Pay it forward-filmanalys

Filmen handlar om en 12-årig kille som heter Trevor som en dag fick en ny lärare på skolan. Läraren, Mr Simonett, gav eleverna en uppgift, att göra något stort för världen. Trevor tänkte stort på uppgiften och hans idé var att hjälpa tre personer och sedan ska de tre personerna hjälpa tre andra och det ska fortsätta som en dominoeffekt.  I början av filmen så var det två parallella handlingar, en historia om Trevor och en annan historia om en journalist som utspelar sig i framtiden. Journalisten har mött på Trevors ide som kallas Pay it forward då den har spridit sig i framtiden och han vill då veta vem som började med uppgiften. De två parallella historierna binds samman vid mitten.

Filmen börjar med att journalisten hamnar mitt i ett brott där hans bil blir påkörd och förstörd. Alla polisbilar försvinner därifrån efter brottslingen och kvar står journalisten i mörkret och regnet utan fordon. Men då kom en man med sin hund och hjälpte honom genom att ge journalisten sin bil och sen  gick han därifrån. Journalisten fattade inte varför och ropade efter mannen. Mannen ropade att han skulle Pay it forward, skicka vidare. Efter det ville journalisten få reda på vad det menades med det. Om man inte vet något om vad filmen handlar om så fattar man inte vad det är för film eller vad den ska handla om, det gjorde inte jag första gången jag såg filmen. Första gången jag såg den så fattade jag inte hur de två parallella handlingar hängde ihop förens i mitten av filmen när de mötte varandra. När jag kollade på inledningen så blev jag intresserad, jag ville kolla vidare för att se vad som skulle hända. Jag ville veta varför mannen gav bort en ny bil till en främling. Inledningen är inte berättande, man fattar handlingen under filmens gång. Först kan man tro att det är en actionfilm pga brottet som var i början.

Huvudpersonerna är Trevor, Trevors mamma Arlene och läraren Eugene Simonette. Trevors mamma är i början av filmen en alkoholist som inte brydde sig så mycket om Trevor. Hon och Trevor bor ensamma då hennes man lämnade dem. Man märker att Arlene och Eugene är huvudpersoner då dom har en egen liten kärlekshistoria med varandra. Arlene förändras under filmens gång genom att hon slutade dricka och brydde sig mer om Trevor. Arlene var svag i början som inte klarade att ta hand om problem som uppstod, så fort det blev problem så drack hon alkohol för att glömma. När Trevors riktiga pappa kom hem så vågade hon inte inse att det inte var bra för henne. Hon ville ge honom en andra chans och ta tillbaka honom, även fast han har slagit och hotat henne. När han sedan hotade Trevor och när Eugene hade berättat hur Trevor kände för hans pappa så sade hon till honom att försvinna och det gjorde han. Under filmen så blir Arlene även mer bestämd och självsäker. Eugene har ett problem, att han inte litar på människor efter att hans pappa försökte mörda honom. Han hade svårt att komma nära Arlene i början men senare öppnade han sig och litade på henne. Jag tycker bäst om Trevor, han är ung men han säger hela tiden vad han tycker och går in för att hjälpa andra. Även fast det gick dåligt för honom i början av Pay it forward så gav han inte upp. En biroll i filmen var journalisten, hans roll i filmen var att man fattade att Trevors uppgift gick framåt. Han var ”huvudperson” för den parallella berättelsen.

En könsroll som jag märkte av var att dom gjorde en kvinna svag som behövde hjälp och en man kom och hjälpte henne. Arlene var den svaga, som inte tog hand om sin son, han fick klara sig mycket själv. När hon träffade Eugene så räddade han henne, han gjorde så hennes problem försvann och hon tog hand om Trevor mer samt slutade dricka.

Filmens handling tyder på att detta är ett drama. Det märker man genom att det är många relationer. En relation är mellan Trevor och Arlene som var dålig i början men blev bra senare. Trevor hällde ut Arlenes alkohol i början och han fick klara sig mycket själv, men senare så slutade hon dricka och Trevor litade på att hon slutat på heltid. Då gick allt uppåt för dom istället. Det bildas även en kärleksrelation mellan Arlene och Eugene. Först var det Trevor som försökte få ihop dom två men senare fick dom känslor för varandra. I mitten av deras kärlekshistoria så blir det ett problem, att Arlene kanske ska ta tillbaka Trevors pappa, men det löste sig. Eugene hade även svårt att ta in henne i sitt liv i början. Man märker att det är ett drama genom att det är långa klipp med mycket konversationer, om man missar någon del i filmen så kan man fortfarande hänga med i handlingen.

Jag lade märke till att det användes nästan alla kameravinklar i flera olika sammanhang. Det användes mycket översiktsbilder för att man ska förstå miljön och sammanhang, tex när Trevor cyklade hem i början av filmen. Då skulle man se området han bodde i, att det inte var rikt och att det var många hemlösa runt omkring. När dom visade starka känslor så filmade dom oftast med närbilder så man ser en persons ansiktsuttryck och får mer känsla. Personer filmades med helbilder så man skulle få en uppfattning om hur personen ser ut, tex när Eugene visade sig första gången så filmade dom på hela hans kropp så man såg hans kostym och sedan på hans brännmärken i ansiktet. Ljuset var oftast ganska gult, vid jobbiga scener så var det ibland blått ljust som visade att det var lite otrevligt och tråkigt. Jag tänkte på att det var mörkare ljus när Trevors pappa var hemma, då kändes allt mer dystert och otäckt.

Ljud kom ofta in i flera scener, ibland för att ge mer känsla men ibland bara för att det skulle bli roligare för tittaren så det inte skulle vara tyst, ex när Trevor cyklade. Som när det var kyss scener mellan Arlene och Eugene så var det romantisk instrumental musik. Det som gav mest känsla var låten i slutet när Trevor dog och människor samlades runt hans hus, texten var ”Calling all angels”, då blev det känslosamt.

En produktplacering jag tänkte på var Pepsi, det fanns en Pepsiflaska på frukostbordet och en maskin med Pepsis logga på i lärarrummet. Det var även bussar från samma bussföretag.

Jag tycker att filmens budskap var bra, även fast det inte blir som man tänker sig så kan det bli bra ändå. Ett till budskap är att det inte spelar någon roll vem man är eller hur ung man är, man kan ändå förändra världen på något sätt. Ett annat budskap är att om man går utanför sin trygghetszon så kan det hjälpa någon annan och man kan må bättre av det. När Arlene gjorde det hon inte brukar göra och sade till Trevors pappa och när hon slutade dricka så hjälpte hon sig själv och relationen mellan Trevor och Eugene. Det sämsta var att Trevor inte fick reda på hur stor hans idé blev.

Varför ska halloween vara sexistiskt?

Att ha på sig en kort och avklädd klänning är nästan ett måste för tjejer som vill ha klänning på halloween. Företagen säljer för de mesta bara korta klänningar. Kan dom inte börja sälja klänningar för tjejer som inte vill vara  sexistiska? Varför bidrar företagen till ett sexistiskt samhälle?

Häromdagen satt jag och kollade på maskeraddräkter till halloween på internet. Jag kollade på klänningar, eftersom det är det jag vill ha. Nästan alla klänningar som jag hittade var extremt korta och avklädda, varför? Kostymerna som var gjorda för killar var roliga och inte alls sexistiska. På halloween vill jag vara något roligt eller läskigt, jag vill inte ha på mig en kort och avklädd klänning och se ut som ett sexobjekt. Om man firar halloween med kompisar, sent i oktober, så vill man inte ha en kort klänning, det är kallt och vi firar halloween, vi är inte på en sexklubb.

På internetsidorna jag går in på finns det två kategorier av kostymer. Om jag går in på ena kategorin, barn, är kostymerna gulliga, vissa roliga och jag kan tänka mig att beställa vissa av dom. Men dom storlekarna är för små, så då får jag välja bort den kategorin. Så istället får jag gå in på den andra kategorin, vuxna, där finns det korta klänningar för hyfsat bra pris, och halvlånga och långa klänningar för ett högt pris. Jag kan inte tänka mig betala mycket för en klänning som jag kommer använda ungefär två gånger. Vad ska jag då välja? En för liten barnklänning, en kort klänning för bra pris eller långklänning för ett högt pris? Eftersom jag inte har så mycket pengar och ska betala allt själv så vill jag ha det för bäst pris. Sidorna jag går in på är väl förmodligen gjorda för vuxna och barn, kan dom inte skaffa en till kategori, ungdomar eller tonåringar? Jag vet iallafall att jag och mina kompisar skulle köpa, då mina kompisar också klagade över detta.

En sak jag blev irriterad på var en dräkt från Harry Potter, det skulle vara en skoluniform till Hermione Granger. Klänningen var sjukt kort och såg inte alls ut som kläderna hon använder. Varför skulle man vilja vara en bok eller filmfigur men inte ens ha på sig de kläderna personen använder?

Eftersom det säljs mycket avklädda kläder så är det förmodligen det som blir sålt mest. Dom skulle inte sälja produkter som ingen vill ha, så såklart finns det tjejer som vill ha korta klänningar på halloween, men kan dom inte göra liknande klänningar fast olika längder? Sen tycker jag att dom ska göra mer roliga kostymer som passar kvinnokroppar, då de roligaste kostymerna är sydda till män. Ja visst passar de kostymerna tjejer också, men oftast är storlekarna större och de är inte likadant sytt. Om det ska säljas så mycket avklädda och korta klänningar, varför säljs det inte lika mycket avklädda kläder till killar? Varför ska just tjejer vara avklädda när samhället redan ser ut som det gör? Många killar ser redan tjejer som ett sexobjekt, varför ska man då fortsätta sälja saker som bidrar till detta?

Terrordåden i Bryssel

Podcasten jag har lyssnat på handlar om terrordåden i Bryssel tisdagen den 22 mars 2016. Det berättas att över 30 människor har dödats och att över 100 människor har skadats.

Under morgonen på flygplatsen utanför Bryssel hördes två smällar. Någon timma senare sprängs en tunnelbanevagn i centrala Bryssel.

En kvinna berättar om hur hon hört en smäll på våningen ovanför henne på flygplatsen när hon stod i ankomsthallen. Under den första smällen så tänkte hon att det inte var något stort, men att det inte lät bra. Men under andra smällen berättar hon hur taket rasar, att det ramlade ner grus från taket. Då började folk springa åt olika håll, kvinnan sprang ut. En annan kvinna berättar att efter den första smällen så hörs sedan den andra, och det känns i hela kroppen och i hela byggnaden. Hon blev rädd och sprang för att gömma sig under en kassadisk. Sedan, på en mycket kort tid, hann hon bestämma sig om hon skulle fortsätta gömma sig eller springa ut. Hon visste inte om flera smällar skulle komma utifrån eller inifrån där taket kunde rasa. Hon bestämde sig för att spring ut. En person filmar kaoset och man hör hur människor har panik och springer. De berättar att på filmen ser man föräldrar och barn som håller om varandra.

En timme senare efter explosionerna på flygplatsen berättar podcasten om en bomb på en tunnelbana i centrala Bryssel. Mellan två stationer exploderar en bomb. Smällen var så hög att folk på en station i närheten trodde att det var där det small. Tåget stannar och folket tar sig ut. En person filmar när skadade och gråtande resenärer tar sig ut i den mörka tunneln. Man hör människors panik när de skriker och gråter. De vandrar genom tunneln för att ta sig ut från mörkret. Personen som filmar hostar och andas tungt på grund av den rökfyllda tunneln.

Händelsen är vinklad åt offrens håll. Man får höra hur de hade det och var de befann sig när det väl hände. Man fick även höra flera olika personers tankar när de berättade och beskrev deras rädslor.

Jag fick höra olika videos där utsatta pratade om händelsen. Dokumentären är vinklad på ett väldigt beskrivande och känslomässigt håll. Den skulle kunna vara vinklad på ett mer berättande sätt, att de t.ex bara berättar vad som hänt och inte så mycket känslor. Sen skulle den kunna vara vinklad åt terroristernas håll, att detta var bra och deras tankar och planer men den vinkeln är ju svårare att ta till sig.

Jag tycker att dokumentären var intressant. Dels för att jag tycker sådana här stora händelser som påverkar hela världen är väldigt intressanta. Och sen var den även intressant för att man fick höra hur flera olika människor kände och gjorde precis just då.

Om jag fick dokumentera en händelse så skulle det vara om förintelsen som hände under andra världskriget. Jag tycker att den händelsen är intressant och samtidigt hemsk. Jag skulle vilja veta hur Hitler och andra människor tänkte.

Den händelsen har förändrat och påverkat samhället vi lever i idag. Det är nog det enda bra med stora katastrofer att de oftast förändrar och påverkar vårt samhälle till det bättre för framtiden.

 

Pappa Långben av Jean Webster

Jag har läst boken Pappa Långben som är skriven av Jean Webster och kom ut 1912.

Jerusha Abbot, en föräldralös 16årig flicka som kallas Judy, bor på ett barnhem och har inte sett så mycket mer i livet. När en av barnhemmets styrelsemedlemmar läser en av hennes påhittade historier hon skrivit beslutar han sig för att han ska betala en collegeutbildning till henne. Han tycker mycket om hennes sätt att skriva och han önskar att hon skall bli författare. Men det är på ett villkor och det är att hon inte får veta vem han är och att hon skall skriva brev till honom varje månad. Det enda hon vet om den okände välgöraren är att han är rik, lång och avskyr flickor. Eftersom hon inte vet hans namn bestämmer hon sig att kalla honom Pappa Långben.

Judy som person är rolig, skön och tonårig. Hennes personlighet påminner mig mycket om min kompis. Hon skulle kunna leva i vår tid på det sättet hon skriver.

Boken består av Judys brev, breven handlar om hur hon har det, vad hon gör och vad hon tycker om saker. Breven är skrivna på ett roligt, intressant och berättande sätt, så även fast det inte är skrivet som om det händer just nu så lever man sig ändå in i hur hon har det. Jag har dock fastnat på en mening i boken som lyder ”(är kvinnor medborgare? Jag undrar just)” och det är här man eventuellt kan förstå att det inte är nutid om det nu är så som jag uppfattar det. Jag förstår inte vad hon menar.

Boken utspelar sig i dåtidens nutid i USA där hon är på college och skriver alla breven.

Jag tycker om sättet boken är skriven på. Det är ungdomligt språk och beteende. Ena dagen kan hon vara glad och andra dagen kan hon vara arg på Pappa Långben för att han inte svarar eller att hon inte får veta vem han är. Jag tycker dock mindre om att det inte var styckeindelning när det inte var ett nytt brev. Det blev svårt att hänga med och att koncentrera sig, men det hände inte ofta då det var nytt brev ganska ofta.

Även fast boken var bra så tycker jag inte att den var rätt för min smak, jag tycker om böcker med en handling som ett problem och en lösning. Detta var mer om hennes liv och det hände inte så mycket. Det var ingen händelserik bok med stora känslor från mig utan den var mer enkel och vardaglig. Det hoppade mycket i tiden, på någon sida var det sommarlov och efter några sidor var det sommarlov igen så även där var det svårt att hänga med.

Jag tror att denna bok har blivit en klassiker och lever kvar än idag för att Judy skriver på ett humoristiskt sätt och man kan lätt sätta sig in i hennes känslor även nu för tiden. Jag tror att boken är skriven under realismen för under den tiden så ville författarna skriva böcker om hur samhället var och inte förvränga något. Denna bok bygger bara på verklighet och har inget övernaturligt eller påhittat.

Var skolan bättre för?

De flesta äldre säger att allting var bättre förr. Var det verkligen så? Vad hade skolan förr för skillnad från skolan nu? Var det strängare? Hur var betygsystemen? För att ta reda på så mycket som möjligt så intervjuade jag min morfar. Han heter Jan-Olof och är idag pensionär och han svarade gärna på mina frågor.

År 1949, vid sju års ålder, började min morfar i skolan. De tre första terminerna gick han i Haga skola som ligger i Holsljunga i Svenljunga Kommun. Min morfar gick på en väldigt liten skola. I hans klass var det bara fem elever. Nu för tiden tar man för givet att man ska ha en fräsch toa inomhus och vägen till skolan ska vara hyfsat kort, annars får man busskort eller liknande. På morfars tid var det en promenad på minst 3 kilometer till Haga skolan och toan var ett utedass. På Haga skolan gick de i skolan varannan dag i klass ett och halva klass två. Morfar gick på måndagar, onsdagar, fredagar och ibland lördagar också. På de andra dagarna gick andraklassarna. Så första och andraklasserna gick varannan dag. Det är ju skillnad från dagens skola, vi går varje dag och är lediga på lördagar och söndagar.

-Jag kom ihåg att vi hade ett lov frampå hösten som kallades ”skurlov” och det hette skurlov därför att skolan skulle skuras, berättade min morfar.

Efter tre terminer fick de börja i den nybyggda skolan i Holsljunga vid kyrkan, där den ligger än i dag. Denna skola var mycket bättre, de fick skolmat varje dag, det fanns inomhustoaletter och fler skolkamrater. Klass 1 och 2 gick tillsammans, klass 3 och 4 tillsammans samt 5, 6 och 7 gick tillsammans. Varje morgon inleddes lektionerna med morgonbön. Kristendomen var viktig i skolan och den lärare min morfar minns mest var en lärare som också var kantor.

Den teknik som fanns i klassrummet var en rullbandspelare, vilket är lite skillnad från idag med exempelvis projektorer osv. Det som var samma var att de hade kartor som kunde dras ner från taket, men dessa var sällan helt uppdaterade.

Både jag och morfar lärde oss att skriva i årskurs ett. Förr hade de ett ämne som hette välskrivning, där fick de lära sig att skriva exakta mönster, siffror och bokstäver exakt efter raka linjer i en välskrivningsbok. Det viktiga var att följa lutningslinjer exakt samt göra exakt samma bokstav eller siffra tills linjen var slut. Mycket tid lades på välskrivning och matteräkning. Idag lär vi oss också att skriva enligt linjer med hjälp av ”tak och källare” men inte så noga som det verkar vara på den tiden.

Morfars skola var ganska lik våran skola idag, de gick mellan 8 och 16 och lektionerna var runt 40 minuter. De hade ungefär samma ämnen fast med lite annorlunda namn. De sa modersmålet medans vi säger svenska. De sa teckning och vi säger bild. De hade hushållsgöromål och vi har hemskunskap. Inom ämnet modersmål fanns ämnena tal- och läsövningar, skrivning och språklära. De hade exempelvis i klass fem ämnen som Kristendomskunskap, Räkning och Geometri, Hembygdsundervisning, Naturkunnighet och Trädgårdsskötsel.

De fick betyg från sexan men i ettan och uppåt hade de även ordnings- och uppförandebetyg. Det skulle behövas idag för då skulle kanske vissa personer tänka lite mer på hur de beter sig och då kanske det blir lugnare på lektionerna och i korridorerna. Även idag får man betyg från sexan där betygen sätts från F till A. Förr hade de betygsnivåerna A-a-AB-Ba-B-C, de fick betyg varje termin och då kunde det vara med ett + eller – som skulle ange om betyget var starkt eller svagt. På denna tiden fick alla varsitt papper som visade hur många som hade fått ett visst betyg och ibland kunde morfar räkna ut vem som hade fått vilket betyg. Varje elev hade en betygsbok som fylldes i varje termin och denna skulle skrivas på av föräldrarna efter varje termins slut.

Förr i tiden ville alla gå till skolan enligt morfar och de hade stor respekt för sina lärare och det var ingen som vågade säga emot läraren. De fick inga straff men det var viktigt att säga om man inte gjort läxan.

Det var obligatorisk skola från klass 1 till klass 7. Sen fick man söka in på en annan skola som i morfars fall var Samrealskolan som ligger i Svenljunga.  När han sökte in till Samrealskolan så berättade morfar att hans pappa sa att om han kommer in på skolan i Svenljunga så måste han sköta sig. Om man kom in på skolan så stod allas namn som kom in på skolan i Boråstidningen. Morfar berättade att han tyckte det var kul att se sitt egna namn i tidningen. En annan sak han minns om detta var att hans farmor, som hette Jenny, skickade ett brev där det stod att hon var stolt över honom och hon hade skickat med en 5-kronorsedel. Han minns än idag den glädje och stolthet som hans farmor visade honom.

Jag tycker inte att det var så stor skillnad på skolan förr och nu, i alla fall inte från den andra skolan morfar gick på. Ämnena var ungefär samma, lektionerna och upplägget var även likt. Betygssystemet var ungefär samma, de hade bara lite mer betygsnivåer och det är även mycket svårare att få A nu än vad det var då. De hade mer respekt för sina lärare än vad vi har idag. Jag skulle gärna vilja vara med på den tidens skola, det verkade vara mer lugnare.

Novell

Vi hoppade av bussen vid kanten av vägen. Vi ska nu vara ensamma i skogen i två nätter, jag och mina bästa vänner Emma och Clara, vad kan gå fel? Vi tog upp våra saker från marken och började gå in mot skogen. Vi gick i några minuter tills vi hittade en bra platt yta där vi kunde spendera natten. Jag tog tog fram tältet ur min väska och vi började sätta upp det.
När vi hade satt upp tältet började vi utforska stället. Runt omkring oss fan det träd, buskar, en liten sjö och några meter framför oss fanns det en kulle av sten.

När kvällen närmade sig satte vi upp små lampor som lyste upp det för oss. Vi började småprata om allt och inget och känslan inom mig var bara glädje.
Plötsligt hörde vu ett ljud från buskarna och allas blick drogs ditåt.
-Vad var det? frågade Emma
-Säkert bara en hare eller något, svarade Clara
Vi fortsatte prata men nu lite tystare och lugnare, vi viskade nästan.
Tiden gick och jag vet inte hur länge vi satt där tills vi än u en gång hörde ett ljud från buskarna och våra buskar drogs dit igen, inget där. Efter ytligare 20 minuter hördes ljudet igen igen och denna gång såg vi att buskarna rörde sig. Alla tre blev smått nervösa och vi bestämde oss för att gå in i tältet och prata istället.
Vi började lägga ordning våra sovsäckar och det enda som hördes utanför var vinden som susade bland träden.
Eftersom vi var trötta och många kusliga saker hade hänt så bestämde vi oss för att sova. Det sista vi sa till varandra innan vi somnade var godnatt.

Jag vaknade av ett obehagligt ljud. Ljudet skar in i mina öron. Vart kom det ifrån? Mitt huvud drogs mot ljudet och jag inser vart ljudet kommer ifrån, någon drar med fingrarna mot tältväggen. Nyfiken som jag är reser jag mig upp och går försiktigt över mina två kompisar för att inte väcka dom. Jag drar upp dragkedjan och går ut ur tältet. Jag kollad mig omkring och ser en mörk gestalt bland träden. Paniken uppstår inom mig, jag skyndade min in i tältet igen och väcker fort Clara och Emma. Jag berättade vad som hänt och vi satte oss tätt intill varande och skakade av skräck.
Tillslut orkade inte Clara sitta där längre, så hon som är den modigaste av oss reste på sig och gick ut innan vi hann stoppa henne. Det blev tyst. Plötsligt hördes ett skrik. Vi reste oss fort upp och sprang ut ur tältet. Vi båda skrek till och tårarna började komma fram. För där någon meter framför oss låg Claras kropp fullt med blod.

Ändra lunchtiderna

Lyckeskolans matsal brukar oftast bli full på grund av att de flesta eleverna äter samtidigt. Under vissa dagar har man svårt att hitta platser i matsalen för att det är fullt överallt.  De dagarna det är fullt så är det mycket prat vilket leder till en hög ljudnivå. Det är jobbigt för både elever och lärare. Vissa elever kanske känner att de måste äta fort då andra står upp och väntar på platser för att kunna äta. Då äter eleverna inte i lugn och ro medans vissa andra slänger sin mat för att dom blir stressade. Det är inte bra då man behöver mat för att kunna orka med dagen och för att kunna prestera bra i sitt skolarbete. Så om detta fortsätter kommer eleverna i längden prestera sämre i skolarbetet vilket leder till att dom får sämre betyg. Det skulle vara bättre om olika klasser hade olika tider så då behöver man räkna ut många som får plats i matsalen samtidigt och lägga schemat efter det.

Efter Alaska-John Green

Jag har läst boken Efter Alaska som är skriven av John Green.

Jag hade svårt att komma in i bokens handling i början, men boken handlar om Miles, även kallad Fetto, som har börjat på en internatskola i Alabama. Han blir då bra kompis med sin rumskompis Chip, även kallad Översten, och med en tjej som bor i samma korridor, Alaska Young. Miles tycker Alaska är underbar, smart, rolig, sexig och väldigt fascinerande. Han blir en del av hennes värld och hela hans liv förändras. Under hans år på internatskolan så får han uppleva mycket som ”första vännen, fyllan, svanen och rävmössan. Första gången någon du älskar dör.” som det står på baksidan av boken.

Miles/Fetto kommer från Florida, han är besatt av kända personers sista ord. Han är tillbakadragen men observerar andra på avstånd. Han gillar att vara för sig själv och tycker det är jobbigt med för mycket uppmärksamhet.

Alaska vill visa sig tuff men egentligen är hon väldigt känslosam. Hon tycker inte om när man ser på kvinnokroppen som ett objekt.

Jag kommer inte riktigt på så mycket om Chip/Överstens personlighet, men han är ganska bestämd och vet hel tiden vad som ska göras.

En av de sorgligaste sakerna var när Alaska dog, men det var ändå spännande för det var oväntat att hon skulle dö. När hon hade dött så försökte de andra två lista ut om det var en olycka eller om det var självmord. Jag blev först chockad när jag läste att hon dog. Som sagt så var det oväntat. Sen kändes det tomt att läsa för att hon hade haft ganska stor plats i boken. Både Miles, Chip och en annan kille Takumi trodde det var deras fel att hon dog. Miles och Chip stoppade inte henne när hon sa att hon var tvungen att åka för att hon hade bråttom, samtidigt som hon var både full och upprörd. Och Takumi tyckte att det var hans fel att hon dog för att han hade sett henne på fotbollsplanen där hon letade efter blommor, full och upprörd. Han trodde inte att hon skulle sätta sig i bilen och köra, då skulle han ha stoppat henne. Själv känner jag att det inte riktigt var deras fel då det var hon som åkte iväg själv, hon hade förmodligen inte stannat även om de hade stoppat henne för att hon ville lägga en tulpan på hennes mammas grav.

Jag tyckte att boken var rätt för mig som ungdom och tjej, den är riktad till ungdomar, den passar nog både för tjejer och killar beroende på vad man tycker om att läsa. Om man tycker om drama, lite kärlek och lite spänning så tror jag man tycker om denna bok. Jag hade som sagt svårt att komma in i handlingen i början. Jag förstod vad jag läste men det svåra var hur man skulle förklara handlingen och vad den gick ut på. Men sen när jag förstod handlingen så tyckte jag att den var bra. Jag tycker att boken är ganska trovärdig då de är på en internatskola och de dricker, röker och när hon dog så dog hon i en bilolycka. Jag har svårt att jämföra detta med något som har hänt mig men man läser om liknande händelser i nyheterna där ungdomar far illa av olika anledningar.

John Green skriver på ett sätt som gör att läsarna kommer in i berättelsen, han använder inte för svåra ord men ändå inte för lätta, han skriver med ett normalt språk och lever sig in i karaktärerna. Just i denna bok så var det ett ungdomligt språk när personerna pratade med varandra då de är ungdomar.

Boken är skriven i jag-form, alltså ur Miles perspektiv, jag tycker om den formen då det är lättare att förstå hur karaktären känner sig och mer vad som händer. Den är även uppbyggd på så sätt att de blir spännande i slutet. I början följde man mest Miles liv, sedan hände det saker osv.

Min läsning har fungerat bra, i början hade jag svårt att sätta mig att läsa, men nu senare har jag läst flera sidor varje dag.

Skönhetsideal

Man kan tro media ska få ungdomar att känna sig fina precis som dom är. Tyvärr är det inte så, det är faktiskt tvärt om. De uppmuntrar oss att se ut som kändisar och modeller. Skönhetsidealet får många ungdomar att inte våga vara annorlunda.
Fler ungdomar idag mår dåligt på grund av deras utseende. Mycket av detta beror på dagens media som säger att man ska se ut på ett visst sätt för att vara vacker. Det är inte bara media som säger hur vi ska se ut, det är även samhället vi lever i. Man kan anses som konstig om man inte passar in. För att tjejer ska räknas som ”perfekta” så ska de ha stora bröst, breda höfter, smal midja, fast rumpa, långa och smala ben osv. För killar gäller det att vara långa, kraftiga och ha sexpack.
Skönhetsidealet börjar i tidig ålder. Som barn tänker man inte på det. Barbiedockorna har allt den perfekta kroppen ska ha: smal midja, långa ben och perfekt hy. Det finns även olika skönhetsspel där man ska ta bort allt ”fult” i ansiktet.
Skönhetsidealet kan leda till att ungdomar får ätstörningar som t.ex. anorexia eller bulimi. Anorexia är att man inte äter något och bulimi är att man äter men man går och spyr upp maten igen, båda två gör man för att man tror att man är tjock. Tänk er, hur skulle det vara att inte känna sig vacker eller att känna sig tjock, bara för att dagens samhälle säger att man ska vara smal? Hur skulle det kännas att gå och spy upp maten du precis åt eller att inte äta något alls bara för att man vill vara något som samhället kallar vacker?
Vissa kan tycka det är skönt att följa en viss mall på hur man ska se ut eller vara, men jag tycker inte alls om det. Alla är fina precis som dom är och man behöver inte se ut som andra för att bevisa det.
Så vad ska vi göra för att skönhetsidealen ska försvinna? Jag tycker att både barbiedockor och provdockor ska bli lite kurvigare och se ut som en mer normal kropp. Jag tycker att skönhetsspelen för ska bort och istället lär barn i tidig ålder att alla är fina precis som dom är, att det inte spelar någon roll vilken kroppsform man har. Media och tidningar kan sluta använda photoshop på modellerna.
Jag tycker inte alls om skönhetsideal. Det ska inte finnas en mall på hur man ska se ut, alla är fina precis som dom är. I framtiden vill jag se modeller, barbie och provdockor inte är pinnsmala och jag vill att skönhetsidealen ska försvinna.