Filmanalys: Pay it forward

Filmen handlar om Trevor, en liten kille på 11 år som precis börjat högstadiet. Där får han i uppgift av sin lärare i samhällskunskap att förändra något han inte tycker om med världen. Till skillnad från sina klasskamrater kommer Trevor upp med en bra storslagen idé som faktiskt skulle kunna göra skillnad. Pay it forward – skicka vidare. Idén går ut på att Trevor gör tre stora tjänster för tre personer, som sedan ska göra tre stora tjänster för tre nya personer var. Dessa gör också tre tjänster var, och så vidare. Genom filmen får man följa Trevor i genomförandet av hans idé och hur rörelsen når en journalist i en annan stad.

Filmen är uppbyggd av två parallella handlingar som smälter samman i slutet av filmen. I den ena får man lära känna Trevor och se hur han kommer på och genomför sin idé. I den andra får man se hur den unga journalisten vid namn Chris stöter på rörelsen och genom filmens gång spårar den tillbaka till Trevor.

Filmen inleds med att man får se hur Eugine Simonette noggrant stryker sin tvätt. Sedan ser man hur Chris stöter på rörelsen när han besöker en brottsplats för att få en bra story till tidningen och då får sin bil totalkvaddad av brottslingen när denne flyr platsen. Polisen på plats följer efter och Chris står ensam kvar. Just då promenerar en man förbi med sin hund. Mannen stannar och frågar om Chris har problem. Han erbjuder Chris sin splitternya jaguar som står parkerad några meter bort. Chris förstår inte alls och kräver att få veta varför. Mannen tar Chris visitkort och säger att han ska höra av sig sedan går mannen utan att förklara mer än att det bara var generositet två främlingar emellan.

Inledningen ger inte så stor förståelse för vad filmen kommer handla om, mer än att journalisten kommer vara med och att det kommer ha något att göra med generositet. I övrigt ger den mest frågor. Den hänger ihop med resten av filmen och är viktig för att man ska förstå och hänga med i hoppen mellan handlingarna. Dessutom skapar den intresse då man känner ett behov av att förstå och få svar på frågorna som uppstår i inledningen.

I fokus för handlingen står Trevor, killen som kom med idén. Andra huvudpersoner är journalisten Chris, Trevors mamma Arlene och Trevors lärare Eugine Simonette. Chris träffar man som sagt i inledningen första gången och allteftersom får man veta mer om honom. Han verkar rätt jobbig och saknar medkänsla och förståelse för andra människor. Mr Simonette får man träffa när Trevor börjar skolan. Han verkar som en sträng men omtyckt lärare. Han är strikt och noggrann och med tiden får man veta att han är beroende av sin strikta vardag och varför. Man får också följa hur han vågar gå ifrån den mer och mer. Arlene får man lära känna ganska snabbt. Man får veta att hon har två rätt dåliga jobb, att hon är stressad hela tiden och har dåligt samvete över att hon är en dålig mamma. Detta drar henne till alkohol, vilket inte gör hennes samvete bättre. I princip det första man får veta om Trevor är att han tycker väldigt illa om sin mammas alkoholvanor, men ändå älskar henne väldigt mycket. Han är liten till växten men har ett stort hjärta. Han bryr sig om andra och vill gärna hjälpa. Han tror på att han kan förändra, i alla fall lite.

Filmen är ett drama. Det är fokus på vad karaktären säger. Man måste hänga med i replikerna för att förstå vad filmen handlar om. Det Trevor kämpar mot genom filmen är i stort sett människans rädsla och lathet. Det som hindrar oss från att hjälpa andra och vara generösa. Vår rädsla för förändring och vår ovilja att släpa oss ut för att hjälpa någon annan än oss själva. Särskilt när vi själva kan dras ner i skiten av det.

Då det är fokus på replikerna i filmen är halvbild den mest använda filmtekniken. Sen används mycket översiktsbilder för att visa omgivningen när det behövs. Dessa är ibland i fågelperspektiv men annars används oftast normalperspektiv. Genom hela filmen är det objektivkamera som används.

Ljus mörker och färger används för att förstärka repliker och de känslor karaktärerna i filmen har. Det är mörkt eller regnar när det är sorgligt eller hemskt som när Eugine berättar sin historia och i slutet när alla kommer för att visa sin sorg och sitt stöd för Arlene. Det är ljust och färgglatt när det är glatt och lyckligt i filmen som när Trevor fyller 12 och hans mormor är med på hans kalas.

Ljudet används också för att förstärka känslorna hos karaktärerna men mest för att skapa rätt stämning och tala om när det är spännande och läskigt. Den skapar en förväntan av att det ska hända något. Ljudet gör att man stressar upp sig redan innan och att det som händer förstärks betydligt. I den här filmen används ljudet också för att göra det ytterst sorgliga slutet ännu sorgligare.

Jag tycker att den här filmen är jättebra även om jag sett den rätt många gånger. Den är jättesnyggt gjord och har ett väldigt bra budskap, skådespelarna är superbra och regissören har gjort ett imponerande arbete. Trots det tycker jag inte så mycket om att se den, mest för att slutet är så hemskt. Jag tycker bättre om filmer som slutar bra så att man är på gott humör när filmen är över. Men om jag blev tillfrågad skulle jag ändå ge den här filmen ett bra betyg.

Vart har respekten tagit vägen?

Varje lektion ska vi lämna in våra telefoner. Nästan varje lektion är det minst en som vägrar. Nästan varje lektion får vi vänta medan personen i fråga insisterar på att den ligger i skåpet, trots att den tydligt syns i personens ficka. Nästan varje lektion får en trög och tråkig start.

Jag tänker inte prata om vårt telefonberoende. Det är jag säker på att du hört förut. Jag tänker mer på orden som kommer ur den där personens mun när hen insett att läraren inte går på lögnen. ”Du kan inte tvinga mig”. Jämt detta ”du kan inte tvinga mig”. ”Ingen ska minsann stå över mig.” ”Ingen ska tala om för mig vad jag ska göra” osv.

Vart kommer den här inställningen ifrån? Ungdomar idag kan inte ta order. Det finns ingen respekt för andra människor. Personen som står där med telefonen i fickan bryr sig inte om att alla de andra får sitta och rulla tummarna. Hen tänker inte alls på att hen faktiskt står under läraren och borde lyda utan att tjafsa emot. Är det kanske så att vi måste införa AGA igen så läraren har något att hota med? Eller göra som jag av någon anledning fått för mig att finnarna hade det och helt enkelt låta alla ungdomar slippa skolan? De flesta där verkar ju ha hittat motivationen nu. I alla fall om man ser till PISA-resultaten.

Jag tycker respekt är viktigt. Inte så att jag tycker att det är rätt att drämma till någon som saknar det. Men jag tycker många saknar respekt för andra människor. Det snackas visserligen en del om respekt , men det är oftast självrespekt. Budskapet är ofta saker som ”ta ingen skit, ”låt ingen styra dig”, ”gå din egen väg” och ”ha respekt för ditt eget omdöme”. Det är förstås jätteviktiga saker, men det får ju inte gå över styr. Det funkar inte att gå runt som en kung och styra över alla andra om alla de andra gör likadant själva.

Vi måste lära oss lyda våra överordnade. Förstå att de har saker att ge oss och att det kan ligga något i vad de säger. Vi måste visa respekt för andra människor och kombinera det med självrespekt. Man kommer inte långt om man bara har det ena eller det andra. Man måste ha båda två.

Elin

Tärnaby vill bli världsmästare på flyktingar

Känner du till Tärnaby? Det är en liten by på normalt sätt, ungefär 500 invånare. Den är belägen i Västerbotten, i norra Sverige. I Tärnaby är några av Sveriges bästa skidåkare uppvuxna. T.ex. Ingemar Stenmark och Anja Persson. Båda dessa har blivit världsmästare, i slalom. Men det ses inte som någon omöjlighet att nå den nivån i något annat område. Nu siktar Tärnabybor in sig på att åter platsa bland världsmästarna. Den här gången på området flyktingar. De vill med andra ord bli världsmästare på flyktingar.
I november 2015 anlände ett gäng flyktingar till byn. Tärnaby hade tidigare inte sett mycket av strömmen av flyktingar i Sverige. De nyanlända välkomnades med stort engagemang. Varma kläder mot kylan samlades snabbt in. Även leksaker och vanliga kläder skänktes bort. Några gamla pensionerade sjuksköterskor gick till asylboendet för att erbjuda hälsokontroller m.m. Normalt sett får flyktingar tillgång till skola först när de fått uppehållstillstånd. Men här anordnades två skolor direkt för att så snabbt som möjligt lära flyktingarna Svenska.

Aktiviteter anordnas också. Många tyckte det var synd om dem som bara skulle sitta där och vänta dagarna i ända. Privatpersoner kommer och tar med sig några på fisketur och traktens skidklubb har ordnat skidor för att erbjuda skidskola.
Självklart är inte alla positiva till de nykomna och vissa visar sitt förakt genom att sabotera. Det bildas splittringar i byn, men arbetet fortsätter ändå. Bara lite försvårat kanske.

Sabotörerna framställs i dokumentären som elaka människor rakt igenom. Ingen av de negativt inställda intervjuas. Man vill ge en klart positiv bild av det som sker i Tärnaby och inspirera fler att göra likadant. Det tycker jag är bra. Jag blev väldigt inspirerad till att göra något för människorna som hämnat här, så det lyckades de bra med. Man hade förstås kunnat visa saken ur de negativas ögon och intervjuat de med den åsikten. Då hade man visat på allt dåligt istället. Annars hade man kunnat visa saken ur olika vinklar och vägt positivt mot negativt eller vara helt neutrala. Det hade kunnat hjälpa oss ta ställning och komma fram till vad vi verkligen tycker och vad vi vill stödja.

Jag kan tänka mig att den som gör en dokumentär, i de flesta fall antingen vill förändra något, eller visa upp en del av verkligheten som inte fått så mycket uppmärksamhet. Fick jag göra en dokumentär skulle den handla om den protestantiska kyrkan och dess olika samfund. Jag tycker det skett ett stort missförstånd och att fördomarna drar alla svenska kyrkor över en kam. Jag skulle vilja visa upp de olika kyrkorna som de är. Visa skillnaderna mellan dem, men också likheterna. Hur de tänker och vad de står för. Jag skulle nog omedvetet sikta in mig på det positiva. För att försöka bryta alla konstiga fördomar folk har. Men jag skulle i alla fall försöka att vara lite mer allsidig en den dokumentären jag lyssnade på.

I allmänhet tycker jag ändå om dokumentärer. Jag tror de är ett viktigt sätt att ge folk kunskap och förståelse, men framförallt ett sätt att påverka samhället och hur folk tycker och tänker.

MVH
Elin

Robin Hood

Boken Robin Hood är baserad på en legend som författaren Rosemary Sutcliff har tolkat.

Robin Hood och hans kumpaner har på olika sätt blivit falskt anklagade eller illa behandlade av adel och präster under kung Lejonhjärtas frånvaro då brodern tar över. De har förklarats fredlösa och lever i skogen. Där överfaller och rånar de adel och präster som kanske inte behandlar sina undersåtar väl eller stjäl av befolkningen. De kämpar för rättvisan på det sätt de kan och lever av vad skogen har att ge och det de får av rånen. Boken handlar kort sagt om Robins liv. Från det att han blir fredlös, till hans död.

Robin och hans män är modiga, på ständig jakt efter äventyr och ställer alltid upp för rättvisan. De rör sig tyst och smidigt genom skogen och bär kläder som smälter in i omgivningen. Om sommaren har de gröna tunikor och byxor, och om vintern går allt i brunt och grått. De tre kvinnorna i sällskapet är också modiga, men väldigt kvinnliga. De ses som sköra saker som behöver hjälp och beskydd. Lite gammaldags tycker jag.

Boken utspelar sig i England i slutet av 1100-talet under Rikard Lejonhjärtas regeringstid. Folket bor i stugor och på gårdar, och uppsatta människor bor i borgar eller fästningar. Det finns många miljöbeskrivningar och allt verkar vara väldigt vackert. Särskilt skogen.

Jag tycker det här var en underbar bok. Den är uppbyggd i kapitel där vart och ett handlar om ett äventyr eller en räddningsaktion. Men eftersom allt händer i ordning hålls det ändå ihop som en enda lång berättelse. Att den är uppdelad som den är gör att det ofta är roligt, medan det är spännande korta stunder i sträck. Det tycker jag är väldigt bra eftersom jag ofta har svårt att läsa klart en bok om det är hemskt nästan hela tiden. Det krävs lite glädje emellanåt så man får skratta lite. Och det hade den här boken verkligen. Dessutom älskar jag skogen där de lever. Den verkar så vacker! Slutet av boken var också väldigt vackert, och väldigt sorgligt. Det är skrivet på ett så snyggt sätt och man både gråter och ler inombords. Men det får ni läsa själva.

Jag tror att Robin Hood har blivit en klassiker för att den riktar sig till alla. Verkligen alla. Den är humoristisk, spännande och fylld med äventyr. Dessutom innehåller den kärlek och vänskap där man gör allt för varandra. Det verkar vara något alla bra böcker har gemensamt.
Däremot är den svårare att placera i en epok. Den utspelar sig på 1100-talet men är skriven 1950 så det hjälper inte så mycket. Först tyckte jag den passade ganska bra in i romantiken. Men ändå inte. Och den verkar inte direkt ha något framträdande budskap. Kanske att alla är lika mycket värda och att ingen ska bli ”nedtrampad” av någon annan. Den kritiserar den dåtida överklassen. På det passar den bättre in i upplysningstiden. Men den är ju inte alls skriven då. Jag vet helt enkelt inte vilken epok den tillhör.

Men det skiter jag i. Jag skulle lätt kunna läsa den här igen. Och igen. Och igen. Utan att tröttna det minsta.

Hjälp eller utnyttjning

 

Europa är i många afrikaners ögon ett paradis. För de flesta européer är Afrika ett ställe vi är glada att vi sluppit och helst inte vill hamna i. Vi behandlar gärna Afrika som en soptipp. Där är afrikanerna som vildhundar som gräver runt och gläds åt vårt underbara skräp som vi dumpat där. Den bilden är inte sann. De behöver hjälp, det är sant. Men de vill inte ha vårt skräp. De vill ha riktig hjälp.

När jag var 2 år flyttade min familj till Ouagadougou, huvudstaden i Burkina Faso i västra Afrika i 2 år. Vi bodde i ett ganska stort tegelhus med takterrass och altan. Vi hade en stor trädgård med nästan grönt gräs och ett bananträd. Vi hade en sandlåda i sten och en gungbräda som pappa byggt. Allt var omringat av en hög mur med en stor port. Vi hade två vakter, en barnvakt och en kock. Det var inte det minsta konstigt.

Inne i staden har nästan alla stora hus med murar och minst en vakt. Dessutom är det få där som inte har pool. Längre utåt kanterna ser det inte direkt likadant ut. Det blir färre och färre stora hus med murar. Fast det är ingen långsam övergång. Egentligen skulle man kunna ta en karta uppifrån och dra en ring runt den inre delen av staden och där skulle gränsen gå mellan rika, fina hushåll och ruckel.

Lennart Karlsson bor i Nakamtenga en medelstor by 4 mil från Ouagadougou. Där har han och hans fru Eva startat en skola för barnen från byn och grannbyarna runt omkring. Målet med skolan är kort sagt en demokratisk, social och ekonomisk utveckling, säger Lennart. När barnen får börja i den statliga skolan förväntas de redan kunna franska, då franska är det språk som undervisningen sker på. Men hemma pratar familjen det lokala språket och få kan prata franska. Det gör att de inte bara måste lära sig ett helt nytt språk innan de kan ta del av undervisningen. Utan även att de inte kan få särskilt mycket hjälp hemifrån. Dessutom behövs barnen till arbete hemma. Många väljer då att inte gå i skolan alls.

Burkina Faso är ett av de fattigaste länderna i världen. När jag frågar Lennart om hur det märks svarar han med en kort berättelse.

  • Awa går på en högstadieskola utanför Ziniaré, en närliggande samhälle. Hon cyklar till skolan kl 6 på morgon på en väldig, väldigt dålig cykel. Hon har inte ätit någon frukost för det finns inget kvar från föregående kvällsmat. Hon cyklar 7 km. Har lektioner i en klass med 60 elever hela förmiddagen. Klockan tolv är det långrast till klockan 3. Hon har inga pengar för att kunna köpa någon mat. Det är för långt att cykla hem och tillbaka igen. Sitter i skuggan i eftermiddagshettan i tre timmar. Klockan halv sex, då det börjar mörkna, är skoldagen slut och hon cyklar hem. Hemma ska hon hjälpa till att förbereda kvällens enkla måltid som kan ätas vid halv åtta tiden. Sedan ska hon läsa sina läxor. Det är kolsvart. Ingen el för belysning. Ingen kan hjälpa henne med skolarbetet. Föräldrarna är analfabeter. Awa är inte ensam i denna situation. Så är det för de flesta landsbygdsungdomarna.

Lennart berättar att det bor 18 miljoner invånare i Burkina Faso på en yta som är ca 2/3 av Sveriges. Klimatet är dessutom ett av de tuffaste i världen. Landet är beroende av internationellt stöd och resurserna är ojämnt fördelade. Det finns en liten grupp människor som har det väldigt bra, och så finns resten av folket. Folk i samma läge som Awa och hennes familj.

Om man skulle bygga upp en bild av Burkina från grunden så skulle det se ut ungefär så här:
Tänk dig en öken. Fast med torr röd jord. Lite spretigt strävt gräs här och var. Några små knotiga träd och buskar och enstaka stora praktiga träd. Långt bort syns en flod, och runt den en massa åkrar. Det går en bred asfaltsväg genom allt och från den går det många mindre vägar som förgrenar sig och bildar ett stort nät. Längs med vägarna står det hus och butiker i lera eller tegel med plåttak där solen speglas. Luften dallrar av värme. Asfalten är täckt med ett tunt rött lager av sanddamm som virvlar upp och blandar sig med avgaserna efter de många mopederna och de enstaka bilarna. Luften är torr och luktar av avgaser och damm. Överallt kryllar det av människor. Kvinnor med barn på ryggen eller fat på huvudena. Män på väg till jobbet och ungdomar som cyklar runt eller står vid vägkanten och försöker sälja frukt, smycken eller annat. Vänder vi oss om ser vi de stora inmurade husen. Vi är precis utanför den inre cirkeln i Ouagadougou.

Här bodde min gamla barnvakt med sin man och deras barn. Ett av dem heter Cédric och honom lekte jag och min syster en del med. Nu är han 17 år. Hans dröm är att bli doktor. En duktig doktor som jobbar i Europa, säger han på franska. Han är inte ensam om sådana drömmar. Många afrikanska ungdomar drömmer om att ha fina, ordentliga jobb. Och att bo i paradiset Europa.

Vi som bor i Europa ser det inte precis som att vi bor i ett paradis. Lika lite ser afrikanerna det som att de bor på en soptipp. Många av oss européer tycker synd om de stackarna som bor i Afrika. Vi vill gärna lätta våra hjärtan och göra något gott för dem. Så vi kollar igenom garderoben och rensar vinden på saker vi inte vill ha. Sedan skickar vi ned det vi hittat i lådor. Nöjda med vår ”stora” insats kan vi luta oss tillbaka och slappna av. Vi har ju till och med sluppit en tur till soptippen.

Det kommer en del sådana lådor till Nakamtenga. Men som Lennart uttrycker sig, har många en felaktig bild av hur situationen ser ut. Både mottagarna och Lennart och Eva blir ofta besvikna när de packar upp lådorna. De kan innehålla allt från trasig hushållsutrustning till galgar och en burk tepåsar med texten ”only used once” på locket. Vad skulle du tycka om du fick det i födelsedagspresent?

Tvingas du ta emot något gratis skapas tacksamhetsskuld. Även om det inte var något du ville ha. Du har heller inte möjlighet att återgälda den. Därför har förskolelärarna i Nakamtenga startat en butik där det som kommer in säljs för ett billigt pris och du kan välja något du faktiskt vill ha. På så sätt behöver du heller inte stå i tacksamhetsskuld till någon.

Lennart har i hela sitt liv arbetat med frågor som får människor att växa. Först jobbade han med folkbildning (studieförbund) i Småland. Sedan har han bott och arbetat i Zambia, Kongo Kinshasa och i Burkina Faso där han och Eva bott till och från sedan 1987.
Eva, som själv är utbildad lärare har utbildat kvinnor från byn till förskolelärare och pedagoger till förskolan i Nakamtenga. Och med tiden har skolan växt. Inte bara i personal och elever utan även i byggnader och material.

När jag frågar Lennart vad det bästa med hans liv är, svarar han:

  • På morgonen när jag går runt på vårt utbildningscentrum här i Nakamtenga och funderar på dagens uppgifter så kommer små barn från 4 år och uppåt i sina blå och blårutiga skolkläder på väg till sina klasser och alla ropar ”bonjour tonton”, ”bonjour tontori”. Att få vara med att ge dessa 200 bybarn möjlighet att få en bra skolstart i livet – det är det bästa!

Jag undrar om inte världen vore en mycket bättre plats om fler var som Eva och Lennart.

Monster och Rädisor

Det är första dagen i skolan efter sommarlovet. Lo sitter tyst längst bak i klassrummet och ser på fröken. Hon heter Magdalena och står just nu och välkomnar alla tillbaka. Hon har först en blå blus och jeans, men sedan blir kläderna automatiskt till vingar och en vacker glittrig klänning. Lo kan inte hjälpa det. Allt hon ser på ändrar sig. Världen är helt enkelt inte rolig nog annars. Hon vet inte varför men ända sedan hon var liten har hon ständigt fantiserat. Nu är hon 11 år och det har inte förändrats ett dugg.

Hon blundar en stund och ser sedan på läraren igen. Men Magdalena är inte längre någon älva. Hon har fått grön päls och huggtänder. Lo tittar ut över klassen, men de är inte några vanliga människobarn längre. Inte ens små tomtenissar. De har blivit äckliga, slemmiga, mörka varelser som ruskar på sig i stolarna. Ett av dem tar hennes hand och hon ser hur färgen sprider sig upp genom armen och hur naglarna växer och blir spetsiga.”Lo” ekar det genom luften. Lo ser upp på det som en gång var fröken. In i ett par bottenlösa svarta ögon och ett brett grin som visar alla de vassa huggtänderna. Hon far upp innan någon hinner blinka är hon ute ur klassrummet. Benen går som trumpinnar när hon flyger fram genom korridoren. Hon har precis entrédörrarna inom synhåll när en dörr svänger upp framför henne och ett gigantiskt troll klampar ut. Lo snor runt och svänger in i en korridor med fönster längs ena sidan. Hon söker med blicken längs raden av fönster efter ett öppningsbart samtidigt som hon susar vidare genom korridoren.

Där borta ser Lo äntligen ett och hon kan inte släppa det med blicken när det framför hennes ögon får utsirade galler i brons samtidigt som det hörs ett snabbt ”dunk, dunk, dunk, dunk”
PANG!
I en hög på golvet ligger nu Lo och en annan jämnårig flicka och jämrar sig. ”Monster, monster!” kvider Lo. Den andra flickan ser förskräckt ut när hon flämtandes får ur sig ”Min rädisa! Min Blå dansande rädisa! Borta!”

Långsamt tar saker tillbaka sitt riktiga utseende för Los blick. Gallren för fönstret försvinner och hon finner en vanlig ofarlig människa vid sin sida. Flickan som Lo krockade med talad om att hon heter Saga och går i 5C, Los parallellklass. Saga ber Lo hjälpa henne att leta reda på hennes dansande rädisa, som försvunnit när de lekte kurragömma. Den heter Rädis och är Sagas eget fantasidjur.Saga och Lo går tillsammans genom korridorerna och träffar på en massa snälla varelser. När Rädis är upphittad och skoldagen slut går Lo tillsammans med sina föräldrar till rektorn för att byta till Sagas klass.

Efter Sagas uppdykande behöver Lo aldrig mer tampas med monster. Och om det skulle hända, är hon i alla fall inte ensam.

läxläsningshjälp för skolelever

Skolan kan vara jobbig och svår. Vad gör då en tonåring, som jag, om någonting är jobbigt och svårt? Jo, vi skiter i det! Och så kan vi ju inte ha det. Finns det hjälp att få finns det hopp. Men det är inte alltid den där hjälpen är så lätt att få. Och vad händer då? Jo, det blir jobbigt och svårt…

Jag gåri högstadiet på Lyckeskolan i Kinna och jag är inte ensam om att tycka att skolan är stressig och sätter stor press på eleverna. Det är många läxor och prov och svårt att hinna med. Särskilt om man vill sporta eller hålla på med någon annan hobby också.

Hemma kan det vara svårt att koncentrera sig då det finns så mycket annat att göra som är roligare. Det kan dessutom vara svårt att få hjälp då föräldrarna kanske sällan är hemma eller inte har de rätta kunskaperna. Och inte finns det någon hjälp att få i skolan heller.

Så vore det inte bra om det skulle finnas ett ställe nära skolan att gå till på eftermiddagen med utbildad personal där man skulle kunna sitta en längre stund med hjälp tillgänglig. Det skulle bara behöva vara öppet från till exempel: 14:00-17:00  tre dagar i veckan.

Denna enkla lösning skulle minska stressen hos ungdomar drastiskt. Det skulle förbättra resultaten på läxförhör och prov och därmed också betygen. Tänk vad mycket roligare skolan skulle bli om man visste att den faktiskt går att klara av.

Tror inte du det?

Bokrecension

Boken jag läst heter Fallna änglars stad och är den fjärde boken i serien The mortal instruments av Cassandra Clare. Boken utspelas i New York i nutid där huvudpersonen Clary och hennes nära och kära blir indragna i stora mysterier.

Clary är en outbildad skuggjägare som går sin utbildning nu, vid 16 års ålder. När hon var nyfödd fick hon som ett experiment änglablod insatt i kroppen. Det gav henne förmågan att läsa och skapa runor med speciella krafter.

Hennes pojkvän är lika gammal som Clary och en utbildad skuggjägare sedan länge. Han är uppväxt med Clarys onda pappa men är egentligen inte hans barn. Han fick också änglablod injicerat och fick av det förmågan att kunna göra extrema saker som att röra sig så snabbt att han inte syns och hoppa högre och längre än normalt. Han är bra på allt, ovanligt snygg och väl medveten om båda sakerna.

Simon är Clarys barndomsvän, klasskompis och bästa vän. Han blev vampyr i en tidigare bok och har en runa som Clary ritat, för att rädda hans liv, i pannan. Runan, som heter Kainsmärket, är en förbannelse.

När boken börjar är Clary och Jace precis tillbaka i New York efter att ha varit i den hemliga skuggjägarstaden. Allt är bra först, men skuggjägare börjar mördas och Jace drömmer mardrömmar om att han skadar eller till och med dödar Clary. Mystiska varelser förföljer och försöker döda Simon, men kainsmärket gör att de förvandlas till salt istället. Mysterierna blir större och större och Clary och hennes vänner gör allt för att lösa dem.

Boken är skriven på ett spektakulärt sätt med mycket inlevelse så det är lätt att bara följa med i händelserna. Genom hela boken är det mer eller mindre spänning och det är svårt att släppa den ens för en timme eller två. Det är jättebra gjort. Däremot tycker jag inte om dåliga slut och cliffhangers så lite minus för det. Annars var boken en underbar upplevelse värd att ta sig tid för.

För mig är böcker en del av vardagen. Men det får inte hända allt för mycket i dem, för då blir jag inte någon rolig kompis. Så den här boken var egentligen lite i överkant. Men eftersom de var lite glada emellanåt passade den mig ganska bra.

Jag läser som sagt en hel del, så det här var ingen utmaning. Dessutom är boken skriven så att man bara sugs med. Den hade enkelt språk och inte alltför små bokstäver. Den var väldigt lättläst.

Boken är en fantasy och en ungdomsroman, med övernaturliga ting och vanliga tonårs-problem. Den är skriven för ungdomar, men skulle nog kunna passa en lite mindre kritisk vuxen också. Den riktar sig till både tjejer och killar, utan att luta för mycket åt något håll. Den är skriven från sidan, om man säger så. Som om någon talar om vad som händer och vad som sägs.

När man börjar läsa första kapitlet hamnar man mitt i en händelse. Men efter bara några sidor är man insatt i vad som händer och varför. I början händer det inte så mycket men ju längre man kommer händer det destå mer och spänningen stiger. Hela boken hör ihop och det är inget som sticker ut. Men självklart finns det viktiga handlingar. Som t.ex. när Clary kommer på vilka det är som förföljer Simon, och hittar sammanhanget. Det är avgörande för att de över huvudtaget ska komma vidare.

Läser man den här boken gör man det för nöjes skull. För det har inget budskap den vill ta fram eller något särskilt man kan fundera över. Däremot påverkade den i alla fall mig väldigt mycket känslomässigt. Går det dåligt för dem och de är ledsna är jag det med. Är det förskräckligt spännande sitter man där, och nästan biter på naglarna. Går det bra och de är glada är jag det med. Och det går inte att göra något åt. I den här boken var det mycket sådant.

De flesta böcker jag läser är fantasy. Så den här är förstås ganska lik alla andra. Samma sorts problem, samma sorts lösningar och samma stuk på det hela. Och som alla de andra böckerna går det inte att passa in någon verklig situation i handlingen. Det enda av bokens händelser som kan ske i verkligheten är kärleksproblemen. (Och såna har inte jag i mitt liv : p) Men det är varken en verklighetsbaserad bok eller en faktabok, så det gör inget om den inte är trovärdig. Det är inte det som är meningen med en fantasy.

Ska vi behålla kärnkraften?

Visst ger kärnkraft mycket energi. Men hur bra är den egentligen i längden?

Kärnkraft är ett enkelt och billigt sätt att skapa energi på. Men det har farliga risker och är egentligen inte så miljövänligt som det låter.

År 1938 ”uppfanns” kärnkraften av några tyska fysiker och blev en sensation. Mycket energi för pengarna, inga utsläpp av växthusgaser och avfallet var hanterbart. Rena himmelriket!

Men tittar man lite djupare är själva produktionen ”ren” men uranbrytningen skadlig för miljön och avfallsprodukten kräver lång lagring. Än har vi inte hittat någon bra förvaringsplats.

Det farligaste med kärnkraften är ändå risken för en härdsmälta. När man klyver atomerna bildas det energi och det blir varmt. Om man inte lyckas kyla ner atomerna fortsätter de att klyvas och till slut blir det så varmt att det exploderar.

Det leder till ett allvarligt utsläpp av radioaktivitet. Detta har hänt mer än en gång. Men det värsta var det i Tjernobyl i Ukraina år 1986. Idag ca 30 år senare är det ännu ingen som bor där.

Radioaktiv (joniserande) strålning slår ut elektroner från atomer och då förvandlas atomerna till joner. Joner är reaktiva. De kan reagera kemiskt och orsaka skador på levande vävnad. De kan orsaka celldöd, strålsjuka och cancer.

Så visst är själva produktionen av elen miljövänlig. Men det före och efter är det inte och risken för olyckor finns och inträffar dem blir det katastrofalt.

Ska vi strunta i riskerna, miljöskadorna och den bristfälliga säkerheten eller satsa på att så småningom lägga ner kärnkraften?

Om man bara läser lite ytligt om kärnkraften verkar det väldigt positivt. Men om man går lite djupare märker man att även kärnkraften inte ger ifrån sig några växthusgaser skadar den miljön på andra sätt.

T.ex. bryts uranet i daggruvor som blir som stora sår i naturen. Gruvarbetarna drabbas oftare av cancer. Och avfallet efter produktionen är radioaktivt och kan kräva upp till 100 000 år i avskildhet innan radioaktiviteten är helt försvunnen. Och vi har fortfarande inte hittat någon säker förvaringsplats där det kan ligga helt ostört.

Risken för olyckor inom kärnkraften är allmänt känd. Bara Tjernobyl eller …… är demonstrativa exempel. Det går inte att få ett kärnkraftverk 100% säkert. Risken för olyckor finns alltid där. Luften runt ett kärnkraftverk är alltid ca 10°C varmare än normalt. Det påverkar naturen och fungerar som ett varningstecken för oss.

Om vi bara skulle lägga ned kärnkraften skulle vi kanske få problem. Men det finns andra, mer miljövänligare alternativ att framställa energi på. Vi har möjlighet att använda oss av både vattenkraft, vågkraft, vindkraft och solenergi. Det skulle vara bättre både när det gäller säkerhet och miljö.

Och om det på något sätt ändå inte skulle bli lika mycket energi så kanske inte det gör något. Det kunde vara en bra anledning för barn att vara ute och leka istället för att bara sitta med en skärm. Eller för hela familjen att umgås lite mer på ett socialare sätt än framför tv:n

/Elin Ahlgren