Skolan

Jag vaknade och kollande på klockan,jag såg att det var 30 minuter innan jag börjar och jag måste skynda mig. Jag gick upp och tog på mig kläder och borstade tänderna och gick till garaget och tog ut cykeln och låste dörren så jag cyklade till skolan så snabbt jag kunde och när jag var i skolan såg jag att jag hade glömt skåpsnyckeln jag sa,jag får cykla hem och hemta nyckeln snabbt som tusan. Jag kom hem och letade efter min nyckel,men jag hitta inte den,men jag letade verkligen överallt. Men till slut så hittade jag nyckeln och så cyklade jag till skolan men när jag skulle börja cykla så hoppade kedjan. Jag fick på den men den hoppade ur sen igen . Så jag tänkte jag skiter i cykeln. Jag får la ringa farmor och farfar. Men ingen av dom svarade. Så jag tänkte hur ska jag då komma till skolan. Jag springer då tänkte jag,men min granne skulle åka till jobbet så hon frågade om jag ville ha sjus. Jag sa ja det skulle vara snällt. Hon körde mig till skolan,jag kom till skolan och kollade på klockan. Den var 09.00 och jag började 08.30 jag sprang till min lektion och så öppnade min lärare Kurt dörren. Han sa vad gör du i skolan Jonatan? Det är la skola idag eller? Kurt sa,lilla lilla Jonatan vi har ju studiedag idag. Justdet . Men Kurt sa det är sa det är sånt som händer. Kurt sa också,jag kan sjusa hem dig om du vill. JA det skulle vara jättesnällt. Kurt körde hem mig och jag sa tack för sjusen och gick in och tog det lite lugnt. Sen så kom jag också på jag har ju träning om 1 timme så kan jag ha en go fredag och ta det lite lugnt och va med familjen sen när jag kommer hem och sen på kvällen så var jag med mamma och pappa och kollade på tv och tog det lite lugnt. Så blev det en lugn kväll.

Monster och Rädisor

Det är första dagen i skolan efter sommarlovet. Lo sitter tyst längst bak i klassrummet och ser på fröken. Hon heter Magdalena och står just nu och välkomnar alla tillbaka. Hon har först en blå blus och jeans, men sedan blir kläderna automatiskt till vingar och en vacker glittrig klänning. Lo kan inte hjälpa det. Allt hon ser på ändrar sig. Världen är helt enkelt inte rolig nog annars. Hon vet inte varför men ända sedan hon var liten har hon ständigt fantiserat. Nu är hon 11 år och det har inte förändrats ett dugg.

Hon blundar en stund och ser sedan på läraren igen. Men Magdalena är inte längre någon älva. Hon har fått grön päls och huggtänder. Lo tittar ut över klassen, men de är inte några vanliga människobarn längre. Inte ens små tomtenissar. De har blivit äckliga, slemmiga, mörka varelser som ruskar på sig i stolarna. Ett av dem tar hennes hand och hon ser hur färgen sprider sig upp genom armen och hur naglarna växer och blir spetsiga.”Lo” ekar det genom luften. Lo ser upp på det som en gång var fröken. In i ett par bottenlösa svarta ögon och ett brett grin som visar alla de vassa huggtänderna. Hon far upp innan någon hinner blinka är hon ute ur klassrummet. Benen går som trumpinnar när hon flyger fram genom korridoren. Hon har precis entrédörrarna inom synhåll när en dörr svänger upp framför henne och ett gigantiskt troll klampar ut. Lo snor runt och svänger in i en korridor med fönster längs ena sidan. Hon söker med blicken längs raden av fönster efter ett öppningsbart samtidigt som hon susar vidare genom korridoren.

Där borta ser Lo äntligen ett och hon kan inte släppa det med blicken när det framför hennes ögon får utsirade galler i brons samtidigt som det hörs ett snabbt ”dunk, dunk, dunk, dunk”
PANG!
I en hög på golvet ligger nu Lo och en annan jämnårig flicka och jämrar sig. ”Monster, monster!” kvider Lo. Den andra flickan ser förskräckt ut när hon flämtandes får ur sig ”Min rädisa! Min Blå dansande rädisa! Borta!”

Långsamt tar saker tillbaka sitt riktiga utseende för Los blick. Gallren för fönstret försvinner och hon finner en vanlig ofarlig människa vid sin sida. Flickan som Lo krockade med talad om att hon heter Saga och går i 5C, Los parallellklass. Saga ber Lo hjälpa henne att leta reda på hennes dansande rädisa, som försvunnit när de lekte kurragömma. Den heter Rädis och är Sagas eget fantasidjur.Saga och Lo går tillsammans genom korridorerna och träffar på en massa snälla varelser. När Rädis är upphittad och skoldagen slut går Lo tillsammans med sina föräldrar till rektorn för att byta till Sagas klass.

Efter Sagas uppdykande behöver Lo aldrig mer tampas med monster. Och om det skulle hända, är hon i alla fall inte ensam.

Min värsta dag

Det är måndag morgon och jag går fram till mitt skåp för att ta fram Jonatans ryggsäck. Men jag hittar inte nyckeln. Jag letar igenom hela min väska och mina jackfickor men den finns inte där.  Jag måste ha glömt den hemma.  Jonathan kommer att slå ihjäl mig. Han måste ha sin väska. Jag vet inte vad han har i väskan. Han sa att jag måste ta den i mitt skåp och att han ska ha den klockan åtta på måndag morgon. Jag fick inte visa den för någon. Jag måste cykla hem och hämta skåpsnyckeln.

Det är bara tjugo minuter kvar till min första lektion börjar. Och tills Jonatan ska ha sin ryggsäck.  Jag springer ut till min olåsta cykel och cyklar iväg. När jag kommit halvvägs hem så blir det trögare och trögare att cykla. Jag tittar på bakhjulet. Nej det är punka! Hur ska jag hinna nu?

Jag kom på att jag kan ställa cykeln hos mormor, hon bor ju i närheten. När jag kommer fram till mormors röda hus knackar jag på, men ingen öppnar.  Nu vet jag inte vad jag ska göra och skolan börjar om tolv minuter. Jag ställer cykeln utanför mormors hus. Men jag är rädd att den ska bli stulen.  Jag har ju bara haft den i två veckor.

Jag har inte mycket tid på mig. Jag börjar gå hemåt.  Tiden bara går och går och det är bara sju minuter kvar tills jag börjar.

Nu är jag äntligen hemma. Jag låser upp dörren och ser min skåpsnyckel och cykelnyckel på köksbordet. Jag vet inte hur jag ska komma i tid. Om jag springer till skolan så kanske jag hinner. Så jag börjar springa. Jag springer och springer.

Jag är helt slut när jag närmar mig skolan men jag fortsätter ändå. Precis utanför skolan kommer den en svart bil och kör rakt emot mig. Jag ser att Jonathan sitter i bilen. Jag snubblar.  Jag kan inte resa mig upp och det finns ingen som kan hjälpa mig. Jag försöker flera gånger men det går inte. Jag faller bakåt och allting blir alldeles svart.

Novell

Vi hoppade av bussen vid kanten av vägen. Vi ska nu vara ensamma i skogen i två nätter, jag och mina bästa vänner Emma och Clara, vad kan gå fel? Vi tog upp våra saker från marken och började gå in mot skogen. Vi gick i några minuter tills vi hittade en bra platt yta där vi kunde spendera natten. Jag tog tog fram tältet ur min väska och vi började sätta upp det.
När vi hade satt upp tältet började vi utforska stället. Runt omkring oss fan det träd, buskar, en liten sjö och några meter framför oss fanns det en kulle av sten.

När kvällen närmade sig satte vi upp små lampor som lyste upp det för oss. Vi började småprata om allt och inget och känslan inom mig var bara glädje.
Plötsligt hörde vu ett ljud från buskarna och allas blick drogs ditåt.
-Vad var det? frågade Emma
-Säkert bara en hare eller något, svarade Clara
Vi fortsatte prata men nu lite tystare och lugnare, vi viskade nästan.
Tiden gick och jag vet inte hur länge vi satt där tills vi än u en gång hörde ett ljud från buskarna och våra buskar drogs dit igen, inget där. Efter ytligare 20 minuter hördes ljudet igen igen och denna gång såg vi att buskarna rörde sig. Alla tre blev smått nervösa och vi bestämde oss för att gå in i tältet och prata istället.
Vi började lägga ordning våra sovsäckar och det enda som hördes utanför var vinden som susade bland träden.
Eftersom vi var trötta och många kusliga saker hade hänt så bestämde vi oss för att sova. Det sista vi sa till varandra innan vi somnade var godnatt.

Jag vaknade av ett obehagligt ljud. Ljudet skar in i mina öron. Vart kom det ifrån? Mitt huvud drogs mot ljudet och jag inser vart ljudet kommer ifrån, någon drar med fingrarna mot tältväggen. Nyfiken som jag är reser jag mig upp och går försiktigt över mina två kompisar för att inte väcka dom. Jag drar upp dragkedjan och går ut ur tältet. Jag kollad mig omkring och ser en mörk gestalt bland träden. Paniken uppstår inom mig, jag skyndade min in i tältet igen och väcker fort Clara och Emma. Jag berättade vad som hänt och vi satte oss tätt intill varande och skakade av skräck.
Tillslut orkade inte Clara sitta där längre, så hon som är den modigaste av oss reste på sig och gick ut innan vi hann stoppa henne. Det blev tyst. Plötsligt hördes ett skrik. Vi reste oss fort upp och sprang ut ur tältet. Vi båda skrek till och tårarna började komma fram. För där någon meter framför oss låg Claras kropp fullt med blod.

Alien

Jag sitter i en mörk källare, ”knak” jag andas in är det hon? Jag tittar upp och ser en fågel och andas ut igen.

Allt började med Alien eller våran svenska lärare också kallad Lena. Vi satt i klassrummet och lyssnade på fröken. Jag brydde mig inte om vad hon sa men helt plötsligt spetsades mina öron. Prov, prov, hörde jag prov? Neej! skrek Linnea. Hennes skrik skar in öronen. Jag ville också skrika men det kom inte något ljud. Hon kastade sit långa bruna hår över bänken och kved till att hon inte ville. Jag satt som förstenad och tänkte i ren panik att jag var tvungen att ha provsvaren. Jag orkade inte plugga.

Både jag och linnea, min bästis har dyslexi. Det är skit eftersom att man känner sig dum i huvudet konstant. Det var en av anledningarna varför vi var tvungna att ha pappret.

-Men hur fan saka vi få tag på de papperna? Frågade linnea

-Jag vet väll inte jag, vi får väl fixa det på något sätt. Svarade jag självsäkert.

-Okej då men lova att du kommer ikväll, Bra då ses vi!

Jag han aldrig svara på Linneas fråga. Men det var egentligen inte så mycket att svara på eftersom att vi hade planerat allt. Förutom hur vi skulle komma in och vart papperna låg. Men Linnea hade sagt att alla hade en nyckel under dörrmattan eller i blomkrukan. Vem har inte liksom? Frågade hon och jag visste ju inte så ja bara nickade.

Men jag gick till Aliens hus och träffade Linnea där och nyckeln låg i blomkrukan. Precis som linnea hade sagt. Jag hade aldrig varit vid Aliens hus, men av någon anledning visste Linnea precis vart Alien bodde. Lenas hus var inte stort, men fint klassiskt 60-tals hus i röt tegel. Lena hade dans kurs kl: 9:00 på fredagar så det var fritt fram i minst en timme till. På väggen i hallen hade hon massa bilder på barn det var troligen hennes barn barn. Vi kollade i alla rum i huset. Linnea tog ena sidan och jag andra. Vi hittade ingen ting. Men vi hade ett rum kvar. Både jag och Linnea tittade på varandra och öppnade dörren. Det var ett kontor, med tusen pärmar och böcker. Men mitt på skrivbordet låg papperna.

-hörde du Vanesa Vanesa hörde du? Frågade Linnea. Hahaha väldigt lustigt tänkte jag men då hörde jag det också.

Vi tog pappret och sprang mot källaren. Jag hörde hur nyckeln vreds om men jag struntade i det och sprang ner för trappan till källaren. Det var ganska mörkt, det ända ljuset kom från ett litet fönster som enbart lyste upp tacket. Jag hörde hur ytterdörren öppnades. Linnea sprang före, jag såg knappt vart jag satte fötterna. Ett rep låg framför mig , en ögla, en snara. Jag lyckade snutar in mig i repet och föll handlöst ner mot golvet. ”Donk” jag landade på linnea, hon hade nog svimmat eftersom hon var okontaktbar men hon andades. Jag måste här ifrån tecken jag. ”knak” jag andades in är det hon jag tittade upp och såg en fågel jag andades ut igen. ”knak” jag är så räd, jag tittar upp mot trappan och ser Alien.

Allt blev svart och nästa gång jag vaknar sitter mamma bredvid mig och jag är i min egen säng.

-Good morgon Vanesa! Det ska bli roligt att höra vad du hade för dig igår kväll.

Hur ska jag tar ur mig detta, skit. Jag måste prata med Linnea först. Men hur hamnade jag här? Det sista jag kommer ihåg är när jag snubblar ner för trappan på ……en snaran!

Tågolyckan

Jag fattade fortfarande inte vad som hade hänt. Allting hade gått så snabbt. Vi hade bara velat ha det lite skoj, och gått in på skolgården för att kolla om det fanns något kul att göra där. Men det sista jag minns var en rejäl smäll och att vi sprang fort och långt. Jag minns att det kom ett tåg som jag hoppade på. Men jag vet inte vad som hände med min bästavän som jag hade varit med den kvällen. Hon hade nog inte hunnit med när vi hade sprungit så fort. Jag hade inte velat stanna och vänta på henne. Det ändå som jag tänkte på var att dom inte skulle får tag på mig, vad som än hände.

När jag hade hoppat på tåget måste jag ha gått in i en kupe´och lagt mig ner på ett utav sätena och somnat, för mer kommer jag inte ihåg.

Jag vaknade av att solen sken in genom fönstret. Vad skulle jag gör nu? Jag visste inte ens vart detta tåget gick någonstans. Precis då hördes en manlig röst från högtalarna som sa:

-Nästa stopp Paris! Nästa stopp Paris. Vi anländer dit om en timma.

Yeas, Paris var perfekt, stort stad med mycket folk så att ingen kunde hitta mig. När jag satt där och fantiserade om Paris med ett litet leende på läpparna, kände jag plötsligt hur hela tåget började skaka och luta väldigt mycket. Jag trycktes mot fönstret som var ut mot landskapet. Det hördes skrik från kupe´n brevid mig. Vad var det som hände? Spårade tåget ur? Nej, sådant hände väl bara på film?

Tåget började sakta luta mer och mer, och där låg jag intryck mot fönstret och kunde inte röra mig. Allting skakade, det kändes som en jordbävning. Sekunden efter slutade allting skaka, tåget hade spårat ur. Min första tanke var om jag verkligen var vid liv eller om det var så här det kändes att vara död?

Skriken hade slutat, nu var varningsutropen ur högtalarna det ändå som hördes. Jag lyckades att ta mig loss där jag låg fastklämd på golvet. Sedan var det bara att följa strömmen av människor som alla var på väg ut. När vi hade klättrat ut ur tåget genom ett fönster så möttes vi alla av skrikande barn som nog inte visste vad som hade hänt, träd och buskar som brann runt omkring tågrälsen, och säkert 50 polis och brandbilar som precis hade kommit till olycksplatsen. Efter att jag hade kommit ut ur tåget stod jag bara en stund och tittade på allt som hände runtomkring mig, jag hade nog inte heller hunnit smälta vad som hade hänt.

Då kände jag hur en stor och svettig hand greppade tag om min axel. Jag vände mig om, och där stod en man med polisuniform. Han drog med mig bort till en utav polisbilarna som stod runt tåget. Där berättande han att jag hade varit med om en tågolycka. Som att jag inte redan hade märkt det. Men att läget nu var under kontroll, om jag kände mig lite chockad eller snurrig så var det inget konstigt med det, utan att det var mycket normalt efter en sådan händelse. Polismannen berättade också att om jag ville kunde jag få bo på polisstationen om jag inte hade hade någon annanstans att sova i natt. Men jag sa till honom att jag hade lite andra planer men tackade så mycket för erbjudandet. Jag kunde inte sova på polisstationen, det var som gjort för att dom skulle komma på mig, och då skulle det redan vara försent att sticka. Så jag tog dom få saker som jag hade haft med mig och kollade en sista gång på det som fanns kvar av det urspårade tåget. Sedan jag gick jag med raska steg bort från allt kaos.

Jag hade precis lämnat tågrälsen och skulle fortsätta norrut, när jag hörde en kraftfull röst bakom mig ropa: Du tjejen stanna, vi måste prata!

Nu var jag körd.

Jag är inte rädd för att dö

Jag sitter på golvet i mitt rum och min hand kramar om tabletterna. Jag vet att om jag sväljer dem så är allt över, ingen mer smärta, ingen mer ångest, ingenting. Allt jag behöver göra är bara att svälja dem, men jag vet inte om jag klarar av att svika mina biologiska föräldrar. Jag vill inte att de ska vara besvikna på mig. De ska vara stola och se att jag verkligen kämpar med att klara av livet utan dem. För jag vet att de vakar över mig, vad som än händer..

Skolkatalogen ligger uppslagen bredvid mig. Jag tittar på min klass. Jag vill inte lämna dem. Jag vill inte lämna honom jag hjälper på kemin hela tiden eller henne jag älskar mest av alla, min bästa vän. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att gå i en klass där en person tar livet av sig. Men snart kanske min klasskompisar kommer få uppleva det. Jag älskar ju dem allihop. Så jag vill inte att de ska gå igenom det.                          Men jag orkar inte mer, jag vill bara att allt ska vara över. Jag vill inte bo i en fosterfamilj, jag vill inte ha en kriminal storebror eller bo i en liten trea i ett förortsområde. Jag vill ha tillbaka min biologiska föräldrar, jag vill träffa min lillebror och bo i vårt gamla hus. Men det kommer aldrig att hända. För både mamma och pappa är döda, de dog en bilolycka för 3 år, 7 månader och 12 dagar sedan. Det var bara jag och min lillebror som överlevde, så vi blev satta i två olika fosterfamiljer i två olika städer i Sverige. Jag har knappt någon kontakt med honom över huvud taget, vilket gör oerhört ont i hjärtat.
Ska jag? Ska jag ta tabletterna? Är det värt det?
Jag vill inte göra mina föräldrar besvikna, jag vill inte lämna min klass, jag vill inte krossa min lillebrors hjärta, men jag orkar verkligen inte mer. Tårarna rinner längs kinderna medan jag kramar tabletterna hårdnade. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att lämna alla jag älskar.
Jag börjar tänka på att jag måste skriva ett brev som förklarar allt för mina fosterföräldrar. Jag går till skrivbordet och tar fram papper och penna. Hur börjar man ett avskedsbrev? Jag börjar skriva ”Kära mamma och pappa…” men suddar genast bort det. Det låter alldeles för lättsamt. Jag försöker igen och skriver ”Förlåt för att det blev så här…”. Det låter mycket bättre så jag skriver vidare ”det är verkligen inte ni som gjort något fel, jag orkar bara inte mer”. Jag slutar skriva för jag ser ingenting på grund av alla tårar jag har i ögonen och pappret är helt blött så man se inte ens vad jag har skrivit.

Jag sätter mig på golvet igen och kramar om tabletterna. Jag vet att om jag sväljer alla dessa sömntabletter så kommer jag aldrig behöva vakna igen. Jag tar ett djupt andetag och sväljer tabletterna, lägger mig ner på golvet och sluter ögonen en sista gång…

Guld eller silver?

Jag hör att domaren blåser i visselpipan och ser att flera spelare står runt Sara, lagets stjärnspelare. Jag grips av panik, vad ska vi nu göra? Att ligga under i en VM-final i innebandy, som dessutom är hemma i Sverige, är inte särskilt kul. Vem ska nu reducera så att det blir lika?

Sara ligger kvar på golvet och vrider sig av smärta. Nu har sjukvårdare kommit fram till henne med en bår. De hjälper henne upp på båren och bär ut henne. Jag ser på henne att hon har ont för att hon är vit i ansiktet och ögonen är blanka. Jag ryser och känner att det går kalla kårar genom mig bara jag ser på henne. Sjukvårdarna är på väg ut med henne och jag kollar långt efter henne. Ända tills hennes ljusa hår försvinner in bakom skynket, som leder till omklädningsrummen.

-Emilia, kom nu då, hör jag någon ropa.                                                                             Jag märker att det är våran tränare som ropat på mig eftersom vi ska samlas och han ska gå igenom vem som ska ta Saras plats. Jag vaknar till liv och småjoggar bort till de andra. När jag kommit fram så hör jag tränare säga:                                                                         -Okej, det är fem minuter kvar nu och Emilia tar Saras plats i första femman.                       -Va, va, va, tänker jag. Det kan inte vara sant! Jag som aldrig har spelat i första femman får det nu, det är helt sjukt!                                                                                                            Jag blir så glad att jag inte vet var jag ska ta vägen, men samtidigt så tycker jag synd om Sara och hoppas det inte är allvarligt. Det gnager på insidan för att jag vet att jag måste göra mål istället för Sara.

Matchen startar igen och jag spelar så bra jag bara kan. Jag försöker att slå så hårda raka pass som jag någonsin kan, stå på rätt plats och hålla i bollen. Ändå så blir allt bara fel. Jag spelar dåligt och passar rakt in i mitten av planen där en av finskorna står. Hon tar bollen och gör ett mål till. Nu står det 2-4 till finskorna och jag är nära på att bryta ihop och börja gråta när jag sätter mig på bänken. Tränaren sätter sig på huk framför mig och säger:                                                                                                                                       -Emilia, jag satte dig i första kedjan för att du kan spela bra! Men nu spelar du rent ut sagt uselt.                                                                                                                                    Jag nickar till svar för jag vill inte att han ska se att jag gråter.                                                -Gå nu in i nästa byte och gör din grej.

När det är dags att byta nästa gång känner jag att det kommer gå bättre. Jag spelar utan att tänka mer än nödvändigt. Allt flyter på och jag får tag på bollen vid mittplan. Jag gör en fin kroppsfint på backen som kommer emot mig och nu är det bara målvakten kvar. Min puls ökar och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kommer närmare och närmare målvakten och det går slow motion allt ihop. Nu är jag precis framför målvakten och jag drar bollen åt vänster och sedan åt höger. Precis som jag hoppats så slänger sig målvakten åt vänster och jag får öppet mål. Jag puttar försiktigt in bollen med klubban och jag känner hur lättad jag blir. Det känns som om en sten släpps från min axlar och det bubblar inombords. Jag kramar tjejerna i min kedja innan vi springer och slår high five med resten av laget.

Att få göra mål i en VM-final i innebandy är stort men att få göra det avgörande målet är ännu större. Ända sedan jag var liten så har jag drömt om att få avgöra en VM-final i innebandy och att nu vara så nära så känns helt fantastiskt. Det enda jag vill är att gå in och göra mål. Egentligen så spelar det ingen större roll vem som gör mål men någon måste göra det för just nu existerar det inte att få silver i min värld. Jag vill ha guld och hoppas innerligt att det ska bli så.

Mitt under mina funderingar hör jag att alla jublar och märker att vi har gjort mål. Nu står det 4-4 och det är min tur att byta vilket gör mig glad eftersom jag får chansen att förverkliga min dröm. Jag tittar upp på klockan och ser att matchen är slut om en minut och jag vet att målet måste komma snart. Jag kämpar och sliter och vinner boll på mittplan. Jag ser att den andre forwarden är fri på kanten och jag slår en hård rak pass som sitter perfekt på klubbladet. Sedan springer jag allt vad jag orkar förbi den finska backen. Mina ben går som trumpinnar under mig och jag hoppas innerligt att min forward kollega ser att jag är på väg mot den fria ytan framför mål. Turen är på min sida och jag får en fin pass tillbaka som jag kan skjuta ett direktskott på. Jag lyfter klubban och drämmer till bollen som åker rätt upp i krysset. Domaren visslar i pipan och jag har gjort det, målet som jag drömt om så länge. Det är helt fantastiskt. Vi har vunnit matchen, VM-guld och jag fick göra det avgörande målet. Kan det bli bättre? Nej, det tror jag inte!

 

I knipa

Vad gör jag här? Jag ska inte vara i den här situationen. Jag är en helt vanlig 14-årig kille med ett helt vanligt namn, Erik. Jag har en helt vanlig familj med två arbetande föräldrar och två små bröder. Jag ska inte vara jagad av Telenor-killen och polisen för att ha stulit. Jag känner efter i fickan, telefonen ligger i tryggt förvar.

Jag hör rop från ett antal poliser som vill få stop på mitt springande. Vart kan man springa för att komma bort från dom? Det finns inte så många ställen här i Bråvalla. Jag börjar få ont om idéer och ork i benen. Jag sprang just förbi gamla korvkiosken i centrum, lukten av korv och potatismos fastnade i näsan, det började vattna sig i munnen. Det enda jag hade fått i mig imorse till frukost var en skål frukostflingor med mjölk. Jag hade bråttom till skolan då jag hade försovit mig. Det händer nästan alltid, att mamma väcker mig runt sjutiden men att jag är så envis så att jag somnar om. Dagen hade börjat som vanligt och jag var på väg till skolan. Skoldagen gick och inget särskilt hände, förutom att vi fick reda på att en av våra lärare skulle gå i pension. Ganska tråkigt tycker jag, för han var en av det få lärare som faktiskt gjorde någonting kul men samtidigt mycket lärofyllt av lektionen.

Men på hemvägen sprang ett gäng killar förbi mig, dom knuffade mig åt sidan och ropade hemska smeknamn åt mig. Jag sa inget tillbaka för att jag var rädd att dom skulle komma tillbaka och göra något ännu värre än att ropa fula ord. Istället lät jag bli, men en ilska växte inom mig.

Efter att ha sprungit förbi korvkiosken med stöldgodset i fickan sprang jag tills jag  kom  några meter framför skjutdörrarna till en mataffär. Det öppnades och jag tog till första instinkten och slank emellan innan de stängdes. Jag gömde mig bakom brödhyllan. Några sekunder senare ser jag polisen i skyltfönstret, Telenor-killen verkar ha överlåtit jagandet till polisen. Den kraftiga, blåklädda polisen hämtar andan och ser efter vart jag kan ha tagit vägen. Han kollar in i fönstret och granskar allt som rör sig inne i affären, jag duckar. Efter ett antal sekunder höjer jag huvudet, men ingen polis i syne. Nu känns allt lugnt, eller lugnare rättare sagt. Jag vet fortfarande inte varför jag har gjort som jag har gjort och jag vet inte hur jag ska rätta till det. Ska jag bara hålla tyst om det? Låtsas som ingenting har hänt?

Plötsligt tar någon ett hårt grepp om min nacke, min första tanke var att nu har polisen hittat mig. Sakta vändes jag mot personen, jag höll andan. Jag möttes av en man klädd i Ica färgerna, rött och svart. Han hade en liten namnbricka med namnet Butiksbiträde på.  – varför gömmer du dig?  Jag blev tvungen att komma på en ursäkt och det snabbt.  – Jag gömmer mig inte. Jag tappade min telefon och böjde mig ner för att ta upp den. Här se!

Jag har aldrig ljugit någon rakt upp i ansiktet, eller i alla fall inte om något såhär allvarligt. Butiksbiträdet släppte mig och jag gick mot utgången. Jag vill inte veckla in det här mer än vad jag redan har. Jag borde ta mig tillbaka till mobilaffären och lämna tillbaka stöldgodset. Efter några minuters fundering tar jag initiativet och går samma väg tillbaka som jag tog hit.

Nu ser jag Telenor-affären, den ligger bara ett övergångsställe bort. Jag är så nervös att jag inte tänker på att det faktiskt kör en massa bilar här. Jag börjar korsa vägen.

Boom krasch!!

Döden gör inte ont, jag känner i alla fall ingenting. För jag är väl död, eller?

skriven av Hanna Kristensson

Novell

Det var mörk ute och det var väldigt sent. Jag hade inte sett en bil på flera mil. Jag kände mig trött så jag försökte hitta ett ställe att övernatta på. Men jag känner inte till trakterna så bra. Längre fram vid vägen ser jag ett stark ljus, det var en bensinmack. Jag körde fram lastbilen och tanka den fullt, sen åkte Jag och parkerade lastbilen på en av de många tomma parkeringarna. Macken såg väldigt gammal ut med ett blinkande ”A´´ på skylten över bensinmacken. Det som förvånade mig var att macken var öppet så här sent.

 

Inne i macken var det tomt, en lampa i ena hörnet av macken var sönder. Och en av hyllarna var nerdragna så det låga konserver över hela golvet.Jag gick fram till kassan för att betala men där satt ingen. Vid kassan fanns en liten plinga så jag slog på den och sen väntade jag, men ingen kom.Jag blev fundersam så jag ropade. Men det ända som hördes var ljudet av takfläktarna. Jag började kolla runt lite i macken. Varorna är gamla och bästföredatumet på vissa av sakerna var minst en vecka gamla. När jag kom fram till frysdisken såg jag en kropp liggandes på golvet, kroppen var kritvit och han hade på sig arbetskläder. Kroppen såg väldigt gammal ut. Jag var tvungen att sätta mig ner för att andas. Jag började se suddigt och pulsen gick upp. Jag satt på golvet en stund och försöket få till baka andan och funderade på vad jag nyss hade sett. Hade han dött av ålder? Eller är jag inte ensam här inne?…Jag reste mig upp och gick bort mot kroppen, Jag gick sakta fram och med en darrade händer vände jag på kroppen. Plötsligt tog han tag i min arm och med ett hårt grepp drog han mig ner mot golvet. Mannen som jag trodde var död ropade något så att två andra män sprang fram ifrån deras gömställe. Dom knöt fast mig och satte mig bakom kassan. Medans en av männen rota igenom mina fickor efter nycklar till min lastbil och pengar.När han hittade mina nyckar kollade han på de andra med ett leende och sedan sprang de ut och körde iväg med min bil.

Med ett ryck vaknade jag upp kallsvettig i soffan i min lägenhet, det var bara en dröm.