musiken används till exempel när man ser Trevor cykla till och från skolan. Jag tror att musiken används för att inte tråka ut tittaren. Vad jag hör så är det samma musik genom hela filmen och jag är osäker om den är specialkomponerad till just denna film, men det är mycket möjligt. Jag tror inte att musiken finna utgiven på på CD, men jag är inte helt säker.

Jag tycker inte filmen var jättebra och det kan nog bero mycket på att jag är en person som inte gillar att titta på film. Det jag dock tycker om väldigt mycket med filmen är dess budskap. Att man ska hjälpa människor med stora saker så de i sedan tur hjälper andra människor med stora saker. Sättet som själva filmen är gjord på känns dock lite B och det kanske är för att den är gjord år 2000 och filmtekniken inte var så utvecklad då. Dem hade inte dem bästa kamerorna eller jätteduktiga skådespelare. För mig så är en bra film väldigt välgjort och enligt mig så var inte denna det. Eftersom jag inte tittar på så mycket film kan jag tyvärr inte jämföra den med någon annan. Jag tycker dem har gjort filmen på ett sätt som gör att budskapen kommer fram ordentligt vilket är det viktigaste.

Så för att sammanfatta mig, så är det inte den bästa filmen jag har sett men den har ett väldigt bra budskap som kommer fram tydligt.

Vad är kläder värt för dig?

Har man märkeskläder blir man direkt stämplad som snobb eller att man tror att man är lite bättre än alla andra. Att man enbart köper kläderna för att visa hur mycket pengar man har. Men det finns många andra anledningar till att köpa lite dyrare plagg än att bara visa att man har råd att göra det.

Nu kanske du tänker att jag menar att alla som köper lite dyrare kläder inte alls är snobbiga och tror absolut inte att de är viktigare än alla andra. Men det stämmer såklart inte. Många som köper märken som Gant och Ralph Lauren tror att de köper sig en status. Vilket kan leda till att de ofta har en lite snobbigare attityd. De köper ofta de märkena bara för att ha. Ibland spelar det ingen roll om plagget inte sitter riktigt bra. De köper det ändå bara för märket. Jag menar inte att alla gör det, men det är faktiskt ganska många som gör så.

Nu får du inte tolka det här fel när jag tycker att det är bättre att betala lite för ett märke på plagget, än att det är gjort under hemska arbetsförhållanden. Jag förstår till 100 % att man inte har råd att köpa de dyraste märkeskläderna. Jag förstår verkligen det och jag hoppas innerligt att ingen tar illa upp.

Även fast man inte har råd att köpa dyra kläder så ska man fortfarande försöka ha lite koll på hur plagget har tillverkats och vilka arbetsförhållanden personen som sytt ihop plagget har. Ett exempel är om en tröja säljs för 100 kr i en butik. Så har butiken köpt in den för cirka 30 kr. Vilket betyder att den tillverkats för ungefär 10-15 kr. I den här lilla summan ingår material, vatten, el till maskiner och kanske färg till färgning.        Vad är det som gör att tröjan kan tillverkats för så lite pengar? Hur mycket blir egentligen över till den som syr ihop tröjan?

Många kläder produceras i fattiga länder, även dyra märkeskläder, vilket inte alltid är det bästa. Även om det är billigt för företaget att ha sin produktion i ett sådant land. När ett företag väljer att lägga sin produktion i ett U-land, alltså ett fattigt land, kan det skapa stora problem för både människor och miljö. U-länder har oftast inte utvecklat några riktiga miljölagar vilket gör att avfallen från produktionerna släpps ut rakt i naturen. Människor arbetar med starka kemikalier utan skyddskläder, de blir då sjuka och får sluta sitt arbete. Vilket kan ledan till att det svälter ihjäl för att de inte har några pengar till att köpa mat.

Som lösning till det här tycker jag att man ska informera samhället om hur textil- och klädindustrin verkligen ser ut. Det borde bli ett område inom samhällskunskap som alla elever i grundskolan ska gå igenom. Det här är ett viktigt ämne som påverkar många människor och miljö runt om i världen väldigt mycket.                                  Jag tycker helt enkelt att man ska tänka mer på vad man köper för kläder. Det jag menar är att man ska ha lite bättre koll på produktionen, inte att man ska köpa dyrare kläder.

Så tänk gärna två gånger innan du dömer någon efter vilka kläder den har. Anledningen kanske inte är att man vill visa hur mycket pengar man har. Utan att man är mån om miljö och människor.

Skolgårdsmordet i Bjuv

Den här händelsen utspelar sig i november 1994. En 15-årig pojke vid namnet Thomas hittas död på sin egen skolgård. Alla spår riktas direkt till två av hans kompisar som han brukade spela rollspel med.

Thomas var en helt vanlig kille som bodde med sin mamma i det skånska Bjuv. Han var väldigt intresserad av film och rollspel. Det var mycket på grund av att hans två äldre bröder kunde få tag på filmer som egentligen var barnförbjudna. Hans vänner uppfattade honom som en väldigt glad och snäll kille. Thomas hörde inte till de coola i klassen, han hade glasögon och var lite rund. Han var väldigt respektfull av sig och nästa lite lillgammal. Till exempel i mellanstadiet kom han väldigt ofta med trätofflor till skolan.

Thomas och hans bästa kompis Hampus hade börjat hänga med tre andra killar i skolan. Två av dem var bröder och den tredje gick i Thomas och Hampus klass. Bröderna kallas Viktor och Jakob men de heter egentligen något annat. De hade kommit till Sverige vid 8-9 års ålder. De var väldigt lika till utseendet men de hade väldigt olika personligheter. Båda hade lika röd- och svart-rutiga jackor och glasögon. Viktor hade väldigt bra självförtroende och han tyckte att han var smartare än alla andra i sin klass. Jakob däremot var lite mer tillbakadragen och hade lite problem med att han var mobbad. Bröderna stod varandra väldigt nära trots olikheterna.                                                                                     Simon, som den tredje killen heter, blev vän med bröderna på grund av att de kom från samma land och talade samma modersmål. Simon gick i Thomas och Hampus klass och så började alla fem hänga med varandra.                                                                    Bröderna började hitta på lite hyss, t.ex. små gräsbränder, graffiti och några stölder. Brotten var så små att de knappt märktes. Simon började mer och mer hänga på brödernas hyss. Det blev bara värre och värre brott hela tiden.

Dem fem killarna började spela rollspel tillsammans. Det var Thomas som fick dem att prova eftersom han redan var intresserad. Efter några månader började bröderna störa sig väldigt mycket på Thomas. De tyckte att han var lite för bestämd och väldigt stöddig. Viktor och Jakob började skämta om att de skulle döda honom. Det blir bara värre för de börjar fråga flera personer om de hade en pistol de kunde få låna. Hela idén började som ett skämt med slutade helt annorlunda. På förhören efter händelsen kommer det fram att de har planerat mordet i cirka tre månader.

Själva mordet utspelar sig en mörk kväll i november. Thomas och bröderna hade varit i en videobutik och lämnat tillbaka en film de hade hyrt. Viktor såg nu detta som det perfekta tillfället. Killarna gick till skolan för att smygröka för att där fanns det inga gatlyktor som kunde avslöja dem. Viktor sa till Thomas att han skulle få en överraskning om han tog av sig sin mössa och blundade. Med det ville inte Thomas göra, så då tog Jakob tag i honom och höll honom. Viktor tog upp en planka från marken och slår Thomas i huvudet med den. Han ramlar då ihop på marken. Viktor går och hämtar en stor sten som han släpper över Thomas huvud.                                                                                                      Direkt efter mordet går de till Simon för att byta kläder då de hade fått massor av blodfläckar på dem. För att Simon inte skulle märka blodet, vände de kläderna ut och in. Sedan bjöd de honom på pizza för att han inte skulle misstänka något. Dagen efter är hela Bjuv i chock på grund av det som har hänt.

Redaktören har vinklat händelsen utifrån offrets ögon. Det är många intervjuer med Thomas kompisar och andra inblandade med i dokumentären. Man får inte höra mördarnas variant av händelsen. De berättar enbart ur offrets vinkel.                             Man skulle kunna vinkla händelsen från mördarnas ögon. Då skulle man få reda på hur de tänkte och hur de kunde vara så känslokalla att döda sin kompis. Jag tror att det skulle blivit väldigt intressant att höra hela händelsen ur en annan vinkel, det får man nästan aldrig höra.

Jag tyckte att dokumentären var väldigt bra för jag hade aldrig hört talas om något liknade. Händelsen berättas på ett väldigt spännande sätt, så man vill hela tiden fortsätta lyssna. Man får verkligen förståelse för alla som var inblandade. Jag får nästan en känsla av att jag var med när det hände. Dokumentären beskriver alla händelser väldigt noggrant, vilket jag tycker är bra för man vill verkligen veta allt som har hänt. Jag tyckte om den här dokumentären väldigt mycket.

Om jag skulle göra en dokumentär så skulle den handla om atombomben som smällde i Hiroshima under andra världskriget. Jag tycker att den händelsen borde uppmärksammas mer. Det är en väldigt hemsk händelse men samtidigt extremt spännande. Jag skulle sitta helt fastklistrad om någon berättade hur en hel stad bara försvann på några sekunder. Tror att man skulle kunna berätta händelsen på ett väldigt intressant sätt.

Den hemliga trädgården – Frances Hodgson Burnett

Boken handlar om en tio-årig flicka som heter Mary. Under hela sin uppväxt har hon och hennes familj bott i Indien. De blev behandlade som gudar under den här tiden eftersom de var vita. Mary var van vid att inte lyfta ett finger. Hon blev påklädd som om hon vore en docka och tappade hon något tog hennes betjänter upp det. Hennes betjänter var nästan dem enda hon umgicks med för föräldrarna pratade nästan aldrig med henne. Men en natt kom pesten och alla dog förutom Mary. Då skickas hon till sin farbror som bor i Yorkshire, England. Hon har väldigt svårt att vänja sig vid sitt nya liv. Nu blir hon tvungen att sköta sig själv. Hon kommer inte längre ha betjänter som passar upp på henne. En natt vaknar hon av att hon hör någon gråta, hon går ut i korridoren och hittar ett rum där en pojke ligger och gråter. Hon blir först rädd men sedan börjar hon prata med honom. Hon får reda på att det är hennes kusin Colin och att hans pappa avskyr honom, för att han påminner så mycket om sin mamma som dog vid förlossningen. Mary och Colin blir snabbt goda vänner och Mary berättar om en hemlig trädgård hon hittat när hon var ute och lekte. Colin blir genast väldigt intresserad av den hemliga trädgården och vill höra historier om den varje dag. Det göms många hemligheter och oväntade förmågor i den hemliga trädgården. Vem vet, kanske finns det oväntade vänskaper bakom murarna?                                    Boken utspelar sig i början 1900-talet och det märks genom att vita fortfarande behandlas som gudar i länder där det bara bor mörka. Det finns inga flygplan så Mary reser från Indien till England med båt och tåg. Man märker även på språket i boken att den är skrivet för länge sedan. Texten är moderniserad men vissa ord är fortfarande lite svåra att förstå.

Jag tyckte boken var väldigt bra och det var lätt att bygga upp en bild i huvudet om hur allt var. Den hade en intressant handling och det var spännande att läsa om hur livet var för en bortskämd och föräldralös liten flicka under den här tiden. Vissa händelser i boken fick mig verkligen att tänka till på hur bortskämda vi är idag. Om vi ska någonstans kan vi ta bilen, ska vi snabbt få tag på någon så ringer vi. Men det kunde inte de. Så det tyckte jag var väldigt intressant att läsa om. Boken beskriver väldigt bra hur det var på den tiden och då blir det väldigt lätt att förstå hur det var förr.                                                                    Jag tyckte att boken var rätt för mig för att den hade en spännande handling. Jag tycker även om böcker som är skrivna förr i tiden. För jag tycker det är intressant att läsa om hur det var innan all teknik ”tog över” världen. Och det beskriver den här boken väldigt bra.

Boken skrevs under realismen och det märks väldigt tydligt. För under realismen skrev författarna mycket om hur det var i samhället. Det beskrivs väldigt mycket om hur det var i samhället och hur människorna hade det. I böckerna som skrevs under realismen brukar det vara med många olika personer och det fanns det även i denna bok. Författarna skrev också mycket om tidens stora skillnader mellan fattiga och rika. Den hemliga trädgården fick mig verkligen att inse hur stora skillnader det var mellan rika och fattiga under realismen. Den fick mig också att inse hur mycket samhället har förändrats under ca 100 år.

Tokyo – en stad utan gränser

För två år sedan var min familj i Japans huvudstad Tokyo. Vi hade en fantastik resa som gav många härliga minnen. Men hur upplevde vi egentligen staden och är det en resa vi rekommenderar andra att göra?

Många tror att Tokyo är precis som alla andra storstäder. Bullrig, stressig och smutsig. Men i själva verket är Tokyo en av de mest fridfulla och stillsamma storstäderna i hela världen. Det är mycket smågator och en blandning mellan hyper-modernt och gammal kultur. Om man bortser från de stora avenyerna känns det som att vara i en mysig liten stad och inte i en stad med över 30 miljoner invånare. Det är en grön och lummig miljö med mycket parker och bilfria områden. Man känner inte av någon stress fast det är så mycket folk överallt. Det är även en extremt ren stad, inte massa skräp och fimpar överallt. Men det fanns inte en enda papperskorg, utan man tog hand om sitt eget skräp och så kunde man lämna in det i butiker så slängde de skräpet.                                                                                                                          – Tokyo ger en känsla av att man är väldigt långt borta men ändå hemma. Det är lätt att hitta till olika platser och det känns verkligen inte som att man nästan är på andra sidan jorden.                                                                                                                          Tokyo är kanske inte det första man tänker på när man ska ut och resa. Men det är helt klart värt att åka dit. Man kan få bra pris på flygbiljetter om man är ute i god tid, det finns hotell i alla prisklasser och maten var inte heller speciellt dyr. Så man får verkligen det man betalar för när man är i Tokyo. Staden innehåller även all möjlig shopping. Allt från lågprisvaruhus till de allra dyraste märkena. Men det är fortfarande billigare i Japan än i Sverige.

Människorna var helt annorlunda i jämförelse med oss svenskar. De var väldigt vänliga och hjälpsamma. De låter de äldre sitta ner på till exempel tunnelbanan och om man inte hittar försöker de alltid hjälpa till även fast de kanske inte kan ett enda ord engelska. Man upplevde även japanerna som väldigt ärliga och artiga. Man kunde gå beställa mat på en restaurang medan väskor och kameror stod kvar på bordet och det var ingen som försökte ta dem.

Den japanska matkulturen är så mycket mer än bara sushi. Maten är inte speciellt kryddstark som annan asiatisk mat brukar vara. Det är väldigt rena smaker. När man är i Japan så ska man försöka gå till ställen där det är mycket japaner. Då vet man att det inte är någon turistfälla utan en klassisk japansk restaurang. Håller man sig undan turistfällorna minska även riskerna för att bli matförgiftad.                                                                        -Man känner verkligen att det är färska råvaror och att man inte behöver ha så mycket salt i maten för att den ska smaka något. För den japanska maten var väldigt smakrik men absolut inte salt.

Det finns många fina platser och områden att besöka i Tokyo, speciellt parker och de äldre delarna. Det finns en jättestor park men bara massa tulpaner i utkanten av staden. Det är fantastiskt att se så mycket blommor blomma på samma gång. I parken finns det över 500 olika sorter av tulpaner och att se alla dessa blomma samtidigt var en syn man sent kommer att glömma. Varje sort hade sitt utseende och sin färg, ingen var den andra lik. Parken var jättestor så desto längre man gick desto mer tulpaner såg man.                                                                     Ett område man borde besöka är Shibuya, även kallad partystaden. Shibuya har varit Tokyos ungas område sedan 1930-talet. Det är ett stort shoppingområde med trendiga butiker för unga. I Shibuya finns den kända sjuvägkorsningen som ofta är med på bilder från Tokyo.

Tokyo är en stad man kan besöka året om, varje årstid har sina färger. Men vill man uppleva något speciellt så ska man åka dit i slutet mars. Då hela staden är i princip rosa av alla blommade körsbärsträd.                                                                                                  – Vi valde Tokyo för att vi hade läst en del om staden, men den största anledningen till att vi valde Tokyo var att ingen av oss hade varit där tidigare. Det kändes som en annorlunda plats att besöka.

Jag är inte rädd för att dö

Jag sitter på golvet i mitt rum och min hand kramar om tabletterna. Jag vet att om jag sväljer dem så är allt över, ingen mer smärta, ingen mer ångest, ingenting. Allt jag behöver göra är bara att svälja dem, men jag vet inte om jag klarar av att svika mina biologiska föräldrar. Jag vill inte att de ska vara besvikna på mig. De ska vara stola och se att jag verkligen kämpar med att klara av livet utan dem. För jag vet att de vakar över mig, vad som än händer..

Skolkatalogen ligger uppslagen bredvid mig. Jag tittar på min klass. Jag vill inte lämna dem. Jag vill inte lämna honom jag hjälper på kemin hela tiden eller henne jag älskar mest av alla, min bästa vän. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att gå i en klass där en person tar livet av sig. Men snart kanske min klasskompisar kommer få uppleva det. Jag älskar ju dem allihop. Så jag vill inte att de ska gå igenom det.                          Men jag orkar inte mer, jag vill bara att allt ska vara över. Jag vill inte bo i en fosterfamilj, jag vill inte ha en kriminal storebror eller bo i en liten trea i ett förortsområde. Jag vill ha tillbaka min biologiska föräldrar, jag vill träffa min lillebror och bo i vårt gamla hus. Men det kommer aldrig att hända. För både mamma och pappa är döda, de dog en bilolycka för 3 år, 7 månader och 12 dagar sedan. Det var bara jag och min lillebror som överlevde, så vi blev satta i två olika fosterfamiljer i två olika städer i Sverige. Jag har knappt någon kontakt med honom över huvud taget, vilket gör oerhört ont i hjärtat.
Ska jag? Ska jag ta tabletterna? Är det värt det?
Jag vill inte göra mina föräldrar besvikna, jag vill inte lämna min klass, jag vill inte krossa min lillebrors hjärta, men jag orkar verkligen inte mer. Tårarna rinner längs kinderna medan jag kramar tabletterna hårdnade. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att lämna alla jag älskar.
Jag börjar tänka på att jag måste skriva ett brev som förklarar allt för mina fosterföräldrar. Jag går till skrivbordet och tar fram papper och penna. Hur börjar man ett avskedsbrev? Jag börjar skriva ”Kära mamma och pappa…” men suddar genast bort det. Det låter alldeles för lättsamt. Jag försöker igen och skriver ”Förlåt för att det blev så här…”. Det låter mycket bättre så jag skriver vidare ”det är verkligen inte ni som gjort något fel, jag orkar bara inte mer”. Jag slutar skriva för jag ser ingenting på grund av alla tårar jag har i ögonen och pappret är helt blött så man se inte ens vad jag har skrivit.

Jag sätter mig på golvet igen och kramar om tabletterna. Jag vet att om jag sväljer alla dessa sömntabletter så kommer jag aldrig behöva vakna igen. Jag tar ett djupt andetag och sväljer tabletterna, lägger mig ner på golvet och sluter ögonen en sista gång…

The Maze Runner – James Dashner

Boken handlar främst om en kille som heter Thomas och han är runt 17 år. Allt börjar med att han vaknar upp i en skakig gammal stålhiss. När den långa hissturen är slut kommer han upp i mitten av labyrinten ”The Maze”. Han möts av en stor grupp killar i hans egen ålder som kallas för ”gläntingar”. Men det är något som är fel, han minns ingenting. Inte sitt namn, sin ålder eller varifrån kan kom. Efter några dagar får han tillbaka minnet om sitt namn och ungefärlig ålder men inget mer. Under sin tid i labyrinten får han uppleva många märkliga händelser. Han blir den första att överleva en natt ute i labyrintens skräckinjagande mörker, den som börjar förstå sig på det hemliga kodsystemet och massa annat. Men det är först när den mystiska tjejen Teresa kommer upp ur hissen som allt förändras. Teresa och Thomas känner direkt att det är något speciellt med dem. De kan kommunicera men varandra via tanken. Tillsammans med några andra ”gläntingar” knäcker de koden som tar dem ut ur labyrinten. Under bokens gånga är det många vänskaper och känslor som sätts på prov.                                                                      Den här boken utspelar sig i en framtidsmiljö. Det märker man genom det extremt högteknologiska kontoret som övervakar ungdomarna dygnet runt. Det märks även på hur hela berättelsen är uppbyggd och på hur allt är beskrivit.

Jag tycker att boken var väldigt bra och spännande. Man tröttnade aldrig på att läsa för man ville hela tiden veta mer. Boken är skriven på ett sätt som gör att man aldrig tröttnar för det dyker alltid upp något nytt. Författaren avslöjar inte allt på samma gång så man hinner tänka efter och försöka lösa problemet själv innan man får reda på lösningen. Jag tycker verkligen om bokens handling och det är lätt att man svävar iväg in i den fantasivärlden man byggt upp. Det här är verkligen en bok man fastnar i. Det är inte alls svårt att komma in i handlingen och förstå den. För allt är så väl förklarat och beskrivet utan att låta som att författaren bara skriver för att fylla ut texten. Den här berättelsen har ett djup i sig och man ser verkligen författarens ansträngning och noggrannhet.              Den här boken passade mig väldigt bra för att jag gillar när man verkligen kan leva sig in i berättelsen. Boken för med sig mycket känslor och omtanke, vilket gör att jag fastnar väldigt lätt i den.

Jag tror att budskapet med boken är att det är okej att vara rädd och visa svaghet. Att man inte hela tiden behöver ha på sig den hårda masken. Att man känner att det inte är något fel med att vara rädd, att visa att man är mänsklig. Jag får den tolkningen på grund av att alla som har kommit till Gläntan kände sig lika rädd och osäkra i början. Men med hjälp av de starka band som bildas mellan killar så omvandlas rädslan till motivation för att ta sig ut.

Om jag skulle betygsätta boken så skulle den få 10/10. Den är verkligen helt klart värd att läsa.

Nybörjarlag för äldre

Det är många ungdomar i åldrarna över 10 år i Marks kommun som vill börja med någon sport. Men det går inte att börja i någon direkt lagsport eftersom det inte finns några nybörjarlag för äldre. Man kan säga att det är försent att börja med en sport när man är över 10 år. Jag tycker att det är jättedåligt eftersom att man kanske inte vet vad man gillar när man är liten. Sen när man blir äldre och kommer på det så är det för sent för att börja med den sporten.

Om man skulle starta upp nybörjarlag för äldre tror jag att det skulle vara många som skulle vara intresserande av att prova på. Man skulle nog uppskatta sporten lite mer eftersom man vet att man inte är den enda som är nybörjare. Jag tror själv att jag skulle få väldigt roligt om jag kunde börja i ett nybörjarlag för äldre. Nu är det inte så att det är alla sporter som är så här. Man kan till exempel börja i tennis när man vill för där finns nybörjargrupper. Men nu menar jag till exempel fotboll och innebandy. Jag tycker att man helt enkelt ska starta upp lite nybörjarlag för äldre.

Hata idealet, inte din kropp

Kroppsideal är något som funnits länge och påverkar oss alla. Det leder till sjukdomar och osäkerhet hos ungdomar. Det kan inte fortsätta att hålla på så här länge till. Det måste ske en förändring och det snart.                                         Nästan alla har eller har haft något komplex över sin kropp. När man pratar om kroppskomplex och ideal så tänker man oftast på tjejer. Det beror på att det alltid har varit så att tjejer och kvinnor ska göra sig fins inför männen. Längre tillbaka i tiden så har kvinnor i överklassen inte behövt arbeta. Då använde de tiden till att ägna sig åt sitt utseende. Det sitter fortfarande kvar idag. Att kvinnor ofta är mycket mer medvetna om sitt utseende än män.

Kroppsidealet ändras hela tiden. I början av 1940-talet var idealet att kvinnor skulle vara lite mulliga och ha kurvor. Sedan 1990-talet har idealet varit att vara smal. Väldigt smal. Man tog kroppstrenden till det extrema. Modellerna skulle väga under 50 kilo, helst runt 40 kilo. Det var och är fortfarande många unga tjejers dröm att se ut som dem. Många började lida av anorexia eller bulimi. Vilket är två väldigt skadliga sjukdomar för kroppen.                  Men 2012 ändrades allt, då det nya idealet blev att man skulle vara vältränad. Vilket gäller för både tjejer och killar. Det manliga idealet har nästan alltid varit att de ska vara vältränade.

Kroppsideal får så många människor att må dåligt. Det får många att känna sig missnöjda med sina kroppar. För att de tror att de inte är tillräckligt fina eftersom de inte ser ut som idealet säger att man ska ut. Men alla är fina på sitt unika sätt.                                        Det viktigaste är inte hur man ser ut, utan hur man mår. Visst, det är bra att träna. Men man ska inte ha i huvudet ”Nu tränar jag för att bli snygg”. Då har man helt fel inställning. För allt handlar inte om hur man ser ut.                                                                           Det kan vara skadligt för kroppen om man blir för smal. Speciellt om man svälter sig själv. När man svälter sig så börjar kroppen ta av muskelcellerna eftersom kroppen inte får någon näring. När muskelcellerna försvinner så förlorar man muskelmassa vilket gör att man blir väldigt svag och kan på grund av det även bli sjuk.

Men hur ska vi få slut på detta?

Man kan skicka ut personer som till exempel psykologer till skolor som pratar om hur viktigt det är att älska sig själv och vara nöjd med sin kropp. Psykologerna kan hjälpa till att få ungdomar att bli säkrare i sig själva.                                                                           Man skulle också kunna sluta med alla krav på modeller. Modellindustrin idag får det att verka fel att ha lite former eller vara mullig. Det bästa vore att i framtiden att modeller var mulliga, smala, långa och korta. Att det var en blandning av alla möjliga kroppsformer. Då skulle inga känna att de har fel sorts kropp.

För i slutändan är det ändå insidan som räknas.