Pay It Forward

Tempot är högt när en journalist hoppar ut från sin bil får att få en glimt av ett inbrott som precis har skett. Istället blir hans bil överkörd av rånaren och alla poliser kör iväg. Plötsligt kommer det fram en gubbe i regnet och frågar om han vill ha hans Jaguar. Journalisten förstår så klart ingenting, och den mystiske gubben säger bara att han var tvungen att göra det här, sedan går han. Journalisten är väldigt nyfiken och letar upp gubben för att få reda på varför han egentligen gav bort sin bil. Det är då han börjar förstå att detta kommer bli ett av hans livs största äventyr och storys.

Som sagt är inledningen av filmen väldigt spännande och lite läskig nästan. Om jag inte hade sett den här någon gång innan skulle jag nog gissa på att det skulle vara en thriller, deckare eller en riktig rysare. Men efter en stund märker man att det mer är en dramafilm. Det tycker jag är ett väldigt smart knep att göra så som dom gjorde, att ha en extrem, spännande och händelserik inledning så att man bara är tvungen att fortsätta kolla.

Efter hand förstår man att det som hände journalisten den kvällen, när gubben kom fram och erbjöd sin bil var det Trevor som startade 4 månader tidigare. Han tyckte att världen bara var full av skit och elände. Och när han då fick ett skoluppdrag om att försöka förändra världen på något sätt kom han på “Pay It Forward”. Det gick ut på att han skulle göra en god gärning för tre olika personer, som dom inte kunde göra själva, sedan skulle dessa tre personer göra något för tre till, och så vidare. Det blev alltså sen som en stor dominoeffekt som spred sig väldigt fort.

Huvudpersonen i filmen är så klart Trevor som kom på hela ”Pay It Forward”-idén som filmen handlar om. Sedan är också Trevors mamma Arlene och hans lärare Mr. Simonet också viktiga karaktärer för handlingen. Alla dessa tre karaktärer har helt olika roller och egenskaper i filmen. Trevor är en blyg 11:åring som är trött på sitt liv. Hans mamma vill honom bara väl, men när hon blir stressad dricker hon sig full och därför får Trevor ta mycket ansvar hemma, eftersom att hans pappa har lämnat dom. Men min favoritkaraktär är ändå Trevors mamma Arlene, och det är nog bara för att hon förändras så mycket under filmens gång. Från att vara den mamma som egentligen bara vill ha pengar och inte bryr sig så mycket om sitt barn, till att träffa Mr. Simonet och helt ändra uppfattning om vad som är viktigt här i livet. Som när hon till exempel förstår hur mycket det här skoluppdraget betyder för Trevor. Hon ger till exempel sin mamma en andra chans och säger att hon förlåter henne och bjuder in hennes till Trevors födelsedagskalas.

Jag tycker filmen går under kategorin drama, även fast det inte riktigt är en sådan film som jag direkt skulle förknippa med drama, men det är den kategorin som är närmast. Dramat tycker jag förekommer mest under bråk och konflikter som när till exempel Trevor och hans mamma bråkar. När Trevor tog upp med Arlene att han inte gillade att hon drack och att han visste om alla hennes gömställen som hon hade för sina flaskor. Det tycker jag gjorde hela filmen mer intressant och man kände verkligen medlidande med Trevor. Eller när Mr. Simonet inte förstår hur Arlene kunde ta tillbaka Trevors pappa som har svikit henne så många gånger. För när dom bråkar vill man bara att dom ska bli sams igen, och det gör att man fortsätter kolla på filmen för att se om dom blir det eller inte.

Det här med filmteknik tycker jag är väldigt svårt att beskriva, för egentligen är det inget man lägger märke till jättetydligt, i alla fall inte jag. Men om det samtidigt inte skulle finnas någon musik och allt skulle vara filmat från samma håll och från samma avstånd skulle man tycka det var jättetråkigt. Med alla olika kameravinklar får man en känsla av att man är mer delaktig i filmen, man kommer närmare karaktärerna. Som när dom zoomade in på Mr. Simonets ansikte och hans brännskador. Då tyckte jag i alla fall väldigt synd om honom och det kändes bara som man fick lära känna honom bättre. Annars tycker jag att kameravinklarna var väldigt bra och genomtänkta. Man fick både se översiktsbilder över skolan men också hel och halvbilder på många av personerna.

Ljud spelar så klart också stor roll för att filmen ska bli enhetlig och kul att kolla på. Jag tycker dom har lyckats väldigt bra med att förhöja stämningen med hjälp av musik. När Trevor till exempel har dött och alla människor har samlats utanför hans hus för att lämna blommor. Då spelas en låt just om det som händer i filmen, bara för att göra budskapet ännu mer tydligt.

Helt ärligt älskar jag den här filmen, jag tycker den är så fin och har ett så otroligt viktigt budskap. Det lilla gör också skillnad, man behöver inte ge bort alla sina pengar för att göra skillnad. Och även om du inte ser förändringen direkt så lovar jag att den kommer, som i denna film. Trevor hade ingen aning om att hans ide hade spridit sig över stora delar av USA och blivit en stor nyhet. Det enda som jag kan klaga på är slutet, men det är bara för att jag inte gillar olyckliga slut. Jag vill gärna att det ska sluta lyckligt och att alla ska vara glada när filmen slutar.

Som sagt älskar jag filmer som har ett budskap, eller en liten tankeställare med i. Det tycker jag bara gör filmen mer intressant och rolig att kolla på. För mig blir det också så att jag kommer ihåg filmen mycket bättre om det har ett budskap eller en liten tankeställare, för då går jag oftast runt och tänker på det länge efter jag har sett filmen. Som till exempel när vi såg Hotel Rwanda på SO, då tänkte jag på hur det kunde vara så hemskt och hur folk bara kunde stå och titta på när folk dödades varje dag. Men sen så kommer jag på att vi nästan gör samma sak idag. Det gav mig en riktig tankeställare och gör nog också att jag kommer komma ihåg den filmen väldigt länge. Samma sak är det med Pay It Forward, att det finns väldigt mycket skit i världen men om alla hjälps åt och gör något litet för någon kan världen bli en bättre plats att leva  på.

 

MIN RÄDLSA

                                                MIN RÄDSLA

Jag är rädd för invandrare, och det tror jag att du också är. Men det säger jag så klart inte högt för då blir man direkt kallad för rasist. Men jag inte rädd på sättet man är rädd för en spindel eller för sin mamma när hon märker att man inte har städat sitt rum. Nej, jag skulle nog mer vilja säga att min rädsla handlar om respekt. Respekten som jag har för dessa människor som har flytt från sitt eget land, och genomgått saker som vi kan drömma mardrömmar om. Men jag vet också att vi skulle kunna ändra på bilden som dom flesta i Sverige har av invandrare och flyktingar. Få svenskar mer engagerade i flyktingars historia och bakrund, och försöka hjälpa dom in i samhället. För just nu tycker jag att vi är fega skitungar som bara står och tittar på medans Sverige delar upp sig mer och mer för varje dag som går. Rädslan tar just nu över alldeles för mycket.

År 2015 var 16% av Sveriges befolkning födda i ett annat land, det är 1,6 miljoner människor, 1,6 miljoner! I vårt land bor det ungefär 10 miljoner, 1,6 miljoner av dom är alltså inte riktigt som “vi”. Men “vi” vill ändå att dessa 1,6 miljoner människorna ska anpassa sig efter oss, och hur man lever ett “normalt” liv i Sverige. Men bara för att dessa människor pratar ett annat språk eller kanske inte ser ut exakt precis som en svensk person gör, tycker vi genast att det är jättekonstigt att dom beter sig på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Det är då vi  får vi den där blicken och dömer dom direkt, och det är där jag tror att rädslan kommer in i bilden. Rädslan som finns för att man inte känner dom eller har kunskap om dom ny anlända.  Men istället för att fråga och vara nyfikna, står vi bara där och tittar på som dom typiska svenskar vi är, och tänker:

– Ja, jag skulle väl egentligen vilja prata med dig, men du ser inte riktigt ut som dom jag brukar hänga med, och då kanske du är farlig, så jag står nog kvar här. För här är jag trygg och här är allt som det brukar vara.

Men ni får inte tro att jag tycker att Sverige är helt värdelösa och inte gör gör någonting, för det vet jag att vi gör. Jag vet hur mycket Sveriges regering och andra organisationer har kämpat för att få ordning på kaoset som var för ungefär 1 år sedan och hur många människor vi har tagit emot. Men jag vet också att det var det lätta jobbet, och att det är nu som det tuffa och krävande arbetet börjar. Det är nu vi i Sverige ska gå samman och hjälpas åt för att få Sverige till ett land där alla är välkomna. Och försöka jobba på att inte döma eller låta rädslan ta över allt för mycket när vi möter nya männsikor. Alla människor på jorden (tycker jag iallafall) har rätt att leva ett lyckligt och bra liv. Jag vet att detta kanske låter som värsta världshandlingen, men det behöver det absolut inte vara. Det kan vara en sådan enkel sak som att inte låta rädslan ta över så att det blir att man se ner på dom nyanlända som finns i din skola. Istället kanske du kan gå fram och snacka lite med dom och få dom att känna sig sedda och inte som utomjordingar som blir uttittade hela tiden. Jag vet att det kan vara att gå lite utan för sin comfortzone, och väldigt “osvenskt” men det är inte farligt, tro mig.

För om detta fortsätter kommer vi bli ett så uppdelat och rasistiskt land, att till och med Vladimir Putin kommer kolla åt vårt håll och undra vad det är som pågår.

Jag tror att rädsla är något som går att träna bort, om man vågar utsätta sig för det man tycker är läskigt. Jag vet att vi i Sverige kan vara lite fega och att vi ofta tänker på vad andra ska tycka och tänka om en om man gör si eller så. Men jag tror verkligen att flyktingarna kan hjälpa oss, hjälpa oss komma över våra rädslor. Rädslan behöver inte vara något som drar tillbaka oss, utan kan istället vara kraften som drar oss vidare på nya äventyr och får oss att känna oss modliga och lite “osvenska”

Ja, jag är rädd för invandrare och flyktingar, det är inte något jag är stolt över men så är det. Men det är samtidigt något jag vill jobba på att försöka träna bort. Jag vet att det kan kännas som att vi lever i två helt olika världar ibland. Att dom är som utomjordingar som inte vet hur lever eller beter sig normalt. Rädslan för att man inte vet hur dom “fungerar”, men då är det vårt uppdrag att ändra på det och utsätta oss för våra rädslor. Det är ändå vi som är värdar när dom kommer hit, dom är gäster och det är våran plikt att välkomna dom med öppna armar och göra det bästa vi kan för att få dom att känna sig som hemma.

Jag är beredd att kämpa för min rädsla, är du?

Alexandramannen

                  “Jag trodde det skulle vara som i Pretty Women.”

Allting började helt oskyldigt. Tjejerna satte sig framför sina datorer och ville ha någon form av bekräftelse på att dom var snygga och attraktiva. Men när det väl hade börjat, flöt allting bara på och tjejerna han inte stanna upp och tänka vad som faktiskt var på väg att hända.

Alexandra är en modellsnygg tjej som finns på internet. Hon är ett stöd för unga tjejer som på olika sätt har det svårt i vardagen. Alexandra är personen som lyssnar när ingen annan gör de, hon stöttar och peppar tjejerna när dom har haft en tuff dag i skolan. Men Alexandra visste hela tiden vad hon ville ha och styrde alltid samtalen och chattarna dit hon vill ha dom. Det ämne som det tillsist brukade handla om var tjejernas kroppar. Alexandra sa till tjejerna att dom kunde tjäna pengar på lättklädda bilder och bli lika stora modeller som hon själv var. Först tog tjejerna bara bilder på sina ansikten, men det gillade inte Alexandra, hon ville ha mer, mer hud gav större chans till modelljobb sa hon. Alexandra fick till och med några utav tjejerna att ta av sig helt nakna och posera framför webbkameran.

Sedan skickade Alexandra vidare dom bästa bilderna till hennes främsta kund, FK-FestKungen. FestKungen var den sortens kille som alla ville ha, han var rik, snygg, hade lägenheter i andra länder och till vissa sa han att han var prins. Alexandra övertalade några tjejer att träffa FK i Malmö där han hade en lägenhet. FK var till en början helt fantastiskt säger en utav tjejerna som flög ner för att träffa honom. Han var charmig, rolig och en riktig gentleman, men så fort dom hade kommit innanför lägenhetens dörrar blev det helt tvärtom. Han sa till tjejerna vad dom skulle göra och dom gjorde det. Tjejerna sa aldrig emot, dels för att det var ingen idé, han var så bestämd på vad han ville ha och göra, så även fast att man sa nej så blev man ändå tvingad att tillexempel ha sex med honom i alla fall. Men dels också för pengarna. Många som träffade FestKungen hade det svårt hemma, främst med ekonomin. Dom kände en skyldighet att hjälpa till och då var det ända alternativet att fortsätta träffa FK. En tjej som i denna dokumentären kallades för P och var 14 år försörjde sin mamma genom att träffa FK i nästan ett års tid. Hon säger bland annat “Jag trodde det skulle vara som i Pretty Women” Men så blev det inte riktigt.

Efter helgen tillsammans så ville FK genast bestämma ett nytt datum då dom kunde träffas igen och dom flesta tjejerna gick med på det eftersom att dom var beroende av pengarna. När tjejerna kom tillbaka hem och satte sig framför datorn var Alexandra alltid där och frågade hur träffen hade gått och vad dom hade gjort. Alexandra blev den personen som tjejerna kunde lite på och säga allt till, efter varje träff med FK var det Alexandra som brydde sig, ville veta allt och tröstade om det kändes svårt.

Samtidigt som allt detta sker, börjar polisen få in konstiga anmälningar om en person som i denna dokumentären kallas för A. Det står bland annat att A har våldtagit minderåriga. När man går igenom A:s hus i Malmö där han bor då så hittar man bland annat lappar med färdigskrivna fraser som man sedan märker stämmer exakt överens med det som Alexandra brukade skriva till tjejerna. Man hittar också lappar med allt från tjejers personuppgifter, och intressen till vad dom har för favoritdrinkar och vilken byststorlek dom har. Man börjar då misstänka att Alexandra, FK och A är samma person. Ungefär ett år senare, efter att ha haft rättegångar i hovrätten i sju månader, döms Alexandramannen som medierna har börjat kalla honom, till 10 års fängelse, livstidsutvisning och 2,4 miljoner kronor i skadestånd.

Alexandrammanen var verkligen jätteintressant att lyssna på, den var jättebra. Den var väldigt läskig i vissa delar men det gjorde bara så att man blev ännu mer uppmärksam på vad som sades och hände. Detta är en hemsk händelse som än idag sägs vara en av Sveriges största nätsexhärvor.

Det som jag tyckte var så bra, var att dom verkligen hade fått med allas åsikter och tankar från alla olika personer som var inblandade i händelsen. Dom hade tjejernas åsikter från boken Alexandramannen, dom hade även författaren av den boken som blev mycket inasatt i händelsen när hon skrev boken. Dom har fått med polisens och målsägarbiträdets åsikter, dom har till och med, tagit med åsikter och tankar från Alexandramannen, både från boken men också från ett TV-program där han var med. Dom har verkligen ansträngt sig för att försöka vinkla denna händelse på alla möjliga sätt så att man ska få en så bra uppfattning om vad som egentligen hände. Därför tror jag inte att redaktörerna hade kunnat vinkla händelsen på ett så mycket mer annorlunda sätt. Det ändå som skulle vara lite kul och intressant att höra skulle vara mer av Alexandramannen, hans åsikter om det hela och varför han gjorde det. Men annars tycker jag redaktörerna och producenterna har gjort ett riktigt bra jobb med att få med hela bilden av vad som hände.

Jag skulle vilja dokumentera flyktingkaoset som var i höstas och vad som har hänt nu ett halv år senare. Jag skulle vilja höra deras resa hit till Sverige och om alla motgångar dom har stött på, hur dom har det i Sverige idag och vad dom tänker om framtiden. För när flyktingströmmen var som allra starkast hit till Sverige var landet öppet och väldigt många var med och hjälpte till. Nu ett halvår senare känns det som att flyktingarna inte är lika viktiga längre, dom har fått sina bostäder så nu kan vi inte göra mer. Jag kanske bara känner såhär för att det inte är det kaoset som var i höstas, man bryr sig kanske visst om, men det märks inte lika mycket nu när det inte är lika mycket flyktingar som kommer på samma gång. Jag vill bara att vi inte glömmer bort alla som har kommit till Sverige nu på senaste tid, dom behöver all hjälp dom kan få och då tror jag en dokumentär om flyktingarnas bakrund och vad dom tänker på skulle få upp fler ögon igen för att vilja hjälpa till igen.

Men Alexandramannen är iallafall en dokumentär som jag stark kan rekommendera. Den var väldigt gripande och intressant, eftersom att det är en händelse som har hänt för inte allt för länge sedan och som har hänt tjejer i min egen ålder.(dom som  träffade Alexandramannen var mellan 12-17 år.)

Men nu är han ute igen så var försiktiga med vad du gör på internet, det kan kännas helt ofarligt i början, men när du väl har börjat kan det vara svårt att förstå vad det är som händer och allting kan hända väldigt snabbt.

Alexandramannen får av mig: 10/10

Jorden Runt På 80 Dagar

                                          JORDEN RUNT PÅ 80 DAGAR

Skriven av: Jules Verne

Phileas Fogg som huvudpersonen i min bok heter, är en vad man kallar en gentleman, som bor i London. Men Mr. Fogg är inte den vanliga sorten av gentleman som man ser på Englands Bank eller något av Citys kontor. Nej, Mr. Fogg är den sorten av gentleman som bara lämnar sitt hus när det är ytterst nödvändigt och bara på exakta tidpunkter. Han har inga vänner eller familj som han umgås med, utan är för det mesta hemma eller i Reformklubbens lokaler där han är ordförande.

En dag när han i vanlig ordning tog plats i Reformkubbens salong, exakt 17.20 för att äta sin middag som han alltid gjorde vid denna tidpunkt. Så kom också hans klubbkamrater som alltid kom vid den tiden för att spela några partier whist. Under spelets gång kom dom mycket förnämsta gentlemännen in på jorden, och att det kändes som om den hade krympt. Det sades att man kunde komma runt den på 93 dagar. Då vaknade Mr. Fogg upp ur sitt tänkande och sa att han hade räknat ut att 80 dagar räckte för att ta sig jorden runt, och så var det bestämt. Phileas Fogg hade ingått i ett vad att ta sig runt jorden på 80 dagar. Om han inte klarade det skulle han vara skyldig sina klubbkamrater 20 000 pund (som är ca, 240 000 svenska kronor). Om han klarar det eller inte? Det tänker jag inte säga här, du får läsa boken själv om du vill få reda på svaret!

Under resten av boken får man sedan följa med på hans resa runt jorden. På alla konstiga ställen har åker till och alla märkliga människor som han och hans betjänt träffar på. Ja, han har faktiskt med sig sin mycket påhittige och lite lustiga betjänt Passepartout på resa också. Tillsammans lyckas dom lösa många problem, allt för att dom ska hinna fram i tid och vinna vadet.

Min bok utspelar sig under slutet av 1800-talet, under romantiken. Det märker man eftersom att det är mycket äventyr med mycket spänning, genom nästan hela boken. Boken tycker jag också symboliserar frihet och att våga bryta mot normer, och det var det man skrev mycket om under romantiken. Det var ingen som ens hade tänkt tanken på att resa runt jorden på 80 dagar, men Mr. Fogg visar på att våga sticka ut ur mängden och göra något annorlunda.

På grund av att dom reser runt hela tiden ändras miljön från plats till plats. Dom besöker allt från regnskogar och djunglar till karga landskap med bara massa bergskedjor. Men man märker att denna resa inte gjordes nyligen utan att det var ca, 145 år sedan, tillexempel genom sättet dom transporterade sig på. Dom hade inga flygplan eller snabbtåg att färdas med, utan bara tåg, båtar, droskor, segelbåtar, och elefanter. Man märker också att dom inte har lika stor erfarenhet om världen och dess faror, som man har idag. Det klart att Mr. Fogg hade räknat med att någonting skulle hända under resans gång, men dom var inte alls lika pålästa och förberedda som vi är idag om vi skulle gjort en liknande resa.

Jag gillade faktiskt den här boken. Det förvånar mig lite, eftersom att början var lite svår och seg att komma in i. Språket förvånade mig också lite, det var mycket som inte alls lät som idag och vissa meningar som lät helt fel grammatiskt sätt. Men förutom det tyckte jag att den var riktigt bra. Bra handling, mycket spänning och små “funderare” om livet här och var. Det som jag tyckte bäst om var att den behöll spänningen från början till slut. Man fick följa dom vart dom än åkte och på varje plats hände det alltid något som blev ett litet problem. Det var förmodligen också spänningen som blev när man inte riktigt visste om dom skulle klara resan på 80 dagar eller inte, som gjorde att jag ville fortsätta läsa.

Men varför har just den här boken blivit en klassiker då? Jo, jag tror att det är för att den aldrig kommer att bli gammal, den kommer aldrig att dö ut. Det kommer alltid finnas folk ute i världen som uppskattar den. Så klart att språket och miljön dom reser i gör så att den känns lite äldre, men eftersom att man lika gärna hade kunnat göra detta vadet och resan idag, så tycker jag att den passar in i vilken tid som helst. Jag tycker heller inte att den är inriktad på något speciellt kön eller ålder. Utan att den funkar till dom flesta som gillar äventyrsböcker. En klassiker för mig ska vara en bok som har en bred publik, alltså att den inte är gjord för något speciellt kön eller ålder. Men också en bok som inte utspelar sig i en tydlig epok eller tid. Utan att det är en bok som kommer leva kvar för evigt.

Så för att sammanfatta lite. Jag tycker den här boken var riktigt bra, den hade allt som en bok och klassiker ska innehålla. För mig är det väldigt viktigt att den bok som jag läser ska ha en bra inledning så att man blir intresserad från start och vill fortsätta läsa. Den här boken hade inte det, men eftersom att jag redan hade valt den så orkade jag inte gå och låna en ny. Det var tur att jag inte gjorde det, för efter ett tag blev den riktigt bra och jag kom verkligen i en sådan period då jag bara ville läsa mer och mer, och inte lägga ifrån mig den, och det är väl så en bok ska vara? Jag kan iallafall verkligen rekommendera denna boken.

Jorden Runt På 80 Dagar får av mig 8 av 10!

                                         Vad är ditt drömjobb?

Den värd vi lever i idag är väldigt bortskämd. Man ska lyckas i skolan, skaffa ett bra jobb med hög lön. Helst ska man vara VD eller chef för något riktigt stort företag. Då har man lyckats. Jobb som städare, vaktmästare eller soppgubbe är sådana jobb man får när man var en bråkstake i skolan eller haft kassa betyg. Men jag här här idag med ett reportage om EKBERGS, som är ett städföretag. För att bevisa för er att ens drömjobb inte behöver vara något jätteglamoröst eller något med jättehög lön. Utan att man kan vara lyckas ändå.  

Jag har intervjuat Andreas Gustavsson, som är en utav dom tre cheferna här på Ekbergs. Ekbergs är ett städföretag och ett aktiebolag som drivs och ägs av Andreas Gustavsson, Mathias Eriksson och Lennart Ekberg.

-Vi gör allt inom städ säger Andreas. Vi skapar trivsel.

Ekbergs kan man alltså ringa om man vill ha professionell städhjälp. Dom gör allt från hemstäd, byggstäd, företagsstäd och flyttstäd till, fönsterputs, golvvård och klottersanering.

Världen blir idag alltmer bortskämd och bekvämare. Man har kanske tid att städa eller dra en sväng med dammsugaren, men varför skulle man göra det när det finns tusen andra saker som är mycket roligare att göra. Det är därför det är så bra att just Ekbergs finns, som vill hjälpa dig med att skapa trivsel och göra ditt liv lite roligare.

Ekbergs har funnits sedan 1995. Då var dom inte alls så många som dom är nu. Men under åren har företaget verkligen vuxit i rasande fart.

Allt började med att Andreas och Mathias som faktiskt är kusiner, började gå runt och sälja bland annat, fröer, lökar eller så delade dom ut reklam. Efter dom sedan hade slutat skolan hade dom direkt inga planer på vad dom ville göra. Det ända dom visste var att dom ville starta någonting eget, som dom ville driva själva. Både Andreas och Mathias kände Lennart Ekberg, som på den tiden jobbade som fönsterputsare. Det var då alla tre kom på att städbranschen kanske inte var så dumt att satsa i.

-Man behövde inget stort startkapital, man behövde bara köpa lite städ grejer och sedan kunde man sätta igång säger Andreas.

Jag är nog inte ensam om att tycka att städjobbet nog inte vore det roligaste och häftigaste jobbet man kunde ha. Det tyckte faktiskt inte Andreas heller när dom började. För när jag frågar om detta var hans drömjobb när han var liten, skrattar han bara och säger.

-Nej det var det verkligen inte!

Han vet egentligen inte vad han ville bli när han liten, det ändå han visste var att han alltid har haft planer på att köra eget. Men han säger att städbranschen absolut har blivit hans drömjobb nu, och det är ju tur!

Huset som Ekbergskontoret ligger i nu är stort, modernt, ljust, stora ytor, ja ett riktigt drömkontor helt en enkelt. Men så har det inte alltid varit. För ungefär 3 år sedan kände cheferna att det behövdes en förändring. Kontoret dom hade var för litet och samtidigt ökade firman hela tiden, så dom behövde alltså större lokaler. Så i januari 2013 flyttade Ekbergs in i sina nya lokaler lite utanför Kinna centrum. Men det är inte bara i Kinna det finns kontor och personal som arbetar. Anställda finns även i Borås, Svenljunga, Ulricehamn, Jönköping och Varberg. Med alla anställda på alla ställen, har Ekbergs ungefär 120 anställda.

Andreas säger att hans jobb är väldigt roligt.

-Det är mycket människor säger han.

Hans arbetsuppgifter är lite delade. Dels har han hand om special städet, alltså byggstäd, flyttstäd och fönsterputs. Sen är Andreas också systemansvarig, det betyder att det är han som är ansvarig för deras hemsida, där dom har ett affärsystem som gör så att alla kunder kan få information om företaget. På hemsidan kan kunder också “beställa” hem städhjälp.

Arbetstiderna är oftast från 05.30-16.00 säger Andeas.

-Då kan man inte vara morgontrött?

-Nej, jag är pigg säger Andreas.

Om du också vill hålla på med ditt drömjobb i framtiden, så har Andreas några tips som kan hjälpa dig på vägen.

  • Satsa medans du är ung, det är lättare. Man behöver inte så mycket, man har inga barn eller familj som man ska mätta. Utan man kan bo i en billig lägehet.

     -Man kan leva på nudlar i några månader, det gör ju liksom inget, det går ju bra!

  • Kör på den idé som du har, låt inte någon eller något få stoppa dig.
  • Men det är samtidigt viktigt att vara lyhörd under vägen. Om man har en bra idé så kan det vara så att den behöver justeras lite under vägen.
  • Vara villig att utvecklas och möta motgångar.

Så om du är en person som har en grym idé om något du skulle vilja jobba med i framtiden, kör på den! Låt ingen annan hindra dig, men kom bara ihåg att den kan behöva ändras lite på.

Lycka till!!

Tågolyckan

Jag fattade fortfarande inte vad som hade hänt. Allting hade gått så snabbt. Vi hade bara velat ha det lite skoj, och gått in på skolgården för att kolla om det fanns något kul att göra där. Men det sista jag minns var en rejäl smäll och att vi sprang fort och långt. Jag minns att det kom ett tåg som jag hoppade på. Men jag vet inte vad som hände med min bästavän som jag hade varit med den kvällen. Hon hade nog inte hunnit med när vi hade sprungit så fort. Jag hade inte velat stanna och vänta på henne. Det ändå som jag tänkte på var att dom inte skulle får tag på mig, vad som än hände.

När jag hade hoppat på tåget måste jag ha gått in i en kupe´och lagt mig ner på ett utav sätena och somnat, för mer kommer jag inte ihåg.

Jag vaknade av att solen sken in genom fönstret. Vad skulle jag gör nu? Jag visste inte ens vart detta tåget gick någonstans. Precis då hördes en manlig röst från högtalarna som sa:

-Nästa stopp Paris! Nästa stopp Paris. Vi anländer dit om en timma.

Yeas, Paris var perfekt, stort stad med mycket folk så att ingen kunde hitta mig. När jag satt där och fantiserade om Paris med ett litet leende på läpparna, kände jag plötsligt hur hela tåget började skaka och luta väldigt mycket. Jag trycktes mot fönstret som var ut mot landskapet. Det hördes skrik från kupe´n brevid mig. Vad var det som hände? Spårade tåget ur? Nej, sådant hände väl bara på film?

Tåget började sakta luta mer och mer, och där låg jag intryck mot fönstret och kunde inte röra mig. Allting skakade, det kändes som en jordbävning. Sekunden efter slutade allting skaka, tåget hade spårat ur. Min första tanke var om jag verkligen var vid liv eller om det var så här det kändes att vara död?

Skriken hade slutat, nu var varningsutropen ur högtalarna det ändå som hördes. Jag lyckades att ta mig loss där jag låg fastklämd på golvet. Sedan var det bara att följa strömmen av människor som alla var på väg ut. När vi hade klättrat ut ur tåget genom ett fönster så möttes vi alla av skrikande barn som nog inte visste vad som hade hänt, träd och buskar som brann runt omkring tågrälsen, och säkert 50 polis och brandbilar som precis hade kommit till olycksplatsen. Efter att jag hade kommit ut ur tåget stod jag bara en stund och tittade på allt som hände runtomkring mig, jag hade nog inte heller hunnit smälta vad som hade hänt.

Då kände jag hur en stor och svettig hand greppade tag om min axel. Jag vände mig om, och där stod en man med polisuniform. Han drog med mig bort till en utav polisbilarna som stod runt tåget. Där berättande han att jag hade varit med om en tågolycka. Som att jag inte redan hade märkt det. Men att läget nu var under kontroll, om jag kände mig lite chockad eller snurrig så var det inget konstigt med det, utan att det var mycket normalt efter en sådan händelse. Polismannen berättade också att om jag ville kunde jag få bo på polisstationen om jag inte hade hade någon annanstans att sova i natt. Men jag sa till honom att jag hade lite andra planer men tackade så mycket för erbjudandet. Jag kunde inte sova på polisstationen, det var som gjort för att dom skulle komma på mig, och då skulle det redan vara försent att sticka. Så jag tog dom få saker som jag hade haft med mig och kollade en sista gång på det som fanns kvar av det urspårade tåget. Sedan jag gick jag med raska steg bort från allt kaos.

Jag hade precis lämnat tågrälsen och skulle fortsätta norrut, när jag hörde en kraftfull röst bakom mig ropa: Du tjejen stanna, vi måste prata!

Nu var jag körd.

Fotbollsplan? Mer som en öken!

Lyckeskolans “fotbollsplan” har stått öde i ca 5 år nu! Den är till för skolan att kunna ha ute idrott på, men nu används den mest när cirkusen kommer och ibland till vissa idrottslektioner. Annars står den nästan helt tom året runt.Detta tycket jag verkligen är slöseri med markyta, och eftersom vi inte har så mycket yta som inte redan används här i Kinna kanske man borde tänka på en renovering av denna grushög med stora grästuvor här och var, som vi på Lyckeskolan med ett mycket passande namn kallar för “Sahara”. Jag tycker verkligen att kommunen borde kolla över denna grusplan riktigt noga, och fråga sig själva om dom verkligen vill att vi ska ha det såhär!

Det är inte så rättvist att Fritslaskolan får ha en super fin och fräsch fotbollsplan med grön gräs och mål, Örbyskolan har I-pads till varje elev i högstadiet och vi här på Lyckeskolan har inte ens en riklig gräsplan att ha våra idrottslektioner på. Tycker ni verkligen att det är rättvist?

Eftersom att vi inte har en “riktig” plan med gräs och mål innebär det ibland att lärarna väljer att vara inne på idrotten istället för utomhus i det fina vädret. Jag förstår dom, för jag skulle verkligen inte vilja ha min undervisning på en grusplan, som på vissa ställen mer liknar ett bombnedslag efter Andravärldskriget.

Om man isället skulle ha våra idrottslektioner ut lite mer, så skulle det leda till att fler elever skulle ha lättre att koncentrera sig och prestera bättre på lektionerna för att man får i sig mycket frisk luft. Frisk luft ger inte bara bra koncentration på lektionerna, det är också väldigt viktigt för vår hälsa. Mer barn och ungdomar skulle också börja spela mer fotboll där, och när en börjar så får den med sig fler och och så får den med sig några andra. Till slut kommer Kinna vara den sport och fotbolls “stad” det en gång var.

Hur ska man ha råd med det här då? Jag tycker man ska sluta lägga pengar på dyra stenar från Kina till en stentrappa. Istället kan ni tänka på att det är vi, barn och ungdomar som är vår framtid och att det är vi som om några år ska styra detta land och då är det bra om vi inte är allt för överviktiga och har en bra hälsa helt enkelt.

Så vad tycker du? Inneidrott= dålig koncentration, dåliga betyg, dålig utbildning, dålig framtid. Uteidrott= frisk luft, bra koncentration, bra betyg, en trygg och säker framtid.

Du väljer!

 

Skriven av: Alice Westh 8A

En liten kärlekssång

Jag har läst boken “En liten kärlekssång” som är skriven utav Michelle Magorian.

Huvudpersonen i denna bok heter Rose, men dom flesta brukar kalla henne för Roe. Rose är en 17 årig tjej som i boken fyller 18 år. Rose största passion i livet är att skriva, det är det ändå hon gör när hon får en ledig stund. Hon skriver novell om allt och alla, men hon vill helst inte att någon annan läser dom. Rose har också en syster som heter Diana. Diana är den tjejen som alla vill vara bästakompis med och som alla killar vill ha. För Rose blir det oftast att hon känner sig osynlig när hon är med Diana. Ingen ser eller frågar hur hon mår.

Boken handlar så klart om Rose och Diana, som sommaren 1943 flyttar från London pågrund av krig och osäkerheter, till en liten badort vid kusten vid namn Salmouth. Där flyttar dom två stadstjejerna in i ett nästan övervuxet och förfallet hus som kallas Lawing Cottage. Rose och Diana hittar snabbt vänner som dom kommer riktigt nära. Mrs Clarence är en dam som har ett mycket varmt hjärta och som alltid vill det bästa. Dom lär också känna Dot som bor hos mrs Clarence. Efter ett tag föder Dot också en bebis som får namnet George.

Samtidigt blir Rose lite småförälskad i en kille som heter Derry som också verkar vara lite intresserad av henne. Derry bor bara över sommaren i hans farbors bokaffär “Alecs Antikvaria”. Men när Rose kom närmare Derry märkte hon att han bara utnjutnade henne för att visa upp sig för hans kompisar. När sen både Derry och Diana åker iväg för att hjälpa till i kriget blir Rose helt själv och känner sig rätt ensam. Eller är hon verkligen helt ensam. Alec och Rose börjar umgås mer och mer och märker snart att dom inte kan sluta tänka på varandra. Snart väcks det starka känslor mellan dessa två helt olika individerna.

Medan hela denna kärlekskarusell pågår, kommer Rose en mycket intressant kärlekshistoria på spåren. Dagböckerna som Rose hittar i ett låst rum i huset där dom bor handlar om Hilda och hennes “själsfrände” som har en mycket komplicerad relation tillsammans. Snart märker Rose också att hon är precis lika “tokig” som Hilda.

Jag tycker denna boken var otroligt bra! I början kanske den var lite seg och långtråkigt innan man riktigt kom in i själva handlingen, men det brukar jag tycka att dom flesta böcker är. Annars så hade den allt som jag gillar med en bok, den var lite romantisk, spännande och händelserik. Inte spännande och händelserik som i en deckare eller thriller, men det hände saker hela tiden som man bara ville fortsätta läsa om, och det är så en bok ska vara! Jag tycker också det var bra blandning i boken. Det hände ett problem och så blev det lite låg stämning, sen löstes det och det blev glatt och lite lättsammare igen. Det fanns också mycket känslor och tankar som förmedlades i boken, då fick man själv sitta och fundera på vad man tyckte, och det älskar jag att göra med böcker.

Denna bok har många viktiga händelser, men jag tror den viktigaste är den när Rose bestämmer sig för att släppa tankarna på Derry och försöka tillbringa mer tid med Alec. Rose får mycket bättre självförtroende när hon är tillsammans med Alec. Han hjälper henne med skrivandet och får Rose att känna sig mycket mer än bara en skugga av Diana.

Den här boken är nog mest riktad till tonåren, eftersom att Rose själv är en tonåring så kan den här boken hjälpa till om man har samma problem som hon har. Det är ju det som är budskapet, att försöka tro på sig själv och göra det man själv vill fast att kanske föräldrarna tycker något helt annat. Och att kärleken aldrig omöjlig, fast att man känner sig ful och meningslös. Att det ändå alltid finns någon där ute som vill vara med dig precis som du är.

Denna bok får 9/10 av mig. En stor rekommendation till dig som inte är en riktig bokslukare men som ändå vill ha något att bita i och fundera lite över.

Skriven av: Alice Westh 8A

Debattartikel, tiggare

Din hjälp betyder liv eller död!

Tiggare har funnits på våra gator sedan medeltiden. Att tigga har alltid varit ett ganska lönsamt sätt att försörja sin familj.
1847 förbjöds tiggeriet helt i Sverige. Detta varade fram till 1995 när dom mentaltsjuka och fattiga “släpptes” ut och började komma tillbaka upp hit för att tigga igen.
Idag är tiggeriet lagligt här i Sverige. Det vill säga om man bara sitter med sin pappersmugg och ber om pengar. Om man däremot utför någon form utav våld skulle det kunna vara straffbart. Det är även olagligt att driva organiserat tiggeri. Organiserat tiggeri menas med att någon eller några personer tvingar personer att tigga, kör runt dom och sedan tar deras pengar och sticker.

Tiggarna i Sverige ökar för varje dag som går. Vi ser dom varje dag sitta utanför våra matbutiker, köpcentrum till och med gå och knacka dörr. Dom olika partierna diskuterar lösningar på detta problem, men dom ser inte verkligheten. Dom ser inte att medans dom håller på och tjafsar om hur man ska kunna hjälpa tiggare på billigaste och enklaste sätt, finns det hundratals med tiggare som fryser ihjäl för att dom inte har ett riktigt hus att sova i, eller barn som aldrig får en riktig utbildning.

Varje dag ser vi dessa svaga, sjuka, gamla, unga eller rädda människor sitta och be om vår hjälp. Dom ber om våra ögon, vår uppmärksamhet, men vi låtsas inte om dom.
Eftersom dom olika partierna inte kan enas om man vill förbjuda tiggeriet eller låta det fortsätta som det gör nu, så har jag ett annat lösning.
Ge pengarna till dom fattiga och behövande länderna direkt. Då kan man hjälpa till på hemmaplan och dom behöver inte komma till tillexempel Sverige från första början.
Så istället för att kanske ge pengar till tiggare som sitter här i Sverige så kan man skänka pengarna ner till deras hemland direkt. Det kommer innebära att befolkningen i dom drabbade länderna kommer få en grund att stå på. Dom flesta i tillexempel Rumänien vill ju inte ens bo där nu, dom väljer att tigga i Sverige istället, bara för att det är så fattigt där just nu. Men med hjälp av våra pengar och resurser kommer dom kunna bygga sjukhus, skolor, nya bostadshus mm. Det kommer leda till att vuxna kan få en chans att utbilda sig och försörja sin familj på ett nytt sätt. Barnen kommer också kunna få en bättre skolgång, så att också dom i framtiden kan utbilda sig och bidra till landets framgång och ekonomi.

Då kanske man tänker, hur ska vi kunna ge så mycket pengar så att hela länder kan klara sig själva? Men jag tänker först och främst att det är alltid bra att ge något än ingenting alls. Det behöver inte vara någon stor summa varje gång. Men om alla hjälps åt kommer det att gå mycket snabbare och det kommer till och med kanske vara lite roligt också.
Om vi skulle sluta köpa massa onödiga saker som, godis, kläder eller nya saker till hemmet, och så vidare. Då kan man istället tänka på hur världen verkligen ser ut, att tusentals människor dör varje dag för att dom inte har mat på bordet, och fråga sig själv om man verkligen behöver den där nya T-shirten eller om kan ge dom pengarna till en godare gärning.

Så jag tycker det är bättre att skicka ner pengarna som vi inte “behöver” till dom som verkligen behöver det. Försök att tänka ett steg extra innan du gör något, kan denna lilla peng kanske ge ett litet barn en skolgång. Om du tänker så lovar jag dig att du kommer göra mer skillnad än du någonsin kunnat föreställt dig!
Jag tycker också att vi i Sverige har ett ansvar om länder som är hårt drabbade av tillexempel fattigdom. Vi måste tänka hur vi kan hjälpa dom på snabbaste och enklaste sättet. Om vi hjälper dom nu, kommer dom hjälpa oss när vi är i kris.
Jag tycker att alla människor ska ha en chans till ett bättre liv, vad tycker du?

Skriven av: Alice Westh 8A